så var det ändå rätt så okej trots att det kändes väldigt tyst, tomt och ensamt sedan barnen åkt till sin pappa men nu känns det allt annat än okej...det sa bara KABANG så befann man sig under ytan.

Så ledsen att tårarna kommer, så ont inombords att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska ta mig till mer än att gråta och vråla ur mig allting här jag sitter...jag kan liksom inte sätta fingret riktigt på varför det blev så här nu men det beror väl säkerligen på en rad med saker....dåtid och nutid...

Den mänskliga kroppen är väldigt märklig egentligen...saker bara händer liksom?!

Och att försöka motarbeta...det är lönlöst!

Antar väl att ångesten lär komma som ett brev på posten också nu sedan då detta kaos lugnat ner sig...kanske inte nu i natt men säkerligen under morgondagen. Har börjat lära känna min kropp och dess reaktioner rätt väl nu efter allt helvete som varit. Man vet att "okej, nu är det så här...då kommer det bli si och så"...visst, förväntansångest i bland kanske men oftast blir det rejäl jävla ångest.

"Men ge dig och ryck upp dig!" är det säkert någon som vill säga men OM det vore så enkelt så skulle jag aldrig ens hamnat i detta utan då hade jag gett mig och ryckt upp  mig så jag inte hade fått detta....och säkerligen hade alla andra hundratusentals människor som lider utav ångest/panikångest och depression också gjort det samma...men det är inte så lätt...det är tamejfaan inte lätt.

Alla är vi ju olika...och det är väl en jäkla tur...en del människor påverkas knappt utav saker som händer med dom och runtomkring dom. En del kan bara rycka på axlarna och borsta av sig. Andra suger åt sig utav allt som händer med och runtomkring dem och bär det med sig....vi funkar olika...

Om man skulle ställa upp 5 människor bredvid varandra som varit med om en och samma händelse så skulle det ge 5 olika upplevelser...vi är olika!!

Jag har ända sedan jag var barn varit en sån som sugit åt mig allting och burit saker inom mig...kanske just därför jag hamnade i detta jävla helvete som varit och stundtals är...önskar jag kunde finna svaren på allt. Kanske dags att prova på hypnos igen...och backa...

Ja så var det så här fruktansvärt tyst, tomt och ensamt igen...guldkornen har åkt till sin pappa nu i kväll och denna tysnad är faktiskt FRUKTANSVÄRD!!! Tomheten med förstås...det blir liksom så påtagligt.

Inget guldkorn som helt spontant kryper in till en och säger "tycker om dig mamma", ingen som skrattar intill en i soffan framför teven, inga snarkningar och fisar från deras sovrum nu i natt, ingen som hostar, ingen som påkallar min uppmärksamhet, ingen att fixa mat åt etc...tyst och tomt  

Tror nog de flesta föräldrar som bor skilda kan känna igen detta när deras barn åker till den andre föräldern...det är verkligen fruktansvärt! Varje gång...

Sedan sa jag till hjärtat också att jag ville vara själv i helgen...men egentligen så ville jag inte alls vara ensam utan jag skulle bara testa honom lite men hans tolkning visade sig vara den jag trodde, inte den jag hoppades på.
Hans enda svar var "jamen då vet jag".....ingen fråga om varför eller någon kommentar på det som jag skrev....suck...blir faktiskt lite smått ledsen om jag ska vara ärlig.

Han hade alltså verkligen kunnat visa att han vill gå mot förändring men nej då.....så här sitter jag ensam i alla fall då fastän jag hade hoppats på motsatsen, att vi kunnat vara bara VI....2 vuxna...utan barnen...men...ja vad ska man säga?!?

Alla kanske inte kan läsa mellan raderna eller noterar då man skriver en sak fast på 2 sätt...kanske man måste tala/skriva i klartext jämt och ständigt, gång efter gång efter gång fastän man förklarat hur man tänkt och tänker.

Suck...

Inte lätt detta...önskar bara han kunde ÖVERRASKA mig någon gång i bland...

I kväll känns det som om det kan bli en tidig kväll...blir ju väldigt låg när barnen åker från mig och så även denna kväll. Sedan har jag under en tid burit en mask på mig...utåt har jag kanske sett ut att må rätt okej men invändigt....jaa...har burit en falsk mask kan man väl säga...