Och här har det inte bloggats något sedan i torsdagskväll!?

Nåja, det påvisar ju att man har annat att göra än att sitta vid datorn (som en del ju tror)...  

I fredags hade vi besök utav bästa kusin med barn en stund mitt på dagen, alltid trevligt!
Hjärtat kom han också så han har ju varit här hos oss i helgen...men i dag blev det ännu en besvikelse...men skit samma!

Fredagskvällen blev fylld med lite wiiande och teve tittande...en "bara vara kväll" med andra ord.

Lördagen tillbringade vi ute ett par timmar, de hade pulkaåkning och korvgrillning i en grannby här där det åktes traktordäck, snowracer, tefat, pulkor, stjärtlappar och en massa annat. Vädret var underbart, uppsluppningen var väl inte så stor men vi fick fint väder och frisk luft...till middag gjorde vi lax på saltbädd, kokt potatis, hollandaisesås och grönsallad...något jag skulle kunna äta hur mycket som helst utav....nja, om jag nu inte bara hade denna lilla magsäck som jag har vill säga...är ju SÅ gott!!!

Lite wiiande blev det efter middagen och kvällen bestod utav melodifestivalens andra chansen med lite lördags gotta i form utav både nyttigt "gotta" så som morötter och sockerärtor + dip och lite onyttigare alternativ så som ostbågar, chips och plockgodis....kan ju säga att skålen med morötter och sockerärtor blev helt tom, det blev inte de andra.

I dag har det varit kalasdax...min kusins son som fyllde 6 år i torsdags hade sitt kalas i dag mellan 12-15.

Jag och yngsta guldkornet skulle åka dit till klockan 12...äldsta guldkornet ville inte följa med då utan hjärtat skulle komma med henne senare.

När jag och yngsta guldkornet var på väg så skedde det en olycka...eller vad man ska säga.

Vi kom åkandes i cirka 40 km i timmen efter vägen, anledningen till den låga hastigheten var den att vägen är fruktansvärt spårig just nu och det är djupa spår. Helt plötsligt studsar bara bilen till och far runt som en vante och åker ner i diket på andra sidan vägen, med fronten mot det håll vi kommit i från....den sladdade alltså runt helt om. Hade det kommit en mötande bil så hade det inte gått bra törs jag nog säga så jag är fruktansvärt glad att det inte kom någon...

Yngsta guldkornet nästan skrattade och tyckte det var "som en karusell"...skrothönan!

Min vän, hennes man och deras dotter kom åkande strax efter för de skulle också åka på 6 års kalaset så yngsta guldet fick åka med dom dit.

Hennes man stannade kvar med mig också hade jag ringt till mitt ex så han kom med bogserlina och hjälpte till att dra mig upp ur diket...är så tacksam för att han ställer upp med så mycket hjälp som han gör...skulle ju förstå om han hatade mig men det gör han inte, vet inte hur många gånger jag frågat om han hatar mig men alltid fått höra att det gör han inte...underbaraste...och jaaa, jag tycker om honom...väldigt väldigt mycket fortfarande...min första riktiga kärlek.

Nu gick det bra med både yngsta guldkornet, mig och bilen....så för första gången på LÄNGE hade jag TUR!!!

Eller VI hade tur kaanske man ska säga....

Kalas blev det i alla fall då bilen kommit upp ur diket.

Hjärtat kom med äldsta guldkornet efter ungefär 1 timme och jag hade väl i min enfald trott han skulle kommit in och sagt hej + grattat födelsedagsbarnet men jag blev fruktansvärt ledsen, och arg, då han bara släppte utav dottern och for!!??

Alltså det känns inte som om han vill vara en i vår familj och det finns så mycket som gör mig ledsen eftersom både jag och barnen ser honom som en i familjen...men snart står jag vid ändpunkten i detta kan jag säga. För efter att i nästan 1 år och 9 månaders tid behövt BE om att få känna sig sedd och älskad...han säger förvisso att han älskar mig (och barnen) men man vill ju faktiskt KÄNNA det också...sedan tycker han att vårt förhållande är nytt?!?! Är ett förhållande nytt efter 1 år och 9 månader? Och dessförinnan en 27 år lång vänskap?! Näe.....nytt är det inte!

Han vill gå sakta fram....men hur jävla sakta då? Ska det gå 2 år till innan han ska kunna se framåt?!

Ja jag vet inte, vet bara det att jag har ett LIV framför mig...ett liv som man själv styr och ställer om...vill han gå genom livet där ingenting händer...vill han fortsätta leva på som om han vore själv...ja då kommer han få göra det för jag lämnar snart detta....jag orkar liksom inte bara och ge och ge och ge utan att få något tillbaks!!!

Jag känner mig utnyttjad också...vet inte hur mycket pengar han är skyldig mig men det är ett par tusen (5 siffrigt totalt!) och inget har jag fått tillbaka...inte ett öre!

Det börjar stjäla allt för mycket energi utav mig allt detta så jag är rädd att detta förhållande snart är över...vilket jag påpekat för honom men inte ens när han vet att jag är på väg att lämna honom så verkar han inte vilja göra minsta ansträngning till att rädda förhållandet. Han vet ju vad jag bett om och vad vi pratat om ända sedan vi blev ett men ändå lever han på som om han fortfarande lever ensam...han vill ju för faan iinte släppa in mig i sitt liv!

Att PRATA är ju a och o i ett förhållande men han säger inte ett skit. Jag har sagt att han måste börja prata om sina tankar och sånt men ingenting verkar han ha att säga...jag känner mig utestängd!

Han säger att han älskar mig, han älskar barnen och vill att det ska vara vi....men det verkar bara vara en lögn och tomma ord för det känns faan inte så.

Antingen går vi vägen mot framtiden tillsammans och då krävs det att BÅDA går mot samma håll...annars kommer jag snart fortsätta min väg framåt själv, tillsammans med mina barn. Vill han nu vara en i vår familj hoppas jag han VISAR det för snart räcker inte enbart orden...jag mår inte bra utav allt detta!

Han är ju en så otroligt fin människa och jag tycker verkligen om honom men kanske jag måste börja tänka på mig själv snart...för det är väl ändå inte meningen att man ska behöva BE om att bli älskad eller känna sig ensam då man är två?

Ja jag vet inte...nu har jag suttit här och skrivit fastän jag sagt att jag inte ska...MEN han är VÄL medveten om att jag kommer att skriva så länge han inte pratar med mig...för får inte jag ur mig alla dessa tankar etc så kommer jag gå sönder helt...försökte mig till en diskussion i fredags men det slutade med att han blev tyst och gick och la sig...ja ni hör ju....

Många frågar sig hur jag kan hålla mig kvar vid honom då han beter sig så illa mot mig och behandlar mig så som han gör i bland...och anledningen är ju det att jag VILL det ska funka...men då man snart försökt allt....jaaa...det är väl då känslorna börjar sina....då det där sista är på väg att försvinna....

Jag bara ber och hoppas att han inser vad han håller på förlora för jag tror ändå på honom när han säger att han vill det ska vara vi...önskar bara han kan komma ur sin jäkla ungkarlsbubbla och fatta att  vi lever HÄR och NU!

ÄLSKAR DIG HJÄRTAT...men betyder det någonting undrar jag?
BARNEN ÄLSKAR DIG...men betyder de någonting för dig?