I dag känner jag mig mest av allt bara tom...helt slut efter nattens "gråtångest".

Känns liksom som om jag kämpar på helt förgäves...fast inom mig vet jag att det inte är förgäves.Jag försöker ta mig FRAMÅT...den som säger att jag inte försöker vet inte mycket för jag försöker verkligen!
Men så kommer det stunder som denna...då jag faller...och mår skit...

Det var inte för intet jag AV EGEN VILJA stannade som inlagd i 6 månaders tid.
De ville skriva ut mig efter 6 veckor, de ville skriva ut mig då det gått 9 veckor men jag KRÄVDE att få stanna till dess jag kände att jag kommit i från den suicidala delen i min depression och det tog mig 6 månader...

Jag har gått på samtal och träffat läkare med jämna mellanrum ända sedan jag skrevs ut i augusti 2010....så säg inte att jag inte försöker. Kom inte och säg att jag inte vill må bra...för INGEN vill väl må dåligt frivilligt?

Det finns de människor som inte visar eller berättar hur de mår.
De som inte ber om hjälp och stöd när de behöver det utan sitter i stället i sin ensamhet...men då man mår dåligt ska man inte behöva vara ensam. Och mår man jätte jätte dåligt, ja då SKA man nog inte ens vara ensam.

Jag var en sådan människa förut...en sån som alltid höll tyst, sög åt mig allting, som bara packade allt elände i ryggsäcken jag bar på mina axlar...jag visade en glad sida utåt men i själva verket så grät jag inombords.

Sådan är jag inte längre för något jag har lärt mig från den tiden jag var inlagd är att prata är A och O och man ska visa utåt hur man känner sig inombords...att må dåligt är inget att skämmas för och att be om hjälp är inget fel.

Man ska våga be om hjälp då man behöver hjälp...för i ensamhet kan tankar få fritt spelrum och bära i väg åt helt fel håll. Det gjorde det för mig förut....och jag vill verkligen inte att det ska gå åt samma håll nu igen och just därför både ropar jag på hjälp och ber om stöd men jag har nog lika gärna kunnat strunta i både och.

Visst, det finns stöd i mina vänner men dom behöver jag inte BE om stöd för de förstår att jag behöver det just nu...dom visar att dom finns där. Men den som säger att han älskar mig, som säger att han bryr sig om mig...han håller sig undan. Ett enda telefonsamtal skulle åtminstonde vara ett tecken på empati men inte ens det...och ringer jag så svarar han inte...skickar jag meddelande så svarar han inte.

Han VET hur det är att må dåligt...han vet hur det är att sitta med tankar som gör ont och vilja försvinna från allt.Han ringde mig en gång och var helt förstörd, grät och mådde skitdåligt och sa att han behövde mig och att han inte ville leva längre. Jag hade gått och lagt mig då men hoppade i ett par byxor och en tröja, slängde mig i bilen och åkte till honom...under hela tiden hade jag honom i telefon och jag hörde hur han skrek och grät...halvvägs dit blev det tyst, när jag kommer dit så sitter han där "helt förstörd"...

Han ropade på hjälp och jag kunde inte bara strunta i det...vad som hade kunnat hänt om jag inte hade åkt dit törs jag inte ens tänka på. Han VET hur det är att må dåligt så jag förstår liksom inte varför han inte kan finnas för mig nu då jag ropar på hjälp...han behöver inte finnas här bredvid mig, ett samtal skulle räcka men inte ens det.

Jag vill ju verkligen att det ska funka mellan oss. Vi älskar ju varandra så vaför är det då så här.Jag försöker visa min kärlek för alla runtom för jag vill alla ska SE...jag ger honom små gåvor, vackra ord, kärleksförklarningar i olika former som små lappar med uppmuntrande ord...det där lilla i vardagen betyder ju så mycket. Jag ger utav mig själv och har ställt upp med så mycket ekonomiskt fastän jag egentligen inte har ett skit att ge....5 siffrig summa är det uppe i nu...och få igen det lär jag väl aldrig...

Visst, jag har svårt att släppa det gamla MEN jag vill verkligen få ett liv med hjärtat...och det enda jag ber om här och nu är stöd i en svår situation. Är det för mycket att be om börjar jag undra...

Jag har alltid trott att man i ett förhållande vill varandra väl, att den andre ska må bra och att vardagen ska funka. Att man delar både glädje och sorg...att man pratar med varandra...visar förståelse...lyssnar...hjälper...finns där på ett eller annat sätt...men jag kanske har levt med en felaktig bild utav hur ett förhållande ska vara hela livet?

Har man mått dåligt själv så torde man kunna förstå en annan som mår dåligt...men jag kanske ska sluta be om stöd. Bli så som jag var tidigare och sluta allt inom mig....

Ungefär så här känner jag just nu och har så känt under en lång, lång tid....inte hela tiden dock men till och från....livet är som en berg och dalbana och jag börjar bli jäkligt åksjuk nu!