Migränen gav med sig någorlunda fram på kvällskvisten och övergick till "vanlig huvudvärk"...sådan som är betydligt mer lätthanterlig än migrän. Men en hel jäkla dag blev förstörd tack vare migränen...tack så jävla mycket!

Och som om det inte vore nog så sitter jag här med....TADAAAA....ångest, jihaa!!

En riktig jävla "gråtångest", som jag kallar den, där jag gråter så hela jag skakar och jag får ur mig som små "vrål" för att det gör så jäkla ont inom mig...jag försöker liksom skrika ut allt det onda...och känslorna jag känner är förtvivlan och hjälplöshet.

Fy faan säger jag bara vad jag är TRÖTT på detta...varför ska jag vara en så jävla känslosam människa för!!!

Kan jag inte få vara en totalt känslokall person i stället...om så bara för ett tag framöver?

En sådan där människa som det inte bekommer någonting typ...en sån som bara rycker på axlarna åt allting och borstar bort allt från sina axlar...just nu så önskar jag att jag vore så, som bara liksom kunde "pjuff, bort med allt".

Men känslosam har jag varit ända sedan jag var liten, de som mobbade mig tyckte säkert det var roligt att jag grinade och hade mig då de var elaka...det var tacksamt att mobba mig för jag bara sög åt mig och tog emot...både vad gäller den psykiska mobbingen som den fysiska...det kanske är just för att jag är så känslosam som saker har satt så djupa sår i  mig, därför som jag påverkas utav saker som har hänt och det är säkerligen därför som jag har mått och mår som jag gör....

Nej jag ska faan bli en totalt känslokall jävel......nej fy så hemskt att inte kunna visa känslor!

Blev lite smått rädd nu då denna ångest började växa till sig för känslan jag kände just då var den samma som jag kände första gången jag gjorde mig själv väldigt illa...det var det samma jag kände då innan som jag kände nu för en stund sedan och det skrämmer mig lite. Dock har jag kommit så pass långt nu att jag inte skulle kunna göra sånt jag gjorde då men känslan var ändå väldigt skrämmande.

Har bett hjärtat om hans närhet och stöd eftersom jag verkligen behöver det just nu men därifrån fås ingeting. Jag trodde faktiskt i min enfald att man fanns till för varandra i ett förhållande men jag kanske har en felaktig bild utav hur det är i en tvåsamhet? Jag har BETT om närhet och stöd....egentligen är det väl inget man ska behöva be om tycker jag för med tanke på situationen just nu och vad som händer så borde han faktiskt förstå att jag behöver han...jag har känt mig ensam i vår tvåsamhet många gånger men nu skulle jag verkligen behöva honom intill mig och jag har till och med sagt det till honom men ändå är jag...ensam !

Fick veta nu i kväll att min fd svärmor är här uppe och hälsar på så hon lär ju säkerligen höra av sig och vilja ses men nu då jag mår så här vet jag inte för det lär ju kunna bli en del pratande...kanske om just det som jag absolut inte vill prata om. Faan också....varför har livet blivit så här jävligt!!??!!

Nej, ska väl försöka ta mig igenom denna jävla "gråtångest" när det väl satt i gång så kan den hålla i sig länge länge...som längst i 2½ timme...så hur det blir med någon sömn återstår ju att se. Efteråt brukar jag vara helt färdig och bara ligga och stirra i taket en lång lång stund...så det lär väl vara så det blir...en stirra i taket natt.

FÖRBANNAR delar av mitt liv....men älskar också en annan del, mina underbara guldkorn och mina vänner...de som finns kvar.

Jodå, i natt har jag nog sovit ganska så bra faktiskt...vaknat bara vid 2 tillfällen, till skillnad för 5-6 gånger tidigare nätter. Drömmarna har varit rätt snälla emot mig också...

Klev upp vid kvart över 7, kokade kaffe och satte mig i soffan och slog på nyhetsmorgon...fattas bara en dagstidning att bläddra i så hade det varit en perfekt start på dagen...att läsa tidningen på nätet är liksom inte samma sak som att få sitta och bläddra i en riktig tidning.

Tog reda på tvätten som låg i torktumlaren, rev ur sängkläderna i min säng och slängde in dem i tvättmaskinen.

Sotade ur kökspannan och dammsög golvet i köket. Fixade frukost och satte mig i soffan och fortsatte kolla på nyhetsmorgon...och då kände jag hur det liksom klickade och blixtrade till också var migränen ett faktum.

Jävlar i min låda vilken styrka den kom dundrandes i...ett tryck bakom ögonen som fick det att kännas som om de skulle ploppa ur ögonhålorna och en dundrande och blixtrande huvudvärk där minsta lilla rörelse och ögonrörelse fick det att göra in i helsikes ont.

Var ju bara till att plocka undan den halvätna frukosten, slå av teven, imundiga en stycke migränmedicin (imigran) och ett glas vatten och sedan uppför trappen och ner under täcket...lyckades väl somna till en stund.

Vaknade och migränen kändes bättre för en stund så då kunde jag ta ta mig ut och bära in lite ved + hämta posten. Skulle ta tag i disken också men så återkom migränen i samma styrka som tidigare och disken blev stående och en annan fick imundiga ännu en imigran (får ta max 3/dygn) och hälla i mig ett glas vatten och förpassa mig till soffan.

Ligger och slöglor på teven men får blunda med jämna mellanrum då det trycker och spänner bakom ögonen som värst. Har sällskap utav katterna...en ligger på mina ben och de andra 2 ligger på varsin sida om mina ben, rätt varmt och gott...spinner som små motorer gör dom också alla tre och det skänker en viss ro och frid.

Skulle väl bara fattas att herr Ångest kommer indundrandes också nu då...ALLT på en gång vettja...ta mig bara !!!