Vet inte vad det var för tok nu i natt som var.

Drömde så konstigt, otäckt och ledsamt. Vaknade flera flera gånger under natten så klockan halv 6 tände jag lampan och låg och läste till dess jag väckte guldkornen klockan kvart i 7.

Den sönderhackade sömnen ledde ju givetvis till att en begynnande huvudvärk började anas så då jag lämnat av mina guldkorn på skola och förskola så åkte jag hem och kröp ned under täcket i 1 timme efter det att jag ätit frukosten som fick bli ett glas vatten och en alvedon.

Kändes något lättare i huvudet efter den vilan men inte helt bra så det kändes lite tudelat att sätta sig i bilen och köra ner till Sundsvall och läkarsamtal på affektiva. Hade en stor klump i magen hela vägen ner...var länge sedan jag kände så inför ett besök dit, vet inte vad det var i dag...kanske hade det ett samband med nattens alla drömmar?!

I dag träffade jag en av de bättre läkarna jag haft under denna tid, en läkare som även träffade mig då jag mådde som allra, allra sämst så han kunde både se och höra de framsteg jag ändock tagit. För även om jag i bland kan känna att jag fasen inte kommer någonstans så sa han att den Anna-Maria han hade träffat DÅ och den Anna-Maria han träffade i dag var inte ens att jämnföra med...då var jag som ett tomt skal, nu hade detta skal ett innehåll.

Vi diskuterade detta med medicinerna och eftersom jag på eget bevåg hade tvärslutat med all medicin i september tyckte han att vi kunde börja med att sätta in enbart ett ssri preparat och något för sömnen för att se hur det skulle fungera. Som det är nu funkar jag ju knappt som människa stundtals....så seroxat och zopiklon kommer nu vara de enda medicinerna som jag har vilket innebär att jag från nu kommer att "få" sköta min medicinering själv och kan nu koppla bort allt vad fullmakter på apotek och medicindelning heter och det känns så jävla skönt!

Nu kommer jag kunna gå på apoteket själv, betala min medecin och ta min medicin själv....

Var inne först på att fortsätta vara helt utan medicin men han ansåg att det inte var hållbart i längden då han hörde min berättelse och hur det var kroppsligt och psykiskt. Sömnen är väl det viktigaste att få till och där kan både seroxaten och zopiklonen vara en hjälp. Ska tillbaka till honom om ca 2 månader och då ska jag ju ha hunnit märka om doseringen på dessa är bra eller om det skall justeras alternativt sättas in något annat.

Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen och be att få komma dit och hämta den seroxat och zopiklon som finns kvar där hos dom + att jag ska in på apoteket och riva fullmakten. Den resterande medecin som ligger kvar på vårdcentralen komemr de att få lämna tillbaka på apoteket eftersom jag nu kommer avsluta den delen med medecindelning där.

Det blev mycket prat hos läkaren och som alltid så blev det ju rätt så jobbigt där en stund. Mycket känslor och det var så skönt att få höra att både mina känslor, mina tankar och all denna ångest och gråt är något normalt. Vet inte hur många gånger jag snörvlade, snyftade och frågade om jag var knäpp och om det var något stort fel på mig eftersom det fortfarande påverkar mig så mycket. Men han svarade att det är normalt och anledningen till att det fortfarande påverkar mig så mycket är väl att det blev så intensivt, så mycket hände på samma gång, det händer fortfarande saker, situationen i mitt "nya", ekonomin, förlusten av mitt ex, mitt jobb, vänner, flytter etc etc....han tyckte inte alls att saker var konstiga...i bland är det jävligt skönt att få höra sånt!!!

Han berättade att det kan komma ta väldigt lång tid till innan jag kanske kommer till den punkten där jag till fullo kan gå vidare med mitt...att det kan vara så här upp och ner länge, länge i mitt liv och att det kan faktiskt vara så att allt påverkat mig så djupt att jag bär med mig saker livet igenom MEN att hanteringen av detta kommer förändras till det bättre...att det kommer göra mindre ont med tiden...

Jag är fortfarande skör och sårbar i mångt och mycket...jag läker sakta och i läkningsprocessen kan sår rivas upp gång efter gång...önskar bara det inte behövde göra så förbannade ont!!!

Han tyckte det snart kan vara dags att komma ut i rehabilitering så jag får väl vänta och se när f-kassan kontaktar mig nu då för att diskutera den biten. Vilken form det blir och vart jag kan tänka mig påbörja "min väg tillbaka" har jag ingen susning om...mest av allt hade jag ju velat ha mitt arbete kvar för det var ett arbete jag trivdes så oerhört bra med men det förlorade jag ju pga min sjukdomsbild...så vad ska jag göra nu? Vad vill jag? Vad kan jag?

Nåväl...på vägen hem från sjukhuset stannade jag till på en kopp kaffe hos en av mina kusiner. Pratade av en liten stund där innan det var dags att hämta guldkornen....

Kvällen har varit lugn, lite myspys, lite wii och lite teve...

Nu dags att försöka sova någon timme innan det är dags att kliva upp med guldisarna...sedan kommer morgondagen för min del bestå av att städa och tvätta har jag tänkt. Kan hända dock det blir 1 timme under täcket när jag lämnat barnen...har ont i huvudet som sjutton nu men jag antar det beror på allt som vart nere på sjukhuset...den ångest som kom under samtalet, alla tårar och spänningar...men håller huvudvärken i sig i morgon då jag vaknar, ja då får det bli en timme till under täcket.

Kollade på termometern nu då jag gick upp...ser ut att bli kallare igen.

Måtte det bara inte bli lika kallt som förra helgen då det var över -30 grader!!!

Måtte jag kunna sova i natt nu då, det behövs efter denna dag.....den har varit, jobbig!!!