Ja i dag har då sålt min fina "Ådi"...bar emot men han skulle bli för dyr i längden för mig och han hamnade ju i rätt händer så det känns väl rätt okej ändå. Konstigt att man kan fästa sig så vid en bil?!?!

Nu ska jag bara försöka hitta mig en annan bil som är billig i drift och ägande och håller sig i prisklass "billig"...och jag har skickat i väg en förfrågan på 2 stycken så vi får väl se vad som kommer i  min ögo med tiden.

Är ju inte i akut behov utav bil på studs så vi får se...

I dag fick jag även kärt besök....utav mina älskade guldkorn och min fd svärmor.

Guldkornen är ju hos sin pappa den här veckan och deras farmor hade kommit upp för att gratulera yngsta guldkornet på hennes 6 års dag i förskott (hon fyller 6 den 23e) eftersom hon sedan åker utomlands i 3 veckor...så i dag har det faktiskt varit en BRA dag!
Hör ni det....inte ofta jag skriver så va?!

Har även tagit ett beslut nu i kväll...hjärtat håller sig fortfarande undan och i och med att han inte ville finnas till för mig och ge mig sitt stöd nu då jag verkligen behövde han som allra allra mest så har jag nu gett han helgen ut på att höra av sig annars är det över mellan han och mig på måndag.

Anser nämnligen att man i en familj stöttar varandra och vill den andre väl men då han inte ens kunde visa att han fanns där för mig genom att lyfta luren och ringa mig då jag behövde honom så känner jag nu att det får vara nog.

I snart 2 års tid har jag och barnen sett honom som en i vår familj men han har gång efter gång efter gång valt bort oss på olika sätt...han lovade dessutom så sent som förra veckan att han nu verkligen skulle börja bete sig som en i familjen och visa att han ville framåt han också....men är det att visa att han vill vara en i familjen då han inte ens kan ringa då man ber?

Så nu har jag att välja mellan att fortsätta stå ensam i en tvåsamhet eller vara ensam i en ensamhet....och nu har jag valt att det får bli ensam i ensamhet om han nu inte hör av sig...för gör han det, ja då får han en SISTA chans att visa att han vill finnas kvar i min och barnens familj.

Barnen älskar och avgudar honom och ser honom som sin bonuspappa och jag älskar honom...fastän det kanske inte alltid har verkat så i det jag skriver...men jag gör verkligen det...men nu ligger allt hos honom...helgen ut...

Känns ledsamt men jag kan inte leva med någon som inte kan visa sitt stöd om jag ber om det...som sagt, ett enkelt telefonsamtal hade räckt som stöd då när jag behövde det...

Nu hoppas jag bara att han ringer...älskade hjärtat, visa nu att du menar det du säger och har sagt i snart 2 års tid!!!

Tänker inte skriva så många ord om detta men det blev ett besök på sjukhuset ändå under ett par timmar på eftermiddagen/kvällen...till skillnad från tidigare gånger så hade jag denna gång inte gjort något dumt, men jag åkte för att förhindra att det skulle bära i väg.

Efter att ha fått prata kändes det lite bättre men det känns ändå långt från bra...det var iaf skönt att få höra att det inte alls är konstigt att mina reaktioner, tankar och känslor är som de är just nu.

Medicinen ville de inte göra något åt just nu mer än att de höjde seroxaten, insättning utav annan medicin kommer jag få ta med min läkare på affektiva då jag ska dit...väntar ju på att få en tid där och den läkare jag träffade i dag skulle skriva i att vi skulle se över medicin då.

Är trött nu, ska försöka sova...önskar att hjärtat hade varit här men han har inte hört av sig och han svarar inte på telefon eller annat...blir så ledsen...känner mig väldigt väldigt ensam. Är det fel av mig att be om stöd från min partner?!!

Jag har liksom inte sagt att han behöver komma man kan faktiskt stötta via att prata oxå....men inget, han stänger ut mig och håller sig undan :-( och jag blir ledsen...