Som jag avslutade mitt senaste blogginlägg så skrev jag ju att jag hade känningar utav att herr Å skulle vara på intåg och mycket riktigt...hann väl bara stänga ner datorn och krypa ner under täcker så kom han i full kareta och tog mig i sitt grepp...och jag tog skiten som alltid.

Under ca 30 minuter höll han greppet om mig innan han så slutligen gav sig av....men bara för att sedan återkomma igen nu till morgonen då barnen åkt i väg till skolan...och då hade han med sig migrän också på köpet!

Den som inte haft känningar utav riktig ångest någon gång kanske har svårt att föreställa sig hur det kan vara men jag kan säga som så att det både är otrevligt, olustigt och otäckt. Det är ju absolut inget som är farligt egentligen men otäckt som tusan...och fastän man levt med detta till och från under fler år (första ggn 2003) och kan med att hantera det de flesta utav gångerna så är det ändå lika otäckt. Sedan beror det ju i och för sig i vilken styrka den kommer och hur länge den håller i sig.

Kommer nog aldrig glömma de första gångerna då jag kände utav detta med ångest och panikångest...jag trodde allvarligt att jag skulle dö varje gång och hade nog VIP kort på akuten de första 10 gångerna innan jag förstod att det inte var något dödligt, att jag inte skulle dö.

Symtomena som jag fick och får är ju ansatt andning, tryck över bröstet, hjärtklappning, domningar i läppar, ansikte, händer, armar och fötter, pulsen bara dunkar i hela huvudet och jag blir illamående....symtom som lätt kan liknas vid symtomen vid en ev hjärtinfarkt vilket ju var vad jag trodde de första gångerna....och så kan jag tro i bland än i dag, speciellt de gånger trycket över bröstet blir så där extra jobbigt och hjärtat verkligen skenar i väg.

Men jag har nog min ångest rätt bra under kontroll ändå....i alla fall då jag behöver ha den under kontroll...finns ju dock tillfällen fortfarande då det snudd på barakar i väg men det är de gånger som jag verkligen tillåter mig själv att göra det....det blir då till vad jag kallar den för "gråtångest" och där släpper jag på kontrollen och verkligen faller för den.

Låter det knäppt?

Tror ni jag är en idiot bara för att jag har det så här?

I så fall kan jag bara berätta att det garanterat finns någon i allas er närhet som har det just så här i bland...bara det att det fortfarande är så fruktansvärt många som inte VÅGAR prata om hur dom egentligen mår...och jag fattar inte varför man ska hålla tyst om en sån sak? Skäms folk, eller?!!

Jag skäms i alla fall inte....detta är jag och just nu ser livet ut så här för mig!

Jag är väl medveten om hur saker var då jag var sjuk...men döm mig för i helvete inte för det NU!

Jag är jag och jag är definitivt inte en dålig människa som så många verkar tro...jag vet iaf att jag kommer ha min plats i himlen den dag jag dör.

Jag var jag även då jag var sjuk...betänk det ni som var mina vänner innan jag blev sjuk!
Något som de vänner jag har kvar insåg....vilket vi även pratat om nu efteråt....de såg mig i mitt sjukdomstillstånd och det förstod...dock fanns det de som inte ville varken se eller förstå men jag kan villigt erkänna att dom personerna är heller inga jag behöver ha i mitt liv nu i dag. Synd bara att jag gav dem så mycket tid innan och fanns där för dom i tid och otid och ställde upp med tamejfaan ALLT jag kunde.

Nää...nog om det!

Det är sånt som varit och är förbi och någon gång ska jag väl se vad meningen med allt detta egentligen var/är...vissa saker har dock stärkt mig, jag har lärt mig att våga prata och säga i från och jag har blivit stark nog att erkänna mina svagheter utan att skämmas för dom, bara det är en styrka i sig....vilket jag fått höra vid varje samtal på affektiva. Att jag är stark i det svagaste...

Nåväl....efter det att herr Å gav sig av på förmiddagen så tog jag och slängde in lite tvätt, tog reda på disken och satte mig sedan ner för att lyssna lite på musik en stund. Kusin L-L kom förbi på kaffe och guldkornen + hennes son kom med bussen vid kl 13....."lillsyrrans" man och deras dotter kom hit också så barnen lekte, spelade wii och var ute i snön och lekte medans vi surrade och kaffade.

Och skrattade....herrejösses vad befriande det var att få skratta för en gångs skull!

Har varit allt för mycket gråtande nu i flera dagar/nätter....men i eftermiddag har jag skrattat så pass att jag trodde att mitt navelbråck skulle hoppa ut! Herrejösses sånt tok......

Är så glad att jag har människor i min närhet som kan locka en till skratt...hahaha!!!

Nu i kväll har jag och guldkornen spelat lite spel, kollat julkalendern och druckit glögg och gottat oss med saffransbullar och pepparkakor. I morgon åker de till sin pappa och blir nu där tills någon gång i mellandagarna eftersom de firar julen hos honom...det knöt sig rätt bra i magen nu i kväll då de gick och lade sig kan jag säga.

Detta blir ju som sagt första julhelgen helt ensam och utan barnen sedan separationen och det känns i mammahjärtat!!!

Fick i dag erbjudande att följa med min kusin och hennes familj ner till sundsvall för att fira jul där hos en släkting men jag vet inte...jag tror nog jag skulle känna mig väldigt malplacerad där, även fastän jag känner nästan alla som kommer vara där och fira jul. Sen är det ju detta att fira jul med andras barn då man ju saknar sina egna så där extra mycket...jag vet inte om det kommer att kännas bra?!
Men jag ska i alla fall fundera på det...men egentligen så har jag nog ställt in mig på att vara ensam på julafton faktiskt men vi får se som sagt.

Ska strax gå upp och pussa guldkornen god natt på deras pannor och försöka lägga mig själv och varva ner...får se hur jag lyckas med den biten...natti!