Ja det fick jag klart och tydligt sagt till mig i går vid gårdagens besök på affektiva, blev lite smått överraskad utav att jag även fick träffa min terapeut och de kontaktpersoner jag hade haft under den tid jag vårdades inneliggande på avdelningen...för det var ju bara min läkare jag skulle träffat denna gång var det tänkt så jag blev GLATT överraskad!

Berättade som alltid om mina tankar och känslor och funderingar samt allt som hänt och skett sedan sist jag var där och vet ni vad...det min läkare sa allra först efter det att han hört allt jag berättade var

""Du är stark, för du lever...med alla försök du gjort till att avsluta ditt liv så sitter du ju här framför mig och berättar detta för mig. Tänk tillbaka till den 26e februari 2010 då ditt hjärtat stannade och du var död...men du återvände. Anna-Maria, du är stark!"

Bara detta att JAG lämnade ett förhållande som jag kände fick mig att må dåligt av var en stor framgång och styrka...till saken hör att denne läkare vet typ ALLT om hur mitt liv varit tidigare, uppväxten, tonåren, vuxenålder etc ända fram tills nu...så där visade jag styrka enligt honom och de övriga höll med.

Konstigt att man anses vara stark då det är det minsta man känner sig.
Bröt i hop en gång under samtalet också och det var då jag berättade om detta med skolavslutningen och alla känslor och tankar därikring...det sammanbrottet påvisade också styrka!? Hur kan det vara styrka då man bryter samman, gråter och skakar?!

Hmmm...nåja...

Det kändes iaf JÄVLIGT SKÖNT att höra att jag är normal eftersom så många påpekar hur sjuk jag är!

Vi ögnade också igenom lite inlägg etc här på bloggen som min läkare ville reflektera lite över...vilket är något vi brukar göra och som sagt...de har tillgång till min blogg och har läst en del så reflektion över det blev det och då var jag ju så klart tvungen att fråga om jag var en sjuk djävul...men då skrattade läkaren och intygade att jag var fullt frisk. Att ha känslor, tänka tankar etc är normalt gott folk...att jag har mina dippar etc är också helt ok och en del i min bearbetning och väg tillbaka fullt ut.

Efter affektiva så träffade jag en av mina fd vänner som kontakten bröts med då jag var som sjukast...vi har inte träffat varandra eller pratat på en väldigt lång tid...2 år nästan...vi träffades och tog en fika inne på ett café. Pratade lite om tiden då jag var sjuk men inte så ingående..man behöver inte ta upp sådant som varit men hon förstod mig och jag förstår henne...och jag fick veta att jag har ingeting att be om ursäkt för, för man behöver inte be om ursäkt för att man blir sjuk...då skulle alla behöva be om ursäkt för minsta förkylning.

Efter det att vi fikat så åkte jag i väg på en däckfirma och bytte mina 2 usla framdäck eftersom de jag hade inte skulle visa sig vara godkända i fall polisen skulle stoppa mig...så nu sitter det 2 bättre begagnade fram ist.

Ska ju på semester med guldkornen till veckan och med så dyrbar last vill man ju inte riskera någonting....deras pappa sa att det var ett under om jag hade hållt mig kvar på vägen då det regnat...UJDÅ, jag som har kört så mycket i regn med de däcken...kanske ska vara glad att jag sitter här?!