herregud vad dagarna går, och det i en rasande fart...torsdagkväll nu!

Och vad har då inträffat denna dag efter dagens första kopp kaffe?

Jo dagen har varit fylld utav musik, mera kaffe, fotografier och skrivande...och därtill mer tårar.

Har suttit och kollat igenom alla gamla foton som barnens pappa sparade ner på ett USB minne åt mig och gav till mig då jag blev utskriven från sjukhuset...det har tagit mig 2½ år innan jag nu i dag kunde sätta mig ner och kolla igenom detta USB helt och hållet, på alla bilder.
Har gjort det vid något tillfälle förut också men det har då slutat i att jag blivit helt förstörd och inte klarat av att kolla genom alla bilder...men i dag har jag gjort det...men så har jag gråtit också...massor...och det har gjort ont...väldigt ont!

Har även kollat igenom de fotoalbum som jag har och det gjorde ju också att gråten kom över mig och det gjorde så ont att titta på vissa kort...tänk så glad och lycklig jag var på många bilder fastän jag var den där stora feta och äckligt fula A-M...jag var glad och lycklig över att jag hade min familj...en hel familj...

Sen har jag börjat skriva min historia om tiden från den kväll livet rasade och fram tills nu...men det var smärtsamt och jag kom bara till andra dygnet efter det att livet försvann...kunde inte skriva mer...gick bara inte...

Här på kvällssidan kom min vän T in och då kunde jag lägga det hela åt sidan för ett par timmar och det är jaghonom så tacksam för..han har en tendens att komma precis då när jag behöver det kanske som allra allra bäst.
TACK MIN VÄN!!!

Musikörat öppnades som vanligt upp och jag har fått nya förmågor att lyssna på...igen :)

Ville så gärna be honom stanna kvar och hålla mig sällskap men kunde inte förmå mig att be honom om det. Han hade säkert gjort det om jag bett honom men det är liksom inget som man ber om tycker jag...men nu då jag sitter här så ångrar jag ju så klart mig. Vi har ju faktiskt sovit tillsammans förut och vi har varit nära varandra utan att det hänt något...hade bara behövt få ha någon nära mig nu i natt känns det som. Någon beröring hade inte varit närhet eftersom det inte är det som jag saknar just här och nu utan närheten till en annan människa bara...att ha någon nära.

Men jag sa inget, jag frågade inte...bara kramade honom och sa hejdå och såg hur han for hem till sig...och här sitter jag...och känner mig ensam!

Jag har förvisso kunnat få både sällskap och närhet utav en annan person nu i kväll men jag vet inte riktigt vad jag står någonstans där i relationen mellan han och mig så jag håller mig lite på avstånd och backar där just nu...tyvärr kanske man får säga. Men det är något jag måste känna av nu innan saker kanske blir helt fel...stanna upp i stället för att  bara köra på...

Orkar inte tänka mer nu...kryper ner och....dör av...god natt <3

Då jag skrev mitt tidigare blogginlägg så kändes ju stunden rätt så okej och det gjorde det faktiskt större delen utav kvällen men såråkade jag spela fel spellista på spotify, en lista där det finns en låt som alltid får mig att "gå sönder" och så TYPISKT att jag skulle lyssna just på den listan där den fanns med för då gick jag ju så klart sönder...

SUCK!!!

Kan säga att den låten nu är lagd i en helt annan lista och egentligen skulle jag ta bort den helt och hållet...fast det finns stunder då det är skönt att lyssna på den och bara få vräka ur sig. Men det var liksom inte det som var meningen i går eftersom jag ju faktiskt trivdes med den stund som var och jag mådde gott...

Men så gick jag sönder och som alltid såna ggr så börjar tankar och funderingarna att snurra på och de eskalerade ju så klart till något stort, dvs en enda stor kaotisk kaos!

Tårar, gråt, ilska, förtvivlan, hat, kärlek, hopplöshet, glädje, sorg, skratt...hela känsloregistret har nog gåtts igenom i natt och någon sömn har det som sagt inte blivit.

I stället har jag spelat musik och gråtit, sjungit med så jag nästan tappat rösten, kramat kudden, slagit på kudden, hoppat jämnfota av ilska, skrivit, läst, skrikit och bara legat och stirrat i taket.

Den absolut värsta känslan i det hela är detta att jag känner mig så trasig och vilsen när det blir så här...söndertrasad utav allt som hänt, allt som gjorts, allt som sagts och vilsen för att det funnits och finns så mycket kaos i mitt liv.

Skrev följande i går kväll/natt...

Är definitivt inte vän med den jag ser i spegeln varje dag.
Jag har tappat bort mig själv, har inget jag.
Tidigare såg jag tydligt alla mina fel.
Nu står jag och letar dom och känner mig allt annat än hel.
Min självkänsla ligger under sulorna på mina fötter.
Självförtroendet svärtat utav mina bakomliggande rötter.
Hån, sparkar, utanförskap, slag , övergrepp, spott och spe.
Har format mig till en som sitt egna värde har svårt att se.
Jag har tappat bort mig själv, har inget jag.
Är definitivt inte vän med den jag ser i spegeln var dag.

Och det är ju så jag känner...så jag ser på mig själv, inte alltid men väldigt ofta.
Har väldigt svårt att se något fint eller bra hos mig...MEN jag vet att jag är en bra människa och jag vet också att jag ser rätt bra ut MEN att  veta och känna är ju 2 helt skilda saker.

När jag tillexempel står naken framför spegeln då jag duschat så försöker jag se på mig själv med positiv känsla och positiva ögon men...jaaa, det går ju inte så bra då jag ser hur allt hänger efter min viktnedgång på över 100 kilo.
Lovade mig själv innan operationen att jag inte skulle bry mig om tomma och hängande bröst, hängande gäddhäng eller hängarsel etc men nu....jaaa, jag gillar inte hur min kropp blivit.

Jag är jätteglad över att jag tappat all den vikt jag har gjort för jag orkar ju så  mycket mer nu och jag kan vara aktiv på ett helt annat sätt i mångt och mycket MEN...
Vet ju att jag aldrig kommer få möjlighet till att operera mig så att brösten kanske kunde få lite fyllnad eller ta bort mina gäddhäng eller fladdret på insidan utav låren...jag kommer ju få leva med den kropp jag har nu så jag MÅSTE försöka börja gilla den, jag måste försöka älska mig själv och framför allt MÅSTE jag tro på och ta till mig allt positivt som andra människor säger till och om mig.

Fick så sent som i natt höra från en person på fb:s chatt att jag var både snygg, vacker och sexig...åh vad jag önskar att jag kunnat fått låna hans ögon de gånger som jag känner mig äcklig, ful och trasig!

Men får jag höra sådana kommentarer tillräckligt många gånger så kanske det kan göra att jag själv kan se det och känna mig som så?! Jag menar, jag har ju fått höra motsatsen så många år och det är ju så jag känner mig...blev ju nästan hjärntvättad med hur ful och äcklig jag var alla år i skolan och det har ju fått mig att känna mig så under alla år.....

Jag har ju faktiskt fått ta emot många goa kommentarer då jag varit ute bland folk och jag har väl försökt ta till mig dessa genom att säga tack...men jag tror nog inte jag tagit till mig allt som sagts ändå utan det har nog liksom bara passerat genom huvudet, hjärtat och själen.

GUD så negativ jag är...jag vet! Så ni behöver inte påpeka det är ni snälla för jag vet...

MEN jag försöker verkligen ändra på mig....jag svär!

Natten i natt var inte kul men i dag skiner solen och det känns bättre inombords...nu får vi se vad denna dag har att bjuda på, hittills har det blivit en promenad på 2 timmar och efter det en dusch och nu sitter jag här med dagens första kopp kaffe och den skall NJUTAS!