och klockan är strax efter 9 men här har det varits vaket ett bra tag och det tog tid i  natt innan jag ens kom mig till ro och somnade...tror visst att det blev lite för mycket tankar i hjärnan ett tag under tiden jag och min "nyfunne vän" chattade och pratade, hehe...

Men lite sömn blev det och jag antar att jag klarar mig på det lilla som blev, annars får jag väl ta mig en power nap här under dagen.

I dag vet jag inte riktigt hur dagen kan komma att bli, i kväll är det ju övning med gospelkören men jag vet som sagt inte hur jag ska göra på den biten riktigt...älskar att sjunga men motivationen just nu är "nada". I kväll BORDE jag dock gå eftersom det tydligen är genrep inför helgens koncert nere i Kovland...så man kanske bör åka i alla fall. Men vi får se....

Plocka i hop lite på barnens rum ska jag i alla fall försöka göra i dag, rensa lite mer i yngsta tösens garderob och byta sängkläder i deras sängar. De kommer ju till mig i morgon efter skolan så då ska det vara "fräscht" och undanplockat på rummena deras tycker jag. Har väl varit lite dålig på det till och från men det är aldrig för sent att ändra sig :)

Till våren och sommaren har jag ju lite planer jag vill utföra här i hemmet men vi får se vad som blir...det hänger ju mestadels på detta med ekonomin, tyvärr...men någon ska i alla fall bli av med allt det jag vill.

Nu, kaffe !

Jösses, i från att ha känts som om det skulle bli en lite dyster och "känslosam kväll" så blev det en mycket bra kväll i slutändan då jag blev bjuden på kaffe hos "min nyfunne vän" där vi lyssnade på musik, kollade på videosnuttar, fikade, han spelade lite fiol och jag bara njöt!

Då jag åkte därifrån kändes det bra och då jag kom hem nu så pratade vi via facebook lite och jag fick berätta lite mer om hur jag känner och även han berättade en del. Jag törs nog säga att jag VET att det enbart kommer att vara vänskap mellan oss och att det nog inte kommer att bli mer än så...eller att jag inte ska våga hoppas att det blir mer än så ska jag väl kanske säga eftersom jag vet att hans hjärta finns hos sin sons mor fortfarande.

Den vänskap vi har byggt upp på det sätt vi gjort är för dyrbar för att äventyras...men ingen vet ju något om framtiden ;) ...bara så GLAD att vi kan prata på det vis vi gör och att han finns och är min vän.

God Natt <3

Ja nu har jag ju börjat få ont i axlarna, nacken, bröstryggen, skuldrorna och längs efter bröstbenet IGEN...och sedan i går kväll måste det ha kommit någon nerv eller annat i kläm för halva överdelen utav min kropp har stickningar och domnar av och till. I går kväll och i natt så pass mycket att jag inte vågade somna...först  vid halv 5 i morse släppte det så pass att jag vågade somna och sov då fram till 6 då jag vaknade och var upp en sväng. Men 1½ timmes sömn kändes väldigt klent så jag gick och la mig igen och somnade i ytterligare 1½ timme...så 3 timmar blev det då, uppdelat i 2 omgångar....och det KÄNNS att man sovit dåligt kan jag lova!

Varit ut en liten sväng nu i dag i alla fall. Var ju tvvungen att åka och handla bland annat också passade jag på att svänga förbi och se om det var någon hemma som skulle ha kunnat tänkt sig att surra av lite tid och bjutt på en kopp kaffe men alla dem jag var förbi var som utflugna...nu var jag ju inte till så många men de jag var till var inte hemma i alla fall så jag styrde kosan hemåt och tog och slängde in en sockerkaka och brände på lite kaffe som jag nu suttit och sörplat i mig, sockerkakan sparar jag lite på dock utipåfallatt det skulle dyka in någon senare under dagen. Träffade på en bekant på affären som kanske skulle titta in sedan så då kan det ju vara bra att ha någonting att bjuda på...förvisso duger väl en slät kopp kaffe också men...

Var in på skolan också....skulle bland annat lämna tvärflöjtsmappen till äldsta dottern också var jag in och tjoade på den yngsta också då jag ändå var där. De hade gymnastik då jag var förbi och det är ju så kul att se på de små liven (förskoleklassarna) då de ålade, kröp och sprang :) GO BARNEN !!!
Ska nog börja vara mer med barnen på skolan och bli mer delaktig i deras skolgång tror jag...har varit lite dålig på det ska jag väl erkänna.

Längtar nu tills på onsdag då mina guldkorn kommer till mig efter att ha varit hos pappan i över 1½ vecka...har ju varit varannan vecka förut men det har varit lite rörigt runtomkring här nu så det blev extra tid hos pappan nu...så nu LÄNGTAS det!!!

Hamnat i en liten svacka just nu i skrivande stund där jag funderar över detta att man ju ska tro på sig själv och känna att man duger, men just nu har jag faktiskt inte den minsta lilla tillstymmelse till tro på varken mig själv eller någonting och jag ogillar verkligen att känna så här!
Spelar liksom ingen roll hur jag försöker intala mig själv eller att andra säger åt mig att jag visst duger, att jag visst ser bra ut, att jag visst kan etc...det bara går in genom ena örat och ut genom det andra...dum i huvudet?!?
Jag hör vad jag säger, jag hör vad andra säger...ena stunden kan jag tycka jag har något som är fint medans jag stunden därpå bara vill kräkas åt mig själv...jag vet ju, men jag KÄNNER inte.
Vad f-n är det för fel på/med mig?!

Jag hatar denna känsla...verkligen HATAR den !!!

På sätt och vis vet jag varför jag känner så här...men bara i bland.

Det finns situationer där jag kan känna mig usel, ful och korkad...situationer där jag känner att jag både är och gör fel...situationer där jag känner mig fin, vacker, smart, bra och att jag duger...jaaa, dom är lätträknade och inte alls många.

Jag ser ner på mig själv, nervärderar och undervärderar ofta...antar att detta har ett samband med min självkänsla och/eller mitt självförtroende att göra? Något jag försöker arbeta med....

Visst, nu är det ju inte jämt, alltid eller varje dag jag känner så här men det är bara det att de gånger jag känner på detta vis...de gångerna kan det bli skitjobbigt, det bara mal på liksom...och just nu är en sådan stund!

Och det finns väl kanske en "grundanledning" till detta också....

Så i kväll känns det som om det kommer bli en "känslosam kväll"....får väl se hur den ter sig bli. Förhoppningsvis kan jag avbryta detta.....

I går kväll så styrde jag och "lillsyrran" kosan av ner till Sundsvall för en sammanstrålning på restaurang O´learys med några andra som vi gick undersköterskeutbildningen med för 20 år sedan. Vi blev bara 6 stycken men det var trevligt. Jag åt mig en ceasarsallad som var jättegod också drack jag vatten....jaa, vatten! Hade inte råd med något annat....så vatten fick det bli!

Vi satt och åt, pratade, skrattade och mindes i 6 timmar nästan innan vi begav oss hemåt...3 utav de andra fortsatte kvällen på pub/disco och det hade jag gärna kunnat gjort jag också om jag hade haft den möjligheten....men vi bestämde att vi ska ta och sammastråla igen något och gå ut och roa oss...sjunga lite karaoke och dansa och ha kul...när det blir får vi se :) 

Kom hem vid kvart i 2 och fastän jag var rätt så trött så var det hopplöst att somna så det fick bli en sömntablett och att ta en sådan vid den tiden ledde ju givetvis till att dagen i dag har varit SEG!

Vaknade redan vid halv 8 men somnade om och sov till klockan var 9....dagen i dag har känts oerhört lång kan jag säga och jag trodde aldrig det skulle bli kväll nästan men nu så är det det och här sitter jag i soffan med mina 3 katter intill mig och zippar på en kopp kaffe och bara ÄR.

I tanken befinner jag mig dock någon helt annanstans...hos någon som jag tycker väldigt mycket om och som inte har mått så bra i dag utav olika anledningar. Det gör ont i en när någon utav dem man tycker om och bryr sig om inte mår bra....och i detta fall gjorde det lite extra ont i dag. Situationer kan vara för jävliga i bland bara....
Har sagt att jag finns när helst det behövs men han är lite av den typen som jag var tidigare...att han vill vara själv och vara i fred...och då känner man sig lite smått "hjälplös" eller vad man ska säga eftersom man vill finnas där...men det gör jag, i tanken är jag med honom och har så varit hela dagen och det är där jag befinner mig just nu också, hos honom, med honom....

I dag har det ju varit fars dag också men det är inget som jag gjort någon notis om eftersom vi aldrig firat varken farsdag eller morsdag just då jag växte upp...kanske skulle jag ringt och gratulerat pappa men det kan jag lika gärna göra någon annan dag. Barnens pappa uppmärksammade jag och barnen i alla fall med en teckning på våra händer och orden "Vi älskar dig"...undrar om de ligger kvar någonstans där eller om de också blivit uppbrända och kastade? :(

Pratat med äldsta guldkornet nu i kväll och dom börjar jag sakna väldigt nu...de har ju fått vara hos sin pappa lite extra nu då jag pendlat så mycket denna vecka men på onsdag så kommer dom till mig och sedan hoppas jag det ska rulla på med varannan vecka igen...måtte jag faan få hamna i balans nu!!!

Nu ska jag sätta mig ner i soffan med en kopp kaffe och skriva lite...bär ju på en dröm om att få göra något med mina texter. Dels skulle jag vilja dela med mig utav dem i form utav en liten diktbok och sedan skulle jag så gärna vilja göra musik utav dem....så nu håller jag på försöker samla i hop allt på ett och samma ställe.
Mycket ligger ju skrivet i kollegieblock och håller på läggs in på datan nu...sedan lyckades jag ju också tyvärr bränna upp en hel del material tidigare i veckan då jag slängde in massa gammalt i kökspannan :(...tyvärr får sägas för jag har upptäckt nu att mycket av sånt som jag själv tyckt varit väldigt bra måste ha hamnat i lågorna....men det är inget att göra något åt och jag kan inte heller sätta mig ner och försöka minnas eftersom då skulle det bara bli fel....

Men nu blir det en kopp kaffe och känner jag mina 3 lurvbollar rätt så kommer de säkert hoppa upp i soffan bredvid mig...i dag har nämnligen varit en sån dag där de har följt efter mig nästan överallt och varit där jag varit, nästan så där "jobbigt nära" har de varit :)

Ja det har ju inte varit några direkta bra dagar de sista dagarna och det har liksom bara snurrat på nedåt känns det som...så i dag ringde jag till affektiva och har fått en tid där nu på onsdag klockan 14.
Dels för att försöka få ordning i kaoset, se över sjukskrivningen och fråga varför i helvete detta aldrig får någon vändning!!

Blir ju så frustrerad i bland....visst, emellanåt mår jag bra, håller huvudet ovanför ytan och både skrattar och är glad, kan känna glädje och visst hopp om att saker ska bli bättre MEN så kommer dessa dåliga dagar och det är faktiskt skitjobbigt! Okej att ha en dålig dag lite då och då men flera på rad där det bara snurrar nedåt...det är inte kul!

Så vi får väl se nu då på onsdag vad som sägs....

I morse då jag vaknade hade jag jätteont i kroppen och så brukar det kunna bli när det varit dagar med dessa spänningar som är...antar de kanske börjar släppa nu då eftersom det onda i kroppen börjar kännas vid. Nackmusklerna är som spända fiolsträngar och hur axel/skuldror och bröstryggspartiet känns ska jag inte tala om...men kan säga som så att det är så ont och ömt att jag nästan kräks vid beröring igen.
Var ju inte länge sedan det var så här...å nu är det visst dags igen!

Har i alla fall tagit reda på lite tvätt och dammsugit här hemma i dag men mycket mer än så har det inte blivit av...

Känns lite som jag famlar i  mörker just nu MEN det kom in lite ljus i min tillvaro tidigare i dag då jag fick svar på en förfrågan som jag gjort...jag är ju van vid att alltid få ett svar av negativ karaktär och hade ställt in mig på ett sådant även i detta fall MEN jag fick ett positivt svar och jag sitter med ett litet leende på mina läppar mitt i allt detta....ett litet ljus i mörkret :)...fast det finns ju 2 verkliga ljus i livet också även då det är som allra allra mörkast och det är ju  mina barn <3...mina hjärtan, mina guld, livets totala kärlek!!!

Jag älskar ju detta med gospelkören och att sjunga ger en ju verkligen glädje, men nu har jag suttit och funderat litegrann...har varit med i kören i många år nu och under alla dessa år har det enbart varit samma och samma människor som fått göra solonummer och då i samma låtar som de sjungit solo i förut.
Jag vill också sjunga solo, eller i alla fall få prova på att göra det...och jag tror säkerligen att många andra i kören skulle kunna göra vissa solopartier minst lika bra (om inte bättre!) än de som gjort och gör dom nu.

Har varit med i andra körer under årens lopp och där har nog samtliga medlemmar lyfts fram och fått prova på solosång och i bland överraskas man av vilka otroliga röster en del har...många utav dem försvinenr ju i själva körsången men då de fått möjlighet till solopartier har man fått gåshud många gånger...så jag tycker det är synd att våra körledare inte lyfter fram fler personer i kören och tänker till lite...för vad händer vid en koncert om en solist blir sjuk? Stryker man bara den låten då eller tar de solosången själva?

Både jag och andra har påpekat detta för körledarna men....jaaa, jag vet inte....än är det samma och samma...

Kanske löjligt att fundera så här men i bland känner jag bara för att lägga ner eller söka mig till någon annan kör där det blir variation på alla möjliga plan och där man har möjlighet att få utvecklas...så den fundering som råder just nu är alltså att antingen sluta i gospelkören, fundera på att börja i någon annan kör eller så biter man i hop och fortsätter bara för att det ju faktiskt är kul att sjunga?!

Jag älskar ju kören, mina kör kamrater och körledarna är både underbara och duktiga men jag saknar lite variation nu känner jag...känns....trist liksom :(

Finns ju ett alternativ till gospelkören och det är att gå med i kyrkokören men jag vet inte....då blir det i så fall inte i stöde (där gospelkören också håller till) utan det blir i så fall i fränsta....men jaaa....jag tror nog kanske att jag kör på med gospelkören i alla fall, trots allt....

Känner mig bara så ledsen just nu över hurdant livet blivit och hur det har varit till och från i över 3 års tid nu.

Jag blir ledsen för att jag sjönk så lågt som jag gjorde, jag är ledsen över saker jag gjort, saker som människor runtom gjort och sagt, ledsen för att inte min dåvarande arbetsgivare gav mig chansen att få återvända till det jobb som betydde så mycket för mig, ledsen för svikna löften, ledsen för handlingar jag gjort, ledsen för förluster, ledsen för saker som var så positiva men som blev så negativt, jag är ledsen för att vara ledsen!!!

När ska gråt och tårar ta slut?
Nu är det INTE så att jag sitter och ältar och ältar i allt som varit, det är bara saker som kommer över mig i tid och otid och nu börjar det bli rätt så jobbigt med saker och ting igen. Jag HAR släppt det förgågna men jag påminns gång på gång om det och faller då tillbaka för en stund, i minnen...minnen av både glädje och sorg.

I bland till och med så både ler jag och skrattar åt saker och ting...så allt är inte enbart gråt och smärta...oh  nej!
Det har funnits/finns mycket som varit/är positivt i mitt liv...bara det att sista åren har väl det negativa och onda haft övertaget mesta tiden och det jag delgett mig utav mestadels.

Kanske jag skulle dra ner på att dela med mig utav det som rör sig då jag har mina dåliga dagar och då jag är ledsen och bara dela med mig utav det positiva som händer och är?

Men nääe...det är ju så här livet ÄR och har varit så jag fortsätter nog så som jag gjort hittills, kanske jag borde få in det positiva lite mer och visa det utåt?!

Kan nog kanske uppfattas som en negativ, bitter, ältande, elak, sur och hämdlysten människa men så är inte fallet...tvärtom! Men jag kan förstå om jag uppfattas som så utav de som inte känner mig...men jag ÄR en varm och godhjärtad människa, bara det att jag kanske är lite FÖR känslig och lägger på mig för mycket.

Blir ju även ledsen över hur en del människor uppfattar mig givetvis...

Men så är jag GLAD över att de människor som känner mig inser att saker jag gjort/sagt etc gjordes och sas då jag var sjuk....de som kände mig innan och de som valt att stå kvar vid min sida och som nu ser att jag är frisk. ÄLSKAR er alla så mycket!!!

Sedan är jag GLAD över de människor som kommit in i mitt liv och som finns kvar i mitt liv fastän de fått en inblick i hur allt varit...och de människor jag lärde känna då jag var sjuk, de som själva mådde dåligt men som ändå gav mig kraft, de som jag trots att jag egentligen inte hade energi själv gav min energi till. Att jag i det sjuka ändå fick vara andra till hjälp...för en sådan människa har jag alltid varit och sådan är jag, att jag ger allt jag kan av mig själv till andra om jag bara kan.

Finns människor som jag lärde känna under mina 6 månader då jag låg inlagd som jag fortfarande har kontakt med och som jag bryr mig om....speciellt en människa som jag fann lite utav min tvillingsjäl i.

Finns så  mycket jag är tacksam över men även mycket som jag är ledsen över...

jag har drömt så mycket i  natt så i morse då jag vaknade var jag tvungen att ligga kvar och fundera över saker och ting...om saker hade hänt eller inte, varför i hela världen jag drömt si och så och så vidare.

Natten var med andra ord väldigt händelserik och delvis önskar jag ju då att det hade varit mer än bara drömmar :)

Har vaknat vid ett par tillfällen också under natten och det på grund utav att det har blåst så oerhört, det riktigt tog i i huset och jag säger bara TUR att det inte är något ruckel man bor i för då hade väl taket blåst av.

Blåsten har hållt i sig hela dagen och det har varit rätt kraftiga vindar emellanåt. Mamma ringde förut i dag och frågade om jag kunde skjutsa henne på affären för hon ville inte behöva ge sig ut i denna blåst...och jag förstår henne, så jag startade min lilla "Pugh" och skjutsade henne.

Inte ens min vindtäta jacka var tät i denna blåst! Så frågan är om man ska reklamera den...haha!

Fått undan lite tvätt under dagen och konstaterade att jag behöver rensa ur yngsta tösens garderob IGEN så det får bli morgondagens projekt kanske...sen behövs det inhandlas mer kläder kunde jag konstatera, det är ju inte klokt vad hon har dragit i väg på längden sista månaderna!!!

De är stora mina barn men kommer alltid vara mammas bebisar <3

Nu har jag haft en stunds "bara vara tid" där jag lyssnat på musik och jag lyssnade bland annat på den låt som min nyfunne vän kom förbi härom kvällen för att spela och jaaa, jag vet inte men jag lyssnade på dess text nu och....ja, jösses! Tankarna vandrade i väg till en morgon, morgonen den 18 augusti...och en strof i den sången lyder ...

Jag kan ännu känna hur jag grät här inom mig
för jag har aldrig känt någonting så nära...

och det var så det kändes just där och då...fullständig ro i kropp och själ, ett lugn som bara fyllde mig och närheten, ja en sån närhet hade jag aldrig tidigare känt...inte ens i det förhållande jag levde i tidigare...inte så nära, inte så bra, inte så underbart.

SUCK! Ni tycker väl att jag är knäpp som jag håller på antar jag...men då får ni tycka det!

Detta liksom bara bubblar inom mig...

Jag önskar att jag kunde våga lite mer men jag är rädd för att förlora....