Jamen SJÄLVKLART vet jag att det finns det....

Det finns dom som gått igenom separationer och lever lyckliga tillsammans med någon ny....jamen SJÄLVKLART vet jag det...

MEN detta handlar om MIG......för mig är detta något som gör ont fortfarande och som påverkar mig dagligen!

VARJE dag sedan sista september 2009 har jag gråtit....VARJE dag.

Och varje gång har det känts som om jag ska gå sönder...som jag gjorde då när jag läste det mail mitt ex skrev till mig där han gjorde slut...jaaa, ni läste rätt...han dumpade mig efter 10 år genom att skriva ett mail!!

Att känna ilska, sorg, förtvivlan, hat, frustration etc  är normala känslor så ingen ska kunna klanka ner på det jag känner. För är det något jag är noga med att ta upp med mina kontakter på affektiva så är det om sånt jag tänker eller känner är normalt eller inte....och så länge de säger att det hör till en sådan här gång...ja då tillåter jag mig släppa fram allt sådant.

Jag har frågat dem när i helvete detta ska gå över och som svar har jag fått att det kan ta VÄLDIGT lång tid (6-7 år) och en del kommer aldrig över saker som hänt i ens liv utan bär det med sig livet igenom...i mitt fall var det inte enbart separationen som utlöste det hela utan det var flera faktorer som påverkade MEN hans beslut var det som fick allt att rinna över....och bit för bit, händelse efter händelse sänkte han mig än djupare.

Läkarna säger till och med att jag inte hade behövt sjunka så djupt ner om han bara hade kunnat lyssnat....det handlade inte om att det skulle bli han och jag igen utan det handlade bara om att jag skulle ha fått kommit hem FÖRST....barnens familj hade ju blivit splittrad och det behövde få skapa trygghet dels enbart med sin pappa men även med sin mamma. Det blev ju en omställning för dom också med 2 hem helt plötsligt....dom hade behövt den tryggheten innan någon annan klampade in...

Sedan gick det så jävla fort och det fanns det väl ingen anledning till....om dom nu älskade varrandra hade de väl kunnat vänta något längre och inte flyttat tillsammans bara efter typ 3 månader knappt....speciellt inte med tanke på barnens bästa och det faktum att deras mamma blev sjuk.

Barnen hade behövt tryggheten hos oss båda FÖRST !!!

Och hon då....som sliter upp sina små (3 & 5 år) från en trygg närvaro bara pang bom från en månad till en annan?

Hur i helvete tänkte hon? Där hennes barn hade trygghet i dagis, far och morföräldrar...och rycka upp dom till en håla där hon och dom inte har någon ?!?

Nej, taskig planering....där var det enbart tomrummet de båda tänkte med.

Sedan var det någon som sa till mig att jag kan sätta åt hårt vad gäller den uteblivna bodelningen och detta med halva huset.....

Men men...de kommer slå tillbaka...det VET jag...och det HÅRT.

Om nu någon tänker kommentera...betänk då att detta handlar om MIG, det är MINA tankar, MINA känslor och MIN blogg...men visst, det är fritt fram att tycka...var så goda!

I dag är en dag där saker gjort/gör ont...Det är inte det att jag ältar saker och ting...det är bara det att jag inte kan släppa det gamla för jag har inte fått en chans till ett avslut ens!

Jag är olycklig i det liv jag lever i dag...OLYCKLIG!!!

Jag vill tillbaka till allt det jag blev fråntagen...mitt LIV!

Min kärlek, mitt hem, mitt arbete, mina vänner, mitt liv som var fritt från skulder och annat skit...se hur det blev!!

Jag är olycklig....mitt inre är dött och allt jag är är ett skal iklätt en mask av falskhet!!!

Jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv och jag hatar de personer som förde mig ner i mörkret...men jag älskar...saknar...hoppas och ber...

Jag vet liksom inte hur man slutar....vet någon?!

Om jag ändå hade kunnat fått gjort ett avslut ändå, kanske hade det kunnat kännts något mindre ont...men jag fick inte ens det utan jag städades ut ur mitt hus då jag låg på sjukhus...fick inte säga till om någonting, vad jag ville ta från vårt hem eller någonting. Jag som ändå ägde hälften i både huset och annat.

Jag har inte fått korten på barnen fast jag bett om det...jag köpte en säng till yngsta dottern då hon föddes som hon skulle få ha till sina barn..den har han eldat upp...

Jag har bett om en del i möbellväg men inget fått utan jag fick köpa allt nytt både till mig och barnen...jag hade ett gamalt piano, det har han gjort sig av med...hunden sålde han då jag låg på sjukhus....jag har inte fått säga någonting!!!

Och detta avslut var något jag verkligen behövde och som till och med läkarna på avdelningen underströk noga...men det sket han blankt i och djupare sjönk jag.

Under de 6 månader jag låg på sjukhus fick jag träffa barnen EN gång på avdelningen. Barnen var en viktig del i mitt tillfrisknande och han lovade dem att de skulle komma fler gånger men EN gång på 6 månader.....hur kändes det tror ni? Att  vara där och se alla andra få besök utav sina barn......va?!

Och den nya fi**an flyttade in medans jag låg på sjukhus (efter 3 månaders relation!) innan jag ens fått komma hem och skapat en vardag med mina barn...jävla förbannade idioter!!!! HATAR !!!!

HUR tänker man då som pappa??!!

När ens barns mamma är jättesjuk, nära att lämna livet...barnens liv har brustit också låter han en annan fi**a kliva in barnens liv! Är inte en mamma mer värd än så?

Är inte barnen värda att få en trygg relation och en vardag tillsammans med sin mamma och pappa på skilda håll FÖRST? Är inte barnen prio ETT vid en separation?

Barn som får sin familj splittrad och ska anpassa sig i 2 hem....

Nää...karlar tänker enbart med KUKEN !!!

Och den nya fi**an...hur tänkte hon?

Som själv har barn...torde inte hon kunnat tänka sig in i situationen?

Tänkte hon på sina 2 små barn då hon slet upp dom från sin trygghet 50 mil bort bara pang bom?!

Nää....jävla tomrum där i skallen!

Jag HATAR, AVSKYR....ont skall med ont fördrivas!!

Tids nog....jag säger bara tids nog....

Jag VET att det kommer slå tillbaka, jag vet....och då ska jag SKRATTA !!!