Efter nattens blåsande så har jag ju fått vara ute och lyft på vedboddörren i dag. Fick även plocka reda på äldsta guldkornets skidor och stavar som inte alls stod där de skulle utan låg ute på gräsmattan.

Jädrar var det tinat undan snö sedan i går...nu är det mest denna jäkla is överallt ute på gården och det är fasen inte kul...höll på slog i hjäl mig då jag var ut och hämtade ved nu på eftermiddagen men det hade väl inte varit någon större skada skedd om jag gjort det..eller?

Alltså man kan slå sig väldigt väldigt illa om man halkar. Jag ramlade och slog bakhuvudet i blåisen i början utav 2009 och tappade både smak och luksinne då. Kände ingenting på väldigt lång tid men efter cirka 1 år började jag känna litegrann men saker varken luktar eller smaka lika som innan fallet. Vissa dofter känner jag inte alls, vissa dofter luktar "fel" och likadant är vad gäller smaker.

Procentmässigt kanske jag återfått 60% av luktsinnet och 50% av smaksinnet...inte så kul då man tillexempel vet att en sak ska smaka på ett sätt eller dofta på ett sätt också gör de inte det längre...nu har det ju gått så lång tid efter sedan jag slog mig och tappade detta så jag lär nog inte återfå mer smak och doft än vad jag har nu så man får liksom leva med det. Kul är det inte.....men men...

Herr ångest dundrade in genom dörren även i dag. Klockan halv 2 rusade han in och tog mig helt i sitt våld...han orsakade hjärtklappning, domningar, stickningar och framkallade gråt.Efter en halvtimme skrek jag åt honom att försvinna och det gjorde han men han återkom ännu en gång nu i kväll och då än våldsammare.

Jag tror inte den som haft en riktig ångestattack kan föreställa sig hur det är....folk säger ju i bland "åh, jag får sån ångest"...men vet de som säger så vad ångest är?

Tror de att ångest är att få en klump i magen? Ja förvisso visst kan det vara så men nu pratar jag om riktig riktig ångest och/eller panikångest...där hjärtat skenar i väg, huvudet bara dunkar och dundrar, man får ett tryck över bröstet, får svårt att andas, det bara snurrar runt, fingrar, händer och fötter domnar bort, det sticker i läpparna och man gråter i vild förtvivlan. När den håller i sig länge så känner man hur det börjar växa något inuti ens inre och man bara vrålar och skriker allt vad man kan och det gör så jävla ont att det inte kan beskrivas.....så är det för mig de gånger jag kan möta den på detta sätt. De gånger han kommer när jag är någonstans eller har någon hos mig så döljer jag den och försöker mota bort den...men när jag är själv, ja då får han ta mig bäst han vill...kom, bara kom typ...

Nu i kväll blev det väldigt jobbigt ett tag då jag valde att möta ångesten fullt ut och det blev verkligen ångest fullt ut med allt vad det innebar i form utav gråt, andnöd, vrål, dundrande huvud, bortdomnade händer och fötter etc...och den höll i sig i nästan 45 minuter innan jag till sist bara sjönk i hop och försvann för en stund.

Nu sitter jag här i soffan framför teven och bara är. Tystnaden och tomheten här hemma när jag är själv är inte rolig...jag vill inte ha det så här tyst och tomt...jag vill inte vara ensam!

Är det egentligen meningen att man ska behöva känna sig ensamen då man är 2?

Tycker inte det, speciellt inte då man varit 2 under en så lång tid...men hjärtat tycker förhållandet är nytt fastän det gått 1 år och 9 månader. Är det nytt efter en så lång tid?!

Är det fel tänkt utav mig att vilja ta oss framåt?

Att prata om och fundera om framtiden...prata om det man vill och känner...dela vardagen mer, inte sagt att man behöver flytta i hop med kanske ses lite mer och oftare.

Ett förhållande för mig är att vara tillsammans så mycket som möjligt, göra saker tillsammans, delar tankar och funderingar, att man pratar med varrandra, visar uppskattning och tacksamhet gentemot den man älskar, att man förstår varandra, skratta tillsammans men även gråta tillsammans och att man strävar och går åt samma håll dvs framåt...

Jag är snart 40 år och jag vill göra något med den tid jag har kvar....ta vara på den tiden...för den kommer inte igen.

Det finns saker jag vill uppleva och göra men just nu känns det inte som om jag kommer att få göra det...och det gör ont när det känns så. De drömmar man har, ska man fortsätta att drömma eller ska man ge upp sina drömmar? Bara för att den andre inte ser det så...inte delar ens drömmar...inte ens vill diskutera eller prata om saker och ting.

Prata kan man väl göra i alla fall...det gjorde vi ju i början...då hade vi ju lite gemensamt vi ville båda två...därför gör det mig extra ledsen när situationen är som den är nu...där ingenting händer och sker...

Nu ska jag strax ringa till äldsta guldkornet och säga god natt, något jag gör varje kväll då hon och lillasyster är hos sin pappa. Saknar dem båda så oerhört mycket när de inte är hos mig...saknar att få stå och titta på dem när de sover, pussa på deras pannor och viska att jag älskar dem, höra deras småsnusande och fisande innifrån sitt rum...när de inte är här känna huset så fruktansvärt tyst, tomt och ensamt och att stå och titta i deras tomma sängar gör i bland så enormt ont att det inte går att beskriva riktigt. I bland gör det så ont att jag lägger mig i deras sängar, luktar på deras kuddar också gråter jag över att saker blivit så som de blivit...att saker blev som de blev och att jag var borta ur deras liv så mycket då jag var sjuk och allt det som hände då jag var som sjukast.

Jag älskar mina barn, de är de mest värdefulla jag har och de jag älskar mest i hela världen...mina allt !!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

tiden rusar iväg alldeles för fort och jag hinner inte riktigt med...vad skrev jag sist nu då? Jo, växthusbygge....det står klart nu och vi har börjat fylla det. I nuläget har vi 1 paprikaplanta, en gurkplanta, dill och 11 sorters olika tomater (ja...

Då var det dags för ännu en vecka då...veckan som varit sprang iväg i ett rasande tempo och helgen som var likaså.I helgen var det bara yngsta dottern som kom till oss eftersom den äldsta skulle hitta på något tillsammans med några kompisar... I lö...

I dag är det 1 vecka sedan ditt liv tog slut och saknaden river än i mitt bröst...mitt fyrfotabarn, min prins.Tårarna som fallit senaste veckan har varit många och än är de inte slut. Tittar ut genom fönstret till altanen och väntar på att du ska s...

I fredagsnatt gick det hål i mitt hjärta...Min prins, min heliga birma Emil finns inte längre kvar hos oss... Strax efter klockan 23 i fredagskväll så knackade det på dörren och min sambo gick och öppnade...tog ett bra tag innan han kom in och jag ...

så ringde min läkare och talade om att det fanns inga avvikelser i mitt blod så då kan en sak uteslutas i alla fall....TACK GODE GUD!!!   #provsvar #lättad #tacksam ...