Skottdagen är ju den dag som det sas att kvinnor kunde fria till sina män "förr"...så har jag friat i dag?

Nä, det har jag inte...hade det förhållande jag har i dag varit som ett riktigt sådant så kanske jag hade gjort det MEN då det gått över 1.5 år och han inte velat lämna sitt "ungkarlsleverne" ett dugg så har jag i stället allvarligt börjat tvivla på om detta är något hållbart...

Vi ses ju för fasen bara på helgerna, veckorna sitter han hemma i sin inrökta jävla lägenhet och röker, spelar spel på datorn eller glor på teven...älskar man en människa och med tanke på att det varit vi sedan juli 2010 så kan man väl tycka att något hade kunnat hända?

Jag har sedan första början bett om viss förändring och det har lovats förändring....men har något skett?

NÄÄ !!

Jag vill ha ett RIKTIGT förhållande...jag vill inte bara vara någon man träffar på helgerna.

Nu kräver jag ju inte att vi ska bli sambos men lite mer tid skulle inte skada...jag menar till och med barnen ser det som så att det bara är dom och jag. Att vi är bara vi 3 fastän vi ju är 4...

Jag känner mig ensam i en tvåsamhet och då är det något som är allvarligt fel.

Jag vill framåt i livet medan han vill ta en dag i taget...jag vill se framåt eftersom det är dit vi är på väg.

han är nöjd som det är....men det är inte jag!

Det är nära på att jag kommer att lämna detta....jag är faan värd att både få kärlek och bli älskad...som det är nu känner jag mig varken eller :-(

Prioriterar man att sitta hemma innanför sina 4 väggar och blåröka, spela en massa jävla spel på facebook och glo på teven samt i bland supa sig full tillsammans med sina så kallade vänner....prioriterar man sånt framför den man säger sig älska och sina bonusbarn...jaaa...är man mogen då?

Ja jag vet inte, jag ÖNSKAR dock det kunde vara och kännas bra men efter att ha suttit nu i kväll och funderat fram och tillbaka och vridit och vänt på saker och ting så vet jag allvarligt inte om det är värt att fortsätta kämpa för förändring....det stjäl så mycket energi utav mig varje gång han tex sviker sånt han lovat...det tar energi varje gång jag får upprepa vad jag önskar och påminna honom att han lovat förändring. Det stjäl sådan energi...och den energin har jag inte....för det finns så mycket annat som stjäl energi från mig...som tex allt det som ligger och gnager inombords, min berabetning utav det som varit och det som är...jag går sönder snart, så känns det...

Men jag tycker ju om honom....jaa, jag vet ärligt inte vad jag ska göra....om jag bara kunde få se minsta lilla vilja till förändring....då kanske jag i alla fall skulle våga tro...