utav att telefonen ringde och det var mina guldkorn som hade frågan om de kunde komma till mig då...GIVETVIS....yr i bollen, på med kläderna och mer än så hann jag inte förrän de var här hos mig.

Känns ju som alltid underbart att de är hos mig men jag hoppas nu bara denna jäkla sömnbrist inte gör så jag blir en trist/tråkig/trött och orkelslös mamma nu då de är hos mig...eller allt det är ÄR jag ju (iaf trött och rätt orkeslös) men jag hoppas det nu inte ska gå ut över mina guld.

Bara minuten efter det att barnen kommit så fick jag ett sms utav min kära kusin som undrade i fall det fanns kaffe...så på med kaffehurran och sedan blev det fika ute eftersom solen lyste och värmde från sin himmel.
Kan ju inte påstå att kaffe och rabarberpaj + vaniljsås var någon vidare frukost för min del för som GBP opad är det ju som det är med sötsaker och kaffe...speciellt på helt tom mage....jösses amalia vilken hjärtklappning det satte i gång!!

Sedan var guldkornen och jag till fränsta en snabbis för att hämta pengar så att jag skulle kunna handla lite och då vi kom därifrån så åkte vi upp till min kusins sommarställe en sväng. Tog med mig gräsklipparen dit för den behövde ombesörjas något då den både puttrar/bluddrar och ryker...så typiskt då det liksom är läge att klippa gräsmattan typ NU men det får växa på sig någon dag till till dess klipparen är tillbaka.

När vi kom hem igen så kom jag på att jag skulle ta och fixa med sängen i mitt pyttelilla sovrum....har ju en gammal kökssoffa stående och den tänkte jag skulle passa perfekt som sängram eftersom det ju då inte blir någon fotgavel på sängen. Sagt och gjort, skruva i sär den sängram jag hade, bar ut den, rensade ur kökssoffan, flyttade in den till sovrummet....och upptäcker att den inte får plats!

GAAAAAAH!!!

Ut med kökssoffan tillbaka till köket, klia klia i huvudet....det slutade med att jag nu ligger på golvet på min resårmadrass, blev inte så tokigt faktiskt men jag ska nog skaffa någon form utav ben eller medar till sängen ändå.

Har även burit ner min byråmöbel ner till sovrummet och tänka sig, den fick plats och jag har liiiite golvyta att gå på mellan sängen och byrån...mer än så behöver jag inte ha till eget, viktigast nu att barnen får varsitt sovrum och det ska vi fixa klart med i morgon hoppas vi.

Nu är klockan halv 12 och guldkornen sussar sött i sina sängar, i mitt mammahjärta råder det nu ro och frid men samtidigt är saker och ting fortfarande kaos...stod för en stund och tittade på mina guldkorn och då kom bara denna förtvivlan över mig, kan inte hjälpa det...jag ÄR verkligen ledsen och sörjer fortfarande...

Ska väl måsta försöka lägga mig ner jag också nu och se om jag kan få åt mig någon sömn.
Ska lägga mig ner och alfabets andas, räkneandas och se i fall något uta de behagas funka...bara jag får lite sömn i alla fall så är jag glad. Kan ju inte bege mig ut och nattvandra nu då jag har guldkornen hos mig....annars har jag brukat göra det också då jag inte kunnat sova.

OM det nu finns någon gud där ovan (vilket jag inte tror efter allt jävla skit som hänt mig och andra och runtomkring i världen) så giv mig sömn!!! 

Bilden får tala för sig själv hur saker är JUST NU.

Stänger in mig och skriker tyst så ingen hör.

Ja 1-½ timme blev det väl sammanlagt i sömn nu i natt som var...sönderhackat i en si så där x-antal omgångar.

Prövade med att alfabetsandas, vilket ska vara ett väldigt bra sätt att "somna in" på och som jag lärde mig på den sömnskola de hade då jag låg inlagd på sjukhuset...gav upp då jag andats genom alfabetet 4 gånger!
Provade sedan att andetag för andetag räkna ner i från 1000...gav upp då jag var halvvägs på andra svängen!

Var upp och ljummade på mjölk och åt en smörgås...

Löste lite korsord...

Klädde på mig och gick ut och gick i 40 minuter...

Jaa...men näe.

Något är helt jävla fel alltså...VARFÖR sover jag inte?!?!

Har tid på affektiva nu den 26e och då får nog läkaren se över detta med min medicinering...jag funkar inte, det funkar inte. Man klarar sig inte hur länge som helst att ha det så här...väntar bara på att kroppen ska säga i från på något sätt.

Nåja, i dag har jag hållt mig hemifrån till största delen och varit bland och med folk...fixar inte riktigt med att sitta hemma själv och ha gårdagens ord ringandes i mina öron. H*n väckte den björn som sovit nu i nästan 1½ år och jag kämpar verkligen emot...just därför vill jag inte vara hemma.

Började med ett besök hos en vän här på byn, hem en sväng och slängde om tvätten, hem till mina föräldrar en sväng, hem och slängde om till torktumlaren och sedan hem ett par timmar till ett par goda vänner i Ånge.

Kom hem för ca 1 timme sedan och han bara innanför dörren så kom ett nedslag...

Jag har varit frisk från den sjukdomsbild jag hade  då jag låg inlagd (fram till augusti 2010) men orden i går...jag är rädd att bära i väg igen, dit ner där jag befann mig i februari 2010 då det var som allvarligast...för orden i går fick mig att sjunka...orden i går fick mig att tänka tankar jag inte tänkt sedan dess...orden var de samma som en av mina bästa vänner sa till mig då när jag var som sjukast men i går kom de från den person som jag trodde skulle vara den sista att säga något sådant med tanke på allt.

Kom nu bara inte och kommentera detta, jag ber er, för jag ska villigt erkänna att jag är rädd just nu...så behåll onödiga kommentarer så kanske björnen somnar igen...jag ber er!! 

Detta är min blogg (dagbok) och jag måste bara få skriva av mig om detta...

TACK   

och här ligger jag hopplöst jävla vaken i vanlig ordning...har slutat räkna de sömnlösa nätterna nu, antar kroppen säger i från när det är nog på ett eller annat sätt.

I dag har ord ekat och farit runt runt i mitt huvud...elaka ord som kom från en människa som jag aldrig skulle säga just det till mig...en människa som väl känner till min sjukdomsperiod och vad som hände under den...som vet hur sjuk jag var...som vet varför jag blev sjuk...som vet varför jag blev så sjuk som jag blev...som VET...och ändå säger denne en sådan sak som h*n sa!!!

Jag kan inte skriva vad som sas MEN det är något som man definitivt inte ska säga till en sådan med en sådan  bakomliggande sjukdomsbild som jag har haft....och allt vad den innebar och allt som hände.
Tillråga på allt så säger sig denne person vara mycket förstående över saker och ting men då h*n sa det som sades, där visade h*n att så var ej fallet...man kan inte vara förstående när man säger en sådan sak.

Orden ekar ff och det har varit aningens mer kaotiskt i kväll och känns ff oroligt kan jag säga...

just pga dessa ord !!!

Men visst, är det vad du vill så nog kan jag göra det...synd kanske att det inte redan är gjort?!

Ord som jag fått höra i dag ekar i mitt huvud gång på gång.
Det ljuder däri likt en ondskefull jävla sång.
Kanske är det rätt, kanske är det så.
Att orden längst in i mitt inre skall nå?
Ord som skadar och gör mig ont.
Som kan göra att det kan bli väldigt, väldigt tomt.
Trodde ALDRIG att orden skulle komma från just dig.
Du om någon borde veta hur de skadar och vad det väckt inom mig...

Är det vad du vill, då gör jag det !

Ännu en natt utan just någon sömn, kan ni tänka er va?!
Börjar kännas tjatigt detta...

Fick ju världens bakslag i går kväll då alla åkt härifrån och det var väl anledningen till nattens vridande och vändande...myrkryp i hela kroppen och allmän oro och rastlöshetskänsla.

I dag var jag hem till min kusin på hennes sommartoprställe en stund och fikade, pratade och bara var...var fint väder då jag kom dit så det gick att sitta i bara bh:n men efter ett tag drog molnen i hop sig, det började blåsa och sedan kom det både åska och regn så då styrde jag kosan hemåt.

Efter ca 10 minuter hemma så knackade herr Å på dörren och våldsförde sig på mig under några timmar...jaaa, jag har ångest som kommer och går men för den skull är jag inte sjuk i det ordets mening. Skillnaden då var att jag hade det dygnet runt alla veckans dagar...nu kommer den och går och jag vet oftast hur jag skall ta den OCH att jag ej tar till radikala handlingar längre...det tillhörde min tid som riktigt riktigt sjuk.

Så jag har nu haft herr Å hos mig i drygt 5½ timme och jag tycker nog det är dags för honom att bege sig av härifrån...han har varit på väg ett par gånger men vänt i dörren, inte vet jag om han inte gillar regnet kanske?! 

Finns en sak till som jag börjat stundtals må dåligt över...och det är hur min kropp ser ut efter en viktnedgång på 100 kilo. Har ju hela tiden sagt att jag inte ska bry mig hur kroppen blir och kommer se ut bara jag blev fri min tyngd, mitt fläskigt feta och äckliga jag...men nu börjar även den biten hinna i fatt mig och det har hänt sista veckorna att jag gråtit då jag tittat mig i spegeln. Jag är ju verkligen glad och oerhört tacksam att jag förlorat min tyngd men.....jaa....men....

men nu ligger jag här och har världens jävla bakslag kan sägas...MEN jag gjorde det, jag gick till kyrkan!

Dock fick jag gå ut ur kyrkan vid 3 tillfällen och torka tårar, snyta mig och vid 1 tillfälle kräkas....men jag gjorde det!

Efter avslutningen följde guldkornen med mig hem också hade vi fika här hemma hos mig, kom gjorde min ena kusin och hennes familj, min andra kusin med dotter + en kompis till henne också en gemensam bekant med sina 2 barn...13 stycken ! Och det var skönt att ha så  många runtom mig efteråt...

Var tänkt att guldkornen skulle stanna kvar hos mig men det äldsta guldkornet ville hem till pappa efter fikat, antar att hon bestämt något med sin kompis inför morgondagen och då är det både närmare och enklare att  vara där. Det yngsta guldkornet ville stanna hos mig men då jag så sakteliga kände hur jag började sjunka ner och allt började släppa så fick även hon åka till sin pappa...kan säga att det är en jävla smäll som kom och som fortfarande håller i sig.

Ångest till max och en jävla kaos....MEN, jag gjorde det...ävan om saker gjorde/gör jävligt ONT då och nu!

och enbart utifrån rubriken att döma lär det ju finnas de som tänker "suck"...men så GÖR DET DÅ, sucka på !

Natten som var bjöd i alla fall inte på just någon sömn alls, somnade till i 2 omgångar och sov väl 20-25 minuter båda gångerna...utöver det, ingen sömn alls! Men men, sova får man ju göra tids nog...

I dag var äldsta guldkornet i väg till frissan så numera har jag en gyllenblond dotter med 3 tunna slingor i häftiga färger. Hon blev lite missnöjd dock över att håret blev så kort men frissan var tvungen att klippa bort nästan 8-10 cm eftersom det var så pass slitet...hon  blev så fin mitt älskade guldkorn.

Halv 3 var det sommarfest på yngsta guldkornets förskola...hennes sista sommarfest och dag på förskolan eftersom hon går på sommarlov från och med i dag och sedan börjar hon ju i skolan våran stora lilla tjej.

Blev väldigt jobbigt vid 2 tillfllen där på sommarfesten då saker givetvis kom över mig och jag var tvungen att gå och låsa in mig på toan och kräkas pga kaosen inom mig. Det blev dels jobbigt pga hennes pappa var där och sedan då man kollade på alla foton och teckningar hon fick med sig från förskolan från det att hon började då hon var 1 år och fram tills nu....jaa, jag både kräktes och grät där inne på toan.

Så sedan dess blev det en mycket jobbig eftermiddag och kväll...känslomässigt...och jag kan efter dagens reaktioner säga att jag just nu känner det som att jag nog inte fixar morgondagens skolavslutning...om detta var reaktionen då det bara var barnens pappa, hur blir det inte då med honom, mitt utbyte och de andra? Och i kyrkan, vart tar man vägen då när den är fullsatt och man sitter mitt i smeten?

Nej, ni får tycka jag är fånig, idiotisk eller fjantig eller vad ni än tycker...så jag vet inte hur det blir.

Äldsta guldkornet (som har sin avslutning i morgon) såg hur jag reagerade i dag och förstår om jag inte kommer i morgon, hon sa till och med "men pappa kan filma i så fall om du inte kan komma".....men jag VILL...men efter dagens reaktion....jaa, jag vet inte...

När jag kom hem från sommarfesten brast allt för ett tag och känslor av ledsamhet, förtvivlan, sorg, hjälplöshet, ensamhet och ilska kom upp...tog bilen och åkte upp på apoteket för att lösa ut en utav mina mediciner emn tror ni den fanns hemma på apoteket? Näe....så jävla typiskt alltså för jag hade verkligen behövt den!!!

Fast kanske var det tur också....

Nu i kväll var jag också och besökte "ängla Annika"....satt en stund och pratade där hos henne. När jag sitter där vid hennes grav händer en smått märklig sak...vad som hände behåller jag inom mig men jag hörde åter igen ordet "styrka"...jag vet att du lyssnade då jag var hos dig Annika, önskar bara jag kan komma att få svaren med tiden....saknar!!!