Ju djupare jag ramlade ner i min depression desto fler saker tog jag till mig i sjukdomen...har haft någorlunda kontroll över samtliga sedan jag skrevs ut från sjukhuset i augusti 2010 tack vare terapi och samtal...ända tills i kväll.

Inget stort, inget farligt men dock en sak jag HAFT kontroll över...nu visade det sig att jag tappade den kontrollen.

Nu blir det till att arbeta med den här biten igen vid mina samtal på affektiva...faan också !!!

Många tror kanske att detta med depression är någon man blir helt frisk i från men då kan jag upplysa er om att om man en gång befunnit sig i en riktigt djup sådan så bär man det med sig genom hela livet och den kan även påverka en livet igenom...det går att hålla den i schack men det är lätt hänt att man kan trilla in i den igen.

Att vara "vanligt" ledsen kan man ju vara till och från men en människa med en bakomliggande depression i bagaget kan ramla ner för en bagatell om det vill sig illa.

Själv kan jag falla om jag hör en sång på radion och då pladask...om jag ser något på teven som skapar minnen kan jag också falla. Det är inte alltid jag faller lika hårt, vissa gånger blir jag "bara ledsen"...

I kväll blev jag mer än ledsen....

Nu är jag ensam med mitt sorgsna hjärta
och skild från den, som all min kärlek har.
Vem ska nu lindra denna bittra smärta och
skänka fröjd åt dessa sorgsna dar?

Du lämnar mig med tårar i mitt öga
och går från mig uti en annan famn.
Må Gud i himlen dig en gång belöna,
och låt oss råkas i det sälla land!

När allting liv och glädje, sällhet andas,
när du bland vänner säkert glädjer dig,
då sörjer jag, och mina suckar blandas
med minnet av, att du är skild från mig.

Om någon gång i aftonvindens susning
du hör en röst som suckar till dig för,
då är det jag, som nämner med förtjusning
ditt namn och tycker, att din röst jag hör.

Farväl, min vän. Farväl du falska pojke!
Ett ömt farväl jag endast ber av dig.
Gud låt dig endast blott en gång få dricka
det bittra kalk, som du fyllt åt mig! 

Tänker inte orda så mycket om detta men jag mår faan inte bra nu.

Känns som jag ramlat 1000 steg bakåt igen platt på magen och inte vet hur man gör för att ställa sig upp.

Är på väg tillbaka dit jag var- 09/-10...

Känslorna är de samma, tankarna likaså....