Jag är en människa som inte brukar "hata" folk men det finns de som jag verkligen hatar av hela mitt inre...människor jag gladeligen skulle kasta förbannelser över om jag hade haft det kunnandet, någon har dock sagt att man kan lära sig...

     AnnaMia

hela kroppen skriker av trötthet efter 1 dygns gråtande och ångest...
känner mig helt jävla slut alltså.

Än har inte tårarna slutat falla och jag känner mig fortfarande ensammare än ensammast.

Jag befinner mig på en plats där jag ska finna ro och harmoni med mig själv...också blir det så här...hur jävla fel som helst. Totalt bortkastat att vara här för nu kommer jag inte kunna ta till mig någonting mer...allt är kaos och jag är inte närvarande.

Finns heller ingen jag kan vända mig till direkt här eftersom alla är människor som ej känner mig och som jag ej känner...och jag orkar inte ta hela min jävla historia en gång till...orkar inte prata om allt som hänt och det som händer. Önskar jag hade någon nära...

Någon att vara ensam med.

Saker har gjort ont i över 2 års tid...saker gör fortfarande fruktansvärt ont...och VARJE dag sedan 2 år tillbaka har jag gråtit. Jag orkar inte gråta mer, men jag orkar heller inte svälja all gråt. Kommer att gå sönder känns det som...

  AnnaMia

I natt har det blivit noll sömn.

Satt ute i skogen tills klockan var strax efter 12, in en säng, försökte lägga mig men ångesten greppade taget om mig och jag klädde på mig och gick ut igen...satt ute tills klockan var närmare halv 6 till morgon.

Frös som ett djur, hade ingen känsel i fingarna, det bara värkte i dom...inte så konstigt kanske då temperaturen var +1 grad.

Ingen sömn alls i natt alltså, bara tårar och ångest...hela jävla tiden.

Ögonen är som vattenfyllda blåsor i dag och mer tårar finns inom mig...går hela tiden på en spänd tråd mellan att inte gråta och att bryta samman.

I natt har jag varit riktigt rädd för att förlora kontrollen helt, tårarna och vrålen blev fler och det gjorde bara ondare och ondare.

Jag har liksom ingeting längre....jag har bett att få ha barnen boende hos mig men deras pappa förvägrar mig att få vara mamma fullt ut,det har han bestämt. Jag är bara någon de är hos 2 nätter i veckan. Jag mår bra och blir tillfreds med livet då de är hos mig...går sönder och faller då de lämnar mig...har inte jag också rätt att vara förälder? Han har liksom bestämt allt och jag har inte haft något att säga till om...ingenting.

Jag klarar inte av att gå sönder mer än vad jag redan är, kan inte bli trasigare nu för blir jag det är jag ett ingenting...vill bara ställa mig upp och ropa efter hjälp...men ingen skulle höra mig...för hur mycket harjag inte ropat efter hjälp de senaste åren. Hur många har lyssnat och funnits där då?

Jag hade många vänner, vänner som jag kallade min rikedom...men det rikedomen är över och jag står så gott som ensam...ENSAM!!!

Finns ingen som kommer och fikar, ingen som ringer och hör hur det är, ingen som ringer och bjuder en på fika, ingen att prata med, ingen att dela sitt liv och tankar med....ingen!

  AnnaMia

Och kom nu inte med en massa jävla kommentarer på detta...detta är hur JAG känner, hur JAG tänker, hur JAG mår. Ingen av er där ute vet...så döm mig då ej heller.

Och åter igen, jag tycker inte synd om MIG SJÄLV...utan om saker och situationen!

 Denna bild får stå för allt vad som varit i dag...har gråtit så många tårar i dag. Haft ångest och vrålat ur mig all den sorg och förtvivlan jag känner.

Har hänt en sak som tagit ner mig i det svartaste djupet igen, där allt gör ont, det är kaos och livet består av ångest, tårar och smärta....det tar aldrig slut...orkar inte ha det så här...gråtit VARJE dag i 2 år...nu i kväll har jag suttit oavbrutet ute i skogen och gråtit i nästan 3 timmar. Jag orkar inte gråta mer men det finns så många tårar kvar...och fler blir dom.

Hittade en bok i biblioteket med titelt "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre".

En mycket passande titel...för det är så det känns...

  AnnaMia

och jag är supertrött...men kan inte somna! Varför är det så?   

Om man är så trött så ögonen svinder och är helt slut i kropp och knopp...varför kan man inte somna då? Har legat och vridit och vänt på mig fram och tillbaka ett tag nu och jag blir bara så förtvivlad...jag vill SOVA!!!

Ska jag måsta ta en sömntablett för att kunna somna? Jag vill ju inte ta dem men kanske jag får börja med det varje kväll nu under ett tag så att man kommer in i ett någorlunda bra sömn mönster...för att ha det så här, det går bara inte. Inte i längden i alla fall.

Suck...jaja...  

Kan ju tala om att kvällens fika här på Österåsen blev kex med 3 olika sortsers pålägg + melon, paprika, rädisor, sallad. Rörorna var : Pepparrotsröra, ädeloströra och vanlig mjukost. Till det hade de gjort en äppel och frukt bål som var jättegod så det blev riktigt festligt för oss gäster här denna lördag.     

I morgon står det föreläsning på schemat klockan 9, beröringens betydelse ska det visst handla om. Sedan tror jag att jag ska försöka åka till någon butik och kolla om de har kanel te som man kan köpa. Har varit sugen på det ända sedan vi kom hit...det är ju så gott att dricka på kvällen. Köpte med mig blåbärste och roiiboos te hit men måste fasen försöka hitta kanelte också...är ju bara såååå gott!

Antar man får ta sig en sömntablett i alla fall om man ska få sig någon sömn i natt så natti natt på er!!

  AnnaMia 

Dagen har väl fortsatt som den började...det har varit en rätt jobbig och tung dag med andra ord. Blev ingen vila efter lunch som jag hade tänkt, tog en promenad i stället...till utsikten, och grät igen...  

Kan inte förstå hur man kan ha så mycket tårar inombords, har nu gråtit varje dag i 2 års tid och det verkar aldrig ta slut. Det tar om och om och om hela tiden...VARJE dag!!!

I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp men det vet jag ju att jag inte är...det är normalt och det är mycket att sörja och det tar sin tid. Min läkare och terapeut har sagt att det kan ta flera år från det att man börjat tillfriskna till dess man kommit ur det...och i bland kommer man inte ur det helt och fullt ut...tyvärr...så tiden får gå och vad som händer och sker får man se.

Jag måste säga en sak om vistelsen här på Österåsen som är mycket positivt i alla fall...människorna runtomkring är så trevliga. Man bor i flyglar här och i vår flygel är det ett så härligt gäng som bor...vi spelar yatzy på kvällarna, vi var och bowlade i går, vi är ute och går och vi pratar och skrattar en hel del. DET gör mycket...att det finns trevliga människor runtom och som är "likasinnade" och som man kan prata och skoja med lite hur som helst.

Nu på kvällskvisten gör sig saknade, och ensamheten påmind igen...ser hur andra får besök utav sina familjer, barn och kompisar...också sitter jag här...ensam...liten...ledsen...och faktiskt lite rädd.

I kväll så bjuds det på fika här på Åsen...det är inget som de brukar ha här utan efter middagen är det ingenting föränns vid frukost dagen därpå. Så vi får väl se vad det bjuds på här i kväll...ostbricka kanske? Någon liten rulltårtsbakelse med färska bär....det visar sig väl...hoppas det är något gott i alla fall.

Får hoppas denna dag får ett bättre avslut än vad den började som...

  AnnaMia

Vaknade klockan halv 5 av en rejäl ångsetattack, en olustig sådan där hjärtat bultade i 210, hade tryck över bröstet, huvudet dundrade + att armar och ben domnade bort totalt...detta är inget roligt eller trevligt sätt att vakna på. Var helt slut efteråt då det lugnat ner sig och lyckades somna om en timme ungefär.

Klev upp och gick och provade på medecinsk yoga men det kan jag säga var inget för mig...då föredrar jag vanlig yoga så det är väl det jag kanske ska försöka fortsätta med hemma...om det nu finns vill säga....

Gick ut och gick förut här på förmiddagen och gick den slingan som är 2.3 km..längst bort efter den slingan finns en rastplats där man har utsikt över själva solleftåe och dess alla nipor samt naturreservatet. Utsikten är underbar och då jag satt där kom tårarna och jag lät dem flöda fritt, satt där i säkert 30 minuter och bara lät dem rinna nerför mina kinder...kändes rätt skönt efteråt fast inom mig känner jag en sån där olustig oro.

Oroar mig för hur min farmtid ska bli och vad som kommer att hända...hur det blir med jobb, ekonomi, vart jag ska bo, hur det blir med barnen och om de kommer få flytta till mig eller inte...på den biten verkar jag inte ha något att tycka till om eftersom deras pappa har bestämt precis allting.

Jag blev sjuk och hade inget att säga till om...har bara fått finna mig i allting och det har gjort och gör ont.

En del kanske tycker att jag klagar över en massa saker, men det är inte att klaga...det är vad jag känner, hur jag känner och vad som händer runtom och inom mig...det är inte att klaga. Och framför allt så tycker jag inte synd om mig...utan jag tycker synd om situationer! Det är en jäkla skillnad...

Nu är det strax lunch här på Österåsen och sedan ska jag faktiskt lägga mig och vila en stund, huvudet dundrar på och jag känner mig helt slut i kroppen..fryser gör jag också.

Saknar mina guldkorn och mitt hjärta så otroligt mycket...och det gör ont!

  AnnaMia