I går vart det en mycket rörig eftermiddag inombords efter det att min hälsingevän åkt hem och på kvällen brast det inom mig då jag kollade på ett foto utav den person som jag känner så starkt för...det brast, fullständigt och jag visste inte vad jag skulle göra med allt som kändes.

Tog helt sonika och åkte hem till min fine vän och pratade om det jag känner.
Berättade att han attraherar mig så otroligt mycket, att han påverkar mig, att han rör upp inom mig och att jag tycker han är vacker och skapar fjärilar i magen känsla...
Måste säga att det kändes väldigt skönt att få ur sig detta...både för hans skull men även för min skull, för om jag nu inte hade varit ärlig mot honom så har jag ju ej heller kunnat vara ärlig gentemot mig själv eller någon annan med för den delen...och ej heller för min hälsingevän.

Nu är det ju inte mina stormande och starka känslor för min vän som ställer till det i min relation till min hälsingevän utan det är bara det faktum att inga känslor mer än vänskapskänslor finns där för honom just nu..okej, det känns bra då jag är tillsammans med honom...men det är liksom allt. 
Han får inte hjärtat att skena i väg, han får inte fjärilarna i magen att fladdra, han får inte tårarna att rinna över då jag tittar på kort på honom, jag känner inte den värmen inombords då jag är med honom som jag känner då jag är med min vän.
Tänk om jag bara kunde känna NÅGOT mer än dessa vänskapskänslor ändå...

Nåväl, nu har jag iaf berättat för min vän precis hur det känns inuti och det är liksom ingeting jag kan hjälpa, känslor är ju inget man kan tvinga fram, känslor är något som finns...
Vi är båda oerhört måna om vår vänskap så jag talade om att det jag känner för honom skall på INGET sätt få påverka eller äventyra vår vänskap för den är så värdefull. SKulle jag förlora honom som vän så skulle jag nog gå sönder rätt rejält...och mer än vän kommer vi aldrig bli för varandra, det vet ju till och med en idiot som jag.

Men jag tycker OERHÖRT mycket om honom och han gör något med mig som INGEN annan har gjort tidigare, rört omkring i det allra innersta rummet...dit där inte ens barnens pappa nådde...det är bara så.

När jag kom hem så var det ju inte vidare enkelt att varva ner och det var stört omöjligt att somna. Tankarna malde ju på i en väldans fart. Jag VET att jag inte ska fundera så jäkla mycket eftersom det är mina funderingar som ställer till det i mångt och mycket...önskar jag kunde vara mindful och leva här och nu och inte tänka så mycket varken kring nuet eller framtiden.

Det är ju rätt lustigt egentligen, jag har ju faktiskt gått både kurser och en form av utbildning inom detta med mindfulness men lever jag utifrån vad jag lärt? Njäe....

Somnade till först vid halv 6 tiden i morse men väcktes utav en telefonförsäljare dryga timmen efter...då blev jag vansinnig och slog av mobilen helt och försökte somna om ytterligare en stund. Somnade till riktigt gjorde jag dock inte men låg i en form utav dvala i ungefär 1 timme innan jag klev upp och begav mig ut på en promenad.
Tidigare dagar då jag varit ute och gått har det blivit nästan 2 timmar men nu i morse blev det bara cirka 40 minuter...dusch och frukost sen då jag kom in.

Nu sitter jag här vid köksbordet och läppjar på en kopp kaffe och...funderar (kan ni tänka er!!?).
I morgon åker jag hem till min hälsingevän och tillbringar 1 dygn där hos honom och jag ska verkligen försöka att "bara vara" då jag är där...inte känna efter, det får jag väl göra då jag kommer hem därifrån. Inte analysera känslor och annat utan "bara vara"...hur jag kommer lyckas med det återstår ju att se men jag hoppas jag kan det.

Alla människor är väl värda en chans?
Frågan är om jag vill ge det en chans...MEEEEEEEN SLUTA FUNDERA MÄNNISKA!!!!

Finns ju en sak till som gör att jag backar lite i detta med min hälsingevän...ponera att det blir vi...jag har ju 3 drömmar i mitt liv och om det blir vi så måste jag ge upp en utav dessa drömmar och det är den som kommer bli mest smärtfylld att ge upp hoppet om...bara tanken på att släppa den drömmer gör att det skär inom mig.
Han är 10 år äldre än mig och lär knappast vilja uppleva något mirakel igen...

Så jag vet inte...jag vet ingeting med någonting :(

Jag vet bara att jag inte vill riskera att såra någon....