Huset är så där fruktansvärt tyst och tomt nu, barnen åkte i väg med sin pappa för ungefär 20 minuter sedan och jag sitter här i soffan med ett brustet mammahjärta i vanlig ordning. Tårarna rinner och saker gör ont...

Så här är det VARJE gång som de åker i från mig...mammahjärtat brister och gråten kommer.

Som mamma älskar jag mina guldkorn över allt annat och jag antar att det är därför som detta fortfarande gör så ont...att de åker från mig...

I 2 nätter nu har jag sovit skituselt igen, denna gång är det allt runtikring detta med skolavslutningen som sätter i gång tankar och känslor. Det blir en smärre kaos inombords då jag tänker på detta...jag VILL gå till kyrkan men kommer jag fixa det? Eller kan det komma att bli kaos utav allting...att jag bryter samman och får rusa ut därifrån eller vad?!

Vill så gärna gå men jag vet inte om jag klarar det....och det gör ont och får mig att känna mig som den sämsta mamman i hela världen...en usel jävla människa!!! "men herregud, det är väl bara att gå...sluta fjanta dig" är vad man får höra....men ni vet inte hur det känns, ni vet inte hur rädslan känns, hur klumpen i magen äter upp mig eller någonting...så HÅLL KÄFT eller försök förstå mig!!!

OCH, nej...jag är inte sjuk! Detta är reaktioner på allt som varit....

Sedan är det rörigt detta med "hjärtat"...han håller sig undan likt en fjantig och trotsig liten snorunge och har så gjort nu i flera veckor. Blir så FÖRBANNAD för barnen har massor utav frågor och funderingar men jag kan inte ge dem några svar då han inte är nåbar. De frågar om fiske, vilket han lovet dem...men hur i helvete ska man kunna ge dem svar när den lilla pojken inte behagar svara på något sätt.

Fått veta att han beklagat sig för flera stycken att han är så ledsen men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han har beklagat sig över att han saknade mig och älskade mig så mycket men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han ringde till en gemensam bekant helgen då jag bad han om stöd då jag blivit slagen....han ringde till dem då han var ute och söp!!! Till mig sa han då att han var i stugan....detta var innan jag lämnade honom....så han var ute och söp i stället för att ge mig sitt stöd då jag blivit slagen!!! Och han påstod att han älskade mig...jo fy faan...spriten älskade han tydligen mer och sina lögner!!!

Jag tycker fortfarande om honom och behöver prata...jag kommer ringa familerådgivaren till veckan och boka en tid där för en rådgivare finns till hjälp även vid separationer och eftersom detta drabbar barnen så får han faan så lov att skärpa sig! Han har funnits i deras liv i 22 månader, de älskar honom och han har gett dom löften...så de ska han då i alla fall se till att hålla. Barnen hade det nog jobbigt då deras pappa lämnade mig och jag blev sjuk...han ska INTE få göra dem illa mer!!!

Vi behöver reda ut problemen oss emellan eftersom de drabbar barnen...men det fattar han inte så hur i helvete ska jag bete mig?! 

Värst utav allt är ju detta att jag fortfarande tycker om honom väldigt, väldigt mycket....

Jävla liv, jävla förbannade liv!!!