Utan att knacka på dörren rusade han in.

Kom emot mig med en väldig fart.

Kastade sig över mig.

Greppade ett tag om mig.

Slet mig sönder och samman.

Ruskade om mig hårt.

Fick mig att gråta.

Ville skrika.

Fick svårt att andas.

Hjärtat började skena.

Jag domnade bort i fingrar, händer, fötter.

Kände stickningar i pannan och läpparna.

Kände att jag förlorade kontrollen.

25 minuter senare försvann han och lämnade mig ensam kvar alldeles förstörd.

Hans namn är Ångest.

Vill bara dela med mig utav ett par rader som jag fick skrivna till mig utav en vän...

Hej Anna...Jag har tänkt mycket på dig...

Känner empati och förståelse...Jag önskar dig all lycka i ditt liv...

För mig är du en underbar fantastiskt och ödmjuk person...

Sköt om dig och hoppas vi träffs så jag får krama om dig ...

Jag förstår och dömmer inte...Du är en kämpe som många är avundsjuk på...

Tänk på att det är mycket elaka människor som slår på en människa som redan ligger...mycket elaka...

Du behöver dom inte för dom har största problemen med sig själv...Jag beundrar dig för din styrka och mod.

För mig är du den charmiga & goa Anna och kommer alltid vara..Du har en utstrålning som charmar...

Ta hand om dig vännen och jag hoppas att du får ett lyckligt liv.

Kramar i massor! Måste ses något!

E

Jag tackar dig E för dina rader, de värmde gott att få läsa att det finns de som tror på mig, förstår och inte dömer. Att det finns de som SER de framsteg jag gjort...för det har jag gjort, kommit framåt och uppåt.MEN jag är inte framme än och jag har ej heller hela huvudet ovan vattenytan ännu utan det är något jag får fortsätta arbeta med...

Jag vet att det är tillåtet att vara ledsen, arg, besviken...känna ilska, hat, förtvivlan och sorg...jag vet att jag är en bra människa och min styrka är att våga erkänna min svaghet.

Slog upp ögonen redan vid kvart i 6 till morgon...vaknade mitt i en dröm, en sån där dröm som gör ont i ens hjärta och får tårarna att falla. Faan alltså...när ska det få ett slut?!

När ska det kunna gå ett HELT dygn utan att jag ska behöva gråta?

Finns en sång som heter "jag skulle äga miljoner om tårar var guld"....JÄVLAR vad rik jag skulle ha varit vid det här laget!

Och i dag så åker guldkornen till sin pappa vid 15 tiden så då vet jag ju vad som kommer att komma efter det att dom har åkt...ångest i vanlig ordning, tankarna börjar snurra och känslorna börjar dansa runt. Berg och dalbanan tar fart på nytt...och det blir tyst, tomt och ensamt några dagar...mammas älskade guldkorn, önskar så att saker och ting vore annorlunda...så som ni önskat...

Men mamma fortsätter hoppas och tro...be och önska...tiden kan göra att saker förändras...hoppet är det sista som överger människan och så länge jag lever så fortsätter jag hoppas...