Efter nattens blåsande så har jag ju fått vara ute och lyft på vedboddörren i dag. Fick även plocka reda på äldsta guldkornets skidor och stavar som inte alls stod där de skulle utan låg ute på gräsmattan.

Jädrar var det tinat undan snö sedan i går...nu är det mest denna jäkla is överallt ute på gården och det är fasen inte kul...höll på slog i hjäl mig då jag var ut och hämtade ved nu på eftermiddagen men det hade väl inte varit någon större skada skedd om jag gjort det..eller?

Alltså man kan slå sig väldigt väldigt illa om man halkar. Jag ramlade och slog bakhuvudet i blåisen i början utav 2009 och tappade både smak och luksinne då. Kände ingenting på väldigt lång tid men efter cirka 1 år började jag känna litegrann men saker varken luktar eller smaka lika som innan fallet. Vissa dofter känner jag inte alls, vissa dofter luktar "fel" och likadant är vad gäller smaker.

Procentmässigt kanske jag återfått 60% av luktsinnet och 50% av smaksinnet...inte så kul då man tillexempel vet att en sak ska smaka på ett sätt eller dofta på ett sätt också gör de inte det längre...nu har det ju gått så lång tid efter sedan jag slog mig och tappade detta så jag lär nog inte återfå mer smak och doft än vad jag har nu så man får liksom leva med det. Kul är det inte.....men men...

Herr ångest dundrade in genom dörren även i dag. Klockan halv 2 rusade han in och tog mig helt i sitt våld...han orsakade hjärtklappning, domningar, stickningar och framkallade gråt.Efter en halvtimme skrek jag åt honom att försvinna och det gjorde han men han återkom ännu en gång nu i kväll och då än våldsammare.

Jag tror inte den som haft en riktig ångestattack kan föreställa sig hur det är....folk säger ju i bland "åh, jag får sån ångest"...men vet de som säger så vad ångest är?

Tror de att ångest är att få en klump i magen? Ja förvisso visst kan det vara så men nu pratar jag om riktig riktig ångest och/eller panikångest...där hjärtat skenar i väg, huvudet bara dunkar och dundrar, man får ett tryck över bröstet, får svårt att andas, det bara snurrar runt, fingrar, händer och fötter domnar bort, det sticker i läpparna och man gråter i vild förtvivlan. När den håller i sig länge så känner man hur det börjar växa något inuti ens inre och man bara vrålar och skriker allt vad man kan och det gör så jävla ont att det inte kan beskrivas.....så är det för mig de gånger jag kan möta den på detta sätt. De gånger han kommer när jag är någonstans eller har någon hos mig så döljer jag den och försöker mota bort den...men när jag är själv, ja då får han ta mig bäst han vill...kom, bara kom typ...

Nu i kväll blev det väldigt jobbigt ett tag då jag valde att möta ångesten fullt ut och det blev verkligen ångest fullt ut med allt vad det innebar i form utav gråt, andnöd, vrål, dundrande huvud, bortdomnade händer och fötter etc...och den höll i sig i nästan 45 minuter innan jag till sist bara sjönk i hop och försvann för en stund.

Nu sitter jag här i soffan framför teven och bara är. Tystnaden och tomheten här hemma när jag är själv är inte rolig...jag vill inte ha det så här tyst och tomt...jag vill inte vara ensam!

Är det egentligen meningen att man ska behöva känna sig ensamen då man är 2?

Tycker inte det, speciellt inte då man varit 2 under en så lång tid...men hjärtat tycker förhållandet är nytt fastän det gått 1 år och 9 månader. Är det nytt efter en så lång tid?!

Är det fel tänkt utav mig att vilja ta oss framåt?

Att prata om och fundera om framtiden...prata om det man vill och känner...dela vardagen mer, inte sagt att man behöver flytta i hop med kanske ses lite mer och oftare.

Ett förhållande för mig är att vara tillsammans så mycket som möjligt, göra saker tillsammans, delar tankar och funderingar, att man pratar med varrandra, visar uppskattning och tacksamhet gentemot den man älskar, att man förstår varandra, skratta tillsammans men även gråta tillsammans och att man strävar och går åt samma håll dvs framåt...

Jag är snart 40 år och jag vill göra något med den tid jag har kvar....ta vara på den tiden...för den kommer inte igen.

Det finns saker jag vill uppleva och göra men just nu känns det inte som om jag kommer att få göra det...och det gör ont när det känns så. De drömmar man har, ska man fortsätta att drömma eller ska man ge upp sina drömmar? Bara för att den andre inte ser det så...inte delar ens drömmar...inte ens vill diskutera eller prata om saker och ting.

Prata kan man väl göra i alla fall...det gjorde vi ju i början...då hade vi ju lite gemensamt vi ville båda två...därför gör det mig extra ledsen när situationen är som den är nu...där ingenting händer och sker...

Nu ska jag strax ringa till äldsta guldkornet och säga god natt, något jag gör varje kväll då hon och lillasyster är hos sin pappa. Saknar dem båda så oerhört mycket när de inte är hos mig...saknar att få stå och titta på dem när de sover, pussa på deras pannor och viska att jag älskar dem, höra deras småsnusande och fisande innifrån sitt rum...när de inte är här känna huset så fruktansvärt tyst, tomt och ensamt och att stå och titta i deras tomma sängar gör i bland så enormt ont att det inte går att beskriva riktigt. I bland gör det så ont att jag lägger mig i deras sängar, luktar på deras kuddar också gråter jag över att saker blivit så som de blivit...att saker blev som de blev och att jag var borta ur deras liv så mycket då jag var sjuk och allt det som hände då jag var som sjukast.

Jag älskar mina barn, de är de mest värdefulla jag har och de jag älskar mest i hela världen...mina allt !!

Klockan är nu halv 5 på morgonen och här ligger jag klarvaken sedan dryga halvtimmen tillbaka.

Det blåser ute så det knakar och knäpper i huset...det viner i röret till expansionsärlet...låter nästan lite otäckt, ungefär som en varg som sitter och ylar.

Var ner i köket och hämtade en apelsin för en stund sedan och drack ett glas mjölk...tittade ut genom fönstret och fick då se att dörren till vedboden låg på marken en bit utanför. Hur i helsike den kunnat lossna och hamnat där den låg vet jag inte för det är en rätt tung dörr som man liksom måste lyfta upp en bra bit för att den ska haka utav.

Får väl gå ut och försöka haka på den senare då det ljusnat och har slutat blåsa...

Läste en kommentar jag fått till ett tidigare inlägg där kommentatoren verkar tro att jag går och hoppas på mitt ex fortfarande...men då måtte denne ha missat en hel del för vad jag hoppas på är att få känna glädje och lycka igen och jag har hur många gånger som helst skrivit att jag hoppas och önskar att hjärtat kan börja visa att han menar allt vad han säger, att han ska släppa in mig i sitt liv, sluta straffa mig för sånt han varit med om i tidigare förhållande för typ 17 år sedan, sluta leva på som om han fortfarande vore själv, sluta med sina lögner, se framåt tillsammans med mig, lita på mig, dela sina tankar med mig, prata med mig etc... 

Jag har inte gått på rådgivningssamtal bara för skojs skull utan jag har gjort det för att jag vill att detta ska funka...

Visst, jag tycker om mitt ex väldigt väldigt mycket fortfarande men det är väl inte så konstigt då det han och jag hade var väldigt speciellt. Han var min första riktiga kärlek och han är pappa till mina barn, ett band vi alltid kommer att ha....och visst, han var den jag ville leva och åldras med.

Han har och kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta...

Och visst, skulle jag få ännu en chans med honom så skulle jag kanske ta den, MEN det beror givetvis på hur livet i övrigt ser ut just då...när och om den chansen skulle dyka upp.

Jag älskar faktiskt hjärtat men saker måste förändras och förbättras om det överhuvudtaget ska funka mellan oss. Det går inte om en vill framåt och den andre står still....men jag HOPPAS att vi två tillsammans framåt genom livet ska gå...som en familj.

Jag blir ledsen och förtvivlad många gånger och känner viljan att ge upp det vi har men det finns en anledning till att jag stannar kvar och vad kan den anledningen vara tror ni?

Joo att jag älskar honom och vill det ska funka...hade jag inte älskat honom så hade jag avslutat allt för länge sedan och det är hjärtat medveten om. Han är en fin människa men jag tror det handlar om rädsla allting...så jag hoppas den rädslan övervinns snart och att vi kan gå framåt tillsammans för livet går och jag vill inte stå still och vänta på dess slut. Jag vill gå, jag vill möta framtiden och göra den till vår...