Ur det förhållande som jag egentligen skulle ha lämnat för länge sedan...

Det gör ont...det gör så ont nu...men jag måste tänka på mig och barnen i första hand och Magnus ska inte få utsätta dem för mer svek och lögner än vad han gjort.

När man ser besvikelse i sina barns ögon...ja då är det nog!

Jag undrar om han hade gjort likadant och varit likadan om jag hade valt att behålla vårt barn i november 2010....?

Han fanns inte ens som stöd då när jag dödade vårt barn...han fanns inte med mig då jag tog tabletterna som fick fostrets hjärta att sluta slå och ej heller då det stöttes ut...jag var ensam...lika ensam som jag var i den svåra stund som uppstod här i veckan.

JAG ÄLSKAR DIG MAGNUS...BARNEN ÄLSKAR DIG....du sa du älskade oss...varför hjärtat, varför?!

Ja det tog ett tag i natt innan allt kändes helt lugnt efter nattens rejäla panikångestattack som först befarades vara något med hjärtat....klockan var nästan 6 innan det lugnat ner sig helt och hållet och jag lyckades somna.

Sov till 5 över 8 så liiiite sömn blev det ju i alla fall ändå.

Ja i dag ska det väl visa sig nu då om hjärtat hör av sig eller inte och jag HOPPAS innerligen att han hör av sig så vi kan vara vi även fortsättningsvis MEN som sagt hör jag inget ja då ser jag inget annat än att gå i från honom nu...det gör jävligt ONT om det nu skulle bli så men att ha en partner som inte finns i svåra stunder, som håller sig undan, lovar saker men sviker sina löften gång efter gång, väljer alkohol i bland framför en annan, lånar en massa pengar utan att bry sig om att betala tillbaka=utnyttjar en, som bara säger att han älskar mig men inget visar...och som inte förstår att det han gör mot mig gör han även mot mina barn...jag har ju flera gånger sagt att jag känner mig väldigt ensam i vår tvåsamhet...det vill jag inte göra längre...det har snart gått 2 år...jag väljer då hellre ensam ensamhet och det får vara slut med detta sårande mot mig och barnen!

Dom ser honom som sin bonuspappa och älskar honom likt mig, vi ser ju honom som en i vår familj...men...jaa...enbart orden räcker inte längre :-(

Älskar dig hjärtat...jag HOPPAS du väljer oss och att du hör av dig i dag, på ett eller annat sätt...ett meddelande, ett samtal men mest av allt önskar vi ju att du kunde KOMMA och vara med oss...

strax efter 12 började det sticka väldigt i vänster arm, fick huvudvärk och mådde illa, tungandad med tryck över bröstet och domnade hela vänster arm...

Aha, panikångestattack tänkte jag...men då det inte gett med sig efter en halvtimme och jag kräktes så ringde jag sjukvårdsrådgivningen som skickade ambulans eftersom de misstänkte det jag misstänkte det kunde vara, nämnligen något åt hjärtat...en panikångestattack brukar te sig annorlunda och ge med sig efter ett tag, inte öka.

Ambulansen kom, jag in i den snabbt som attan och på med en massa sladdar...fortfarande med samma symtom + att det då gjorde ont och nästan krampade i bröstet!

Men då ekg inte påvisade att det skulle vara något med hjärtat och då blodtryck + puls sjunkit till det normala så valde jag att stanna hemma i stället för att åka med i ambulansen ner till sjukhuset.

Så det var väl troligen en panikångestattack ändå fast den höll i sig så länge och inte liknade de jag haft tidigare.
Har fortfarande stickningar i vänster arm och huvudvärk men det ger väl med sig...
Ser detta som ett tecken på att jag nog kanske behöver börja med min medicin igen.

Återstår nu att se när och om jag lyckas somna...