Måste ju skriva än ett inlägg till innan jag försöker slå igen mina blå...

Jag var ju till herr G.H i dag och lyssnade igenom lite material till det han vill göra en skiva på och jag säger bara det...detta kan bli något bra alltså! Melodierna var helt i min stil och något som jag tror jag kan göra bra i från mig på...faktiskt!

Får man tro på sig själv så pass?

Vara lite ego liksom....

Ego förresten har en ny översättning för mig från nu...att vara EGO står för att man prioriterar E (egen) G (god) O (omvårdnad)...och det är precis vad jag ska göra nu, vara EGO !!!

Till veckan blir det en hel del tid i studion med sångpålägg och allt sånt...kan hända man behöver göra om en sak typ 40 gånger innan det blir bra (ok, tog i lite där så men...).

MEN det kan även klaffa redan vid första pålägget....

Ihhhh...fy faan vad detta ska bli KUL alltså!!!

Hoppas nu bara herr G är nöjd med vad jag levererar...men jag blir inte putt heller om han inte tycker det funkar...jag ser det som en kul grej och en erfarenhet...samtidit som jag kanske kan snappa upp lite tips och råd under tiden...sånt jag kan ha nytta av den dag jag börjar med tonsättning av mina egna texter kanske.

Folk som inte vet någonting om saker, händelser eller situationer som rör en annan människa ska knipa käft tycker jag...deras kommentarer, frågor, skitsnack etc kan förstöra så mycket...jaa, till och med liv!

Men så tänker väl inte en skitpratare eller en som inte vet något om någonting...utan man bara antar, antar och antar...tror, tror, tror...och otroligt många ljuger, hittar på och till och med förtalar och nervärderar.

Vilken är det då som är värst?

Som har mest fel i det man tänker med?

Son saknar empati- och sympatiförmåga?

Jooo...den som ägnar sig åt detta...

Men vänd på steken du som ägnar eller har ägnat dig åt detta...hur skulle du känna, tänka och tycka om någon gjorde det du gör mot en annan?

Om någon hackade på dig?

Pratade skit om dig?

Spred lögner om dig?

Nervärderade dig?

Kränkte dig?

Förtalade dig?

Förmodligen skulle du älska det eftersom du ägnar dig åt det samma...som man behandlar andra vill du själv bli behandlad.

Det finns dock undantag...och det är människor med diagnos, där det finns en förklaring, grund och orsak till ett "dumt beteende"...men bara för att man en gång fått en viss diagnos betyder inte det att man alltid lever med den livet ut.

Benbrott tex är inget som består livet igenom...en depression eller viss ångest är ej heller något som är bestående.

Jag har diagnostiserats som djupt deprimerad med suicidbenägenhet under en tid...men det var DÅ...jag är friskförklarad sedan över 1 år tillbaka men ändå ses jag som den människa som jag var då jag var sjuk.

Är inte det att dömma så säg?

MEN bara för att man är friskförklarad betyder inte det att allt är frid och fröjd...om man har varit nere riktigt djupt i en depression så krävs det arbete, bearbetning och samtal under en lång tid efteråt för att förhindra att man faller igen. Medeciner löser problemen tillfälligt men i mitt fall är målet att inte behöva ta någon medecin.

Jag går på mina samtal hos läkare och terapeut med jämna mellanrum och jag arbetar till och från med mina tankar och känslor...skillnaden nu är att jag har det under kontroll...OCH JAG ÄR FRISK!!!

Skulle så gärna vilja slänga alla journaler, papper, sjukintyg och annat i ögonen på alla de som kallade sig mina vänner...de som snackat skit, förtalat, nervärderat, kränkt och svikit. Det finns papper på allt...till och med sånt de anser att jag ljugit om!

Men det spelar ingen roll...för de valde att inte finnas där så som jag funnits för dom...de valde att sluta bry sig...de valde att inte förstå min sjukdomsbild...DE valde bort mig...de försköt mig och de var så urbota korkade att de inte fattade hur deras beteende fick mig att falla hårdare än vad jag behövt att göra.

Dessa var aldrig mina vänner förstår jag i dag...under alla år vi pratat om detta med vad vänskap betytt så förstår jag nu att de aldrig menat det de sagt...de har aldrig ansett att man som vän finns där då det behövs...de har aldrig ansett att ärlighet är a och o även i en vänskapsrelation...jag har insett att de ej är värda min vänskap och jag ångrar bittert att jag släppte in dem så nära inpå som jag gjorde. De har aldrig varit mina vänner förstår jag i dag...vad de varit under alla år? Jo ena fega och falska jävlar som inte vet vad en vän är för något.

Slår vad om att en del av dem läser detta och att de i och med detta får mer att prata om runt skvallerborden...men det bjuder jag på för det är inte jag som förlorat er, det är ni som förlorade mig och det var ERT val att svika och såra!

Visst, jag har valt att avbryta kontakten med er...men är ni så korkade att ni inte fattar varför jag gjort det?? Använd då hjärnan för en gångs skull...sätt er själv in i hela den situationen och historien...hur skulle NI känt och mått om jag gjort det samma mot er som ni gjorde och gör mot mig?

VA?!

Visst kan jag sakna kaffesurret och annat MEN jag kommer ALDRIG ber er om ursäkt...för det finns ingen anledning att be om ursäkt för att man VARIT sjuk. Ni ville inte sätta er in i min sjukdomsbild...ni slutade finnas där. NI...

Alla vet vart jag finns och har funnits sedan jag blev friskförklarad och hemkommen...men jag är inte den som ska be om ursäkt och jag kommer aldrig godta er ursäkt heller.

NI gjorde ett val...så skyll er själva!

Jag VET att jag under alla år varit en bra vän...jag har funnits där i stunder då någon av er hade jobbigt med ångest och panikångest...jag fanns där då ni genomgick sorg i era liv...jag fanns där och ställde upp med det lilla jag hade...jag fanns där och ställde upp som barnvakt...jag fanns där och ställde upp då ni behövde prata...jag klev upp mitt i nätterna för att åka hem till en del av er på grund av lite olika anledningar...jag fanns när ni behövde mig...men vart faan fanns ni?

Ni är borta...ni valde...jag valde inte att bli sjuk.

(var så goda nu, nu har ni något att prata om i brist på annat)

Sitter hos bästaste kusin Lise-Lotte just nu och inväntar vetrinären som ska komma och kastrera 2 av hennes alpackor. Ska assistera henne tillsammans med en bekant...kusin vitamin är nämnligen lite känslig för operationer, sår och blod..så det är väl bäst och finnas där påfall hon tuppar av.

I eftermiddag ska jag till herr Häggström och kolla på lite texter och testa sjunga lite...jag HOPPAS att det klaffar och att det kan bli tal om inspelning. Skulle vara så jävla kul. Är ju en del av en dröm jag haft ända sedan jag var barn...Nästa steg i denna dröm vore att göra musik utav alla de texter jag har som ligger...men där behöver jag hjälp med tonsättning OM jag nu inte lär mig att spela gitarr så jag kan göra en del av det själv.

Var hem till mamma och pappa en sväng också men det blev bara en liten snabbis. Men den vecka barnen är lediga och är hos mig ska jag hämta hem mamma och pappa ett par timmar och fixa lite god mat. Är ju inte så ofta barnen träffar sin mormor och morfar numera eftersom deras pappa inte åker och hälsar på dom något längre...tycker faktiskt lite synd om mamma och pappa i det fallet för deras barn barn betyder så mycket för dom.

Jaa...just i kväll, just nu är jag svag.

Sitter och gråter...gråter av ensamhet...att inte ha någon alls intill mig.

Jag behöver närhet och värme men HUR ska jag få den jag älskar och som säger sig älska mig att förstå det.

Några funderingar bara nu på kvällskvisten om man säger sig älska någon...

Vill man inte vara tillsammans med denne så mycket man bara kan?
Vill man inte vara den andre nära?
Vill man inte sitta intill den andre på kvällen i soffan framför teven?
Vill man inte kunna krypa in i den andres famn?
Vill man inte kunna prata om dagen som varit?
Vill man inte se den andre i ögonen och säga det man bedyrar så högt att man gör?
Vill man inte kunna lyssna till hjärtat som slår då man lägger örat mot dennes bröst?
Vill man inte känna doft och värme från den andre?

Ska man inte kunna dela sina tankar och funderingar då?
Ska man inte kunna prata med varrandra?
Ska man inte kunna släppa in den andre i sitt liv?
Ska man inte ta viss hänsyn till den andre då man inte är ensam längre?

Ska man bara leva på som vanligt?
Göra så som man alltid har gjort då man var ensam?
Skita totalt i vad den andre säger?
Bara tänka på sig själv fastän man är flera?

Man diskuterar och kommer fram till lösningar på eventuella problem och sedan sker ingen förändring alls....

Är det normalt att man väljer att sitta hemma i sitt hem...ensam...röka en massa cigaretter, ligger i soffan framför teven där man somnar eller sitter framför datorn spelandes en massa spel där man bara måste slå rekord eller försöka vara bäst.

Sedan om det händer en sak som båda två blir drabbade utav...är det då rätt i att den ene bara skiter i allt och inte bryr sig för 5 öre hur den andres känslor och tankar är. Bearbetar man inte TILLSAMMANS?

Jag vill FRAMÅT i livet MED den jag älskar....jag vill inte stå still på samma ställe och inte komma någon vart...jag vill ha och ge närhet och värme...jag vill kunna kura i hop mig i soffan med den jag älskar...jag vill kunna prata med den jag älskar om hur dagen har varit...jag vill inte bara skriva eller ringa och tala om för den andre att jag älskar...jag vill kunna se personen i ögonen och säga det...och jag vill ÄLSKA!!!

Jag älskar en människa oerhört mycket men då INGET händer och jag står helt stängd utanför hans liv vet jag inte hur länge till jag vill ha det så....jag vill FRAMMÅT med honom men går det om bara en vill?

JAG ÄLSKAR DIG HJÄRTAT och du bedyrar att du gör det samma, men så släpp in mig i ditt liv och gå MED mig. Sluta stäng mig utanför...prata med MIG...var med mig...våga förändring...lev i nuet och inte i det gamla.

Du är inte ensam längre...du har 3 stycken som älskar dig!

TRE STYCKEN DU STÄNGER UTE !!!

SLÄPP IN OSS !!!

Men i natt som var gott folk har jag fått igen en del av den sömn jag förlorat under de sista 6-7 veckorna...

Tog en insomningstablett vid 21.30 eftersom jag ville försäkra mig om att jag skulle kunna somna ganska så snabbt när jag väl lade mig. Läste fram till 23 tiden och jag tror inte jag hann mer än att lägga från mig boken och släcka lampan förräns jag sov...och jag vaknade inte förrän 5 över 1 i dag!!!

 Flög upp ur sängen, in i duschen och en kvar efter det att jag vaknat ringde jag på dörren hos min moster. Min mamma var ju där och hälsade på och jag hade lovat att jag skulle ha kommit dit vid 11 tiden...så jävla snabb som jag var då jag väl vaknade så snabbt har jag nog aldrig fixat mig på morgon. En kvart...och då duschade jag, klädde på mig, målade mig, drack min frukost = en jordgubbs shake med extra b-vitamin i.

20 över 1 klev jag i alla fall innanför dörren hos moster och de hade ju blivit oroliga när jag inte dök upp som jag hade sagt...och mobilen min hade ju så klart slagit av sig som den gjort under en längre tid...MORR!!!

Men efter det hastiga uppvaknandet blev väl dagen skaplig...finns dock ett stort orosmoment just nu men jag hoppas det ordnar sig. FAAN också....ge mig ett arv någon!

HJÄLP MIG !!!!

Jag har en dröm som jag burit på ända sedan jag var barn och det handlar om att få sjunga...gör en skiva, framträda, göra egen musik osv..

På torsdag kan det vara så att det tas ett stort steg mot denna dröm...kanske denna dröm snart är en uppfylld dröm!! I alla fall en del av den...

Ska hem till en person jag känner sedan länge som ska göra en cd med egen musik, ett pop projekt med poplåtar, ballader och annat, låtar som kommer skickas in till diverse tävlingar och annat och jag kan komma vara en av de medverkande på detta!!!

Så på torsdag ska jag hem till honom, lyssna på materialet också får vi se hur det utvecklas. Jag HOPPAS dock det kan kännas som detta är något för mig och min röst och i så fall hoppas jag givetvis att han kan känna det samma och att vi kan köra på!

Alltså faan vad kul om detta kunde bli av och klaffa...HOPPAS !!!

OM detta blir av ska jag banne mig ta tag i resten av drömmen också...nämnligen att tonsätta mina egna texter och lära mig spela gitarr så jag kan använda mig av den då jag tonsätter. Men kanske jag behöver viss hjälp gällande tonsättning...och då får jag väl försöka hitta någon som kan hjälpa mig att komma i gång på den biten.

Så har mina älskade guldkorn åkt till sin pappa.

I samma sekund som jag såg bilen åka bort från mig med dom i så brast mammahjärtat i tusen och åter tusen bitar.

Efter att ha längtat så oerhört efter dem i nästan 3 veckors tid så är 2 dygn ingen tid alls att få vara med dem...

I natt då de hade somnat inne i min säng satt jag och tittade på dem en lång lång stund. Översköljdes av kärlek till dessa 2...mina barn som jag älskat från den stund jag fick veta att de fanns i min mage och som jag kommer älska till min sista dag här på jorden.

Önskar bara deras pappa kunde låta mig ha dem hos mig på veckorna...att de fick bo hos mig nu och vara hos honom på helgerna. Jag BER varje kväll att det ska bli så...jag behöver det och jag tror nog barnen behöver få vara med och hos mig mer också.

Jag vill inte behöva blanda in familjerätten i detta för jag anser att man som 2 föräldrar ska kunna lyssna på varrandra och inte vara så egoistisk...det handlar ju om barnen, inte oss som föräldrar...men om deras pappa ska fortsätta motarbeta mig så ser jag snart inget annat val än att ta kontakt med en advokat om detta. Jag tänker inte finna mig i hans diktatorstyre längre....han bestämde allt då jag var sjuk men att jag är frisk nu verkar inte spela någon roll.

Och om de nu ska ha en unge till...hur lite tid kommer han då ha över till våra barn? Han säger ju nu att jag har mer tid med dom på helgen än vad han har på veckorna...och det är väl för faan helt jävla snett? I mina öron låter det som om barnen skjutsas till skolan tidigt på morgon och tvingas vara på fritids och dagis till sent på eftermiddagen....FASTÄN HAN ÄR HEMMA!!!

Jag tror faktiskt inte äldsta tösen ens vill vara på fritids efter skolan...jag menar hon är ju så pass stor nu att hon mycket väl skulle kunna få gå hem efter skolan då hon slutar men tydligen måste hon vara på fritids. Hos mig skulle hon inte behöva vara på fritids...för jag anser att det nog är viktigare för ett barn att få gå hem efter skolan och få vara med sin förälder...och att få ta lite eget ansvar som barn är bara nyttigt och stärker barnets självkänsla...fins liksom ingen anledning till att ens barn ska behöva vara på fritids/skola och dagis mer än vad de behöver...för är man som förälder hemma så är det rätt fel att barnen inte "får vara det"...

Nej, jag kommer fortsätta böna och be om detta och jag önskar barnen själva kunde tala om för sin pappa om de vill vara hos mig mer...för det känns som om de kanske vill det men inte vågar?

Jag ÄLSKAR mina barn...jag vill kunna hålla deras händer då de behöver mig!

   Klockan halv 7 kom det en liten tassande tös och tyckte det var morgon...det tyckte väl inte mamman i huset direkt men  det var bara att kliva upp också blev det morgonmys i soffan en stund.

Äldsta guldkornet sov till klockan var strax före halv 10 och hjärtat, ja han vaknade då jag skulle in i sovrummet och klä på mig strax före 10.

Ska väl villigt erkänna att jag varit väldigt tung i huvudet och trött hela dagen men det lär säkert bero mycket på all de sömnlösa nätterna och bristen på sömn uppe på Österåsen.

Har suttit och kollat igenom räkningshögen och fick se elräkningen....fattar ärligt inte hur jag ska kunna fixa den biten den här månaden eftersom det släpar efter där då inte soc kunde hjälpa mig den månad då jag inte fick någon inkomst alls...så det är x-antal tusen som ska hostas upp för elen och det kommer inte att gå så det lär sluta med att den blir avstängd men det går faan inte för jag ska ju ha barnen hos mig under hela första veckan i november...hur faan ska jag lösa detta?!

Nej fy faan för att ha hamnat i denna situation...bara för att jag blev sjuk och blev uppsagd på grund av den sjuktiden. Jag hatar att vara arbetslös och jag kan inte göra tamej faan någonting...har sökt 32 jobb sedan jag blev uppsagd och nu är jag åter sjukskriven eftersom arbetslösheten påverkar mig mot det negativa.

Har ont i magen var enda jävla dag och nu detta med elen...ja den kan ju få mig att vilja gräva ner mig och gå i idé...NÄR ska det vända? NÄR ska jag komma på fötterna igen?

Fullt ut alltså....

Ska jag måsta sälja bilen, teven och allt jag kan sälja för att kunna betala elen? Jag VET att soc har skyldighet att hjälpa mig men det spelar liksom ingen roll tydligen vad som står att läsa om biståndsbiten för de ger avslag ändå...fast det står klart och tydligt!! Blir så jävla förbannad...och LESS!!!

Fick ju sälja in mina smycken till pantbanken, smycken jag hade kvar som minnen efter mormor och morfar bland annat...detta fick jag göra för att kunna betala hyran då soc inte hjälpte till. VA?! Är det meningen att man ska tvingas till sånt när man har rätten till detta ekonomiska bistånd?

FÖRBANNAR soc....förbannar denna situation!!!

Men...jag älskar de mina och det gör mig gott...ett litet ljus i mörkret...men bättre vore det ju om jag fick ha mina älskade guldkorn hos mig mer.

I morgon ska de till sin pappa och då kommer mammahjärtat slitas i tusen och åter tusen bitar igen...och varje sånt avsked gör så ont!!! Nej, får nog ta tag i den biten också tror jag....fast jag tycker det är något man ska kunna diskutera utan inblandning av div instanser...finns ju en del som tyder på att de skulle ha mer föräldratid här hos mig än vad de har hos sin pappa. Han säger ju själv att jag träffar dom mer nu på helgen från fredag eftermiddag till söndsgkväll än vad han gör från söndagkväll till fredag...och det är väl jävligt fel?!? De bor där....är dom på fritids och dagis till kvällen eller!??!!

Nåja...nu i kväll har vi haft mys i soffan och på bordet stod inga chips eller annat snask utan ett stort fat med paprika, morot, gurka och blomkål + 2 olika sorters dip...GOTT och ett nyttigare alternativ än chips.