än att livet suger och jag mår SKIT just nu !

Vet liksom inte vad jag ska ta mig till då ALLT är en enda stor jävla KAOS.

Vill ställa mig och skrika HJÄLP MIG...men vem skulle höra det och vem skulle komma?

Jag vill inget mer...jag vill verkligen inget mer...men jag måste...frågan är bara HUR?

Jag faller...kommer någon kunna fånga upp mig denna gång eller kommer jag falla fritt?

Mår verkligen inte bra...men vem bryr sig?

Känner mig ensam...men vem bryr sig?

Om jag försvinner...vem bryr sig?

Nu kommer säkert flera påpeka "men du har ju dina barn"...ja visst har jag mina barn...men är en trasig mamma en bra mamma? Förvisso känner jag mig hel och stark då jag har dem här hos mig men då de inte är här så kommer helvetet över mig...konstigt egentligen...varför har jag ingen ångest då de är här eller då hjärtat är här eller då någon utav mina vänner är här? Joo, kanske utav den enkla anledningen att jag inte funderar, känner efter eller tänker så mycket just då...men då jag blir själv så kommer oftast ångesten och allt annat som ett brev på posten...slår liksom aldrig fel.

Jag älskar mina barn över allt annat på jorden, tro inget annat...men är jag värd dom?

Jag VET att jag är en bra mamma...men jag är också en trasig mamma...som just nu mår allt annat än bra och som mest utav allt bara skulle vilja försvinna bort från allt ont...och nu pratar jag inte enbart om det som har med exxet att göra för det finns så mycket som gör ont mer än det. Mycket mer.....minnen utav händelser, minnen utav förluster av olika slag, minnen utav ord....minnen....som gör ont!!

Men det finns även mycket i nuet som gör ont också...och det är sånt jag vill slippa!

Vill bara kunna få känna glädje och lycka igen men det verkar vara för mycket begärt utav livet.

Jag vill få skratta i stället för att gråta...jag vill hamna på fötter igen och ta mig framåt.

Jag vill få ett arbete att gå till så min dag kan få en mening.

Jag vill få ordning på mitt liv....och GUD må veta att jag försöker allt vad jag kan!

Men just nu, just här och nu...vill jag bara bort...

Ja i dag får man minst sagt hålla i hatten om man ska gå utanför dörren för jädrar i min själ vad det blåser...tittar ut genom fönstret och ser hur träden bakom huset böjer sig i blåsten, jag bara hoppas på att inget utav dom går av för det vore inte så jäkla roligt...

Det är inte bara utomhus det blåser utan det råder en storm inombords också...blir så trött på dessa känslostormar som rör upp inombords. Jag kan liksom inte hjälpa det, de bara kommer...

Men ge dig nu tänker säkert många, ryck upp dig säger säkert en del...men det är faktiskt inte så jävla lätt! För vore det så enkelt att bara ge sig och rycka upp sig jamen då borde ju ingen behöva må dåligt!? Tänk vad fantastiskt va....

Finns så många människor runtom oss som går och mår dåligt utan att visa det eller tala om det för andra...som går och mår dåligt i det tysta och som är trasiga fastän ingen kan se det...kanske just en av DINA nära är en sådan människa som mår skit fastän du inget ser eller vet!? Har du tänkt på det?

Jag har väl varit en sån där människa som tidigare höll tyst om allting, visade inte hur jag mådde utan jag gömde mig bakom en falsk mask. Ställde upp för alla andra , lyssnade och hjälpte till så gott jag bara kunde med vad det än gällde.

Mig själv glömde jag bort och masken tog jag bara av mig då ingen såg eller hörde...men sådan är jag inte i dag, i dag är jag öppen med vad jag tycker, tänker, känner och hur jag mår. Finns inget att skämmas över, det är tillåtet att må skit...det är tillåtet att gråta...det är tillåtet att tycka ditten och datten...det är tillåtet att vara den människa man är och det finns inget som är fel i det...det är inget fel i att vara en känslomänniska.

Vissa människor kanske har jäkligt lätt att glömma eller bara vifta bort saker men så funkar inte jag. Jag har inte glömt saker som hände då jag var barn, saker som hände då jag var i tonåren eller sådant som hänt i vuxen ålder.

Jag minns alla elaka ord och handlingar, alla falska löften, alla svek...men jag minns givetvis de få glada och lyckliga stunderna också så allt har inte varit negativt...även om det är mest det som avspeglar sig i mitt skrivande och i bland i mitt sätt att vara, tänka och känna.

Just nu är jag i en nedåtgående spiral ner mot djupet igen och det finns anledningar till det, jag hoppas bara jag kan hålla näsan ovanför vattenytan så att jag kan fortsätta andas...men jag ska villigt erkänna att jag är rädd för att hamna under ytan....igen...

Folk tror att jag inte försöker ta mig ur denna spiral men GUD ska veta att jag försöker allt vad jag kan. Det är inte för intet jag går på mina samtal fortfarande och det är ej heller inte för intet jag väljer att ha fått medicinsk hjälp igen. Just nu kanske jag skulle behöva mer hjälp på den biten men det får bli först om smällen kommer i så fall....en av mina vänner sakrev så sent som i dag att hon nog tyckte att jag kanske skulle be att få öka på min medicin just nu och ett tag framöver pga situationen eller kanske till och med låta lägga in mig för en stund...men det är liksom inte bara att göra så...

Nej, jag får se vad reaktionen blir och hur jag hanterar det hela...saker gör ont, har så gjort länge och det kan komma att göra än ondare...jag får ta smällen när och om den kommer och hur hårt det slår visar sig väl antar jag.

Önskar dock bara att jag hade lite mer stöttning i från den som säger sig älska mig...det är ingen rolig situation och jag skulle verkligen behöva närhet, förståelse och stöd just nu...i stället sitter jag här ensam...vad händer om jag är ensam då smällen kommer undrar jag...