Ja det kan gott konstateras att jag har verkliga sömnproblem för nätterna funkar inte snart för min del....sista omgången var det 14 nätter med sönderhackad och minimalt med sömn innan jag däckade utav och sov bra några nätter, nu är jag på natt 4 med taskig sömn...undra hur många nätter det blir denna gång och hur många sådana klarar ens kropp egentligen av innan den brakar samman?! För det vet jag att den gör...förr eller senare.

Ja i natt då jag inte kunde sova så tog jag i alla fall bilen och bagav mig ut och åkte en sväng för att skingra tankarna i hjärnkontoret och för att spela musik på hög volym....ett sätt som får tankarna att skingras....åkte förbi den hemska olycksplatsen och tänder där ett ljus för de 2 omkomna och deras alla anhöriga. Många ljus brann där på plats, många var de brev & kort som låg där, många gosedjur, foton och blommor...det är hårt att riktigt ta till sig en sådan här sak, på en sådan här "liten" by med närliggande orter blir det ju som så att alla vet vilka alla är och lite utav att alla känner alla...att tända ljus känns lite fjuttigt men är ändå ett sätt att visa sin delaktighet i sorgen och saknaden.

Efter nattens åktur var det ju inte direkt lättare att somna men lyckades väl få i hop åtminstonde 1½ timmes sammanhängande sömn...vet att det är för lite men vad ska man göra? Alternativet att börja ta sömntabletter igen känns inte så frestande kan jag säga...har liksom fått nog utav sådant och får kräk känningar bara jag tänker på att stoppa i mig en sådan...men jag kanske måste gå och lösa ut dem? Har ju insomningstabletter att ta också och dem har jag tagit vid ett par tillfällen då sömnen strulat men de hjälper inte och jag vill inte öka på dosen känns det som innan jag rådgjort med min läkare. Har fått en ny tid på affektiva nu den 26e så jag får ta upp detta med honom då...

I dag ska äldsta guldkornet till frissan för klippning och färg. Hon kommer få bestämma helt själv vilken färg hon vill ha och jag får väl bara hoppas att hon inte väljer typ turkost hår eller något sådant...har man lovat hon ska få bestämma själv så har man ju och pappan är utav samma åsikt så vi får se hur resultatet blir...

I morgonkväll är det ju skolavslutning och jag måste säga att klumpen i magen är ENORM....jag vill gå men vet inte om jag klarar utav det, om det är en så god idé. Så jävla svårt detta....risken finns ju att jag kommer störta ut ur kyrkan och bryta i hop eller något annat....så känsligt är det liksom...

I dag har de sommarfest på förskolan också och sedan har det yngsta guldkornet bara morgondagen kvar där för i höst börjar hon skolan...fy vad tiden går....

I går kväll skedde en fruktansvärd bilolycka här i Torpshammar där 2 människor omkom.

En ung pojke på 18 år med hela livet framför sig fick sitt liv släckt på bråkdelen av någon sekund och en medelålders man avled efter ungefär 1 timme utav de skador han ådrog sig, hans partner vårdas för svåra skall och kotskador och det är rätt oklart i nuläget hur det kommer gå för henne.

I går då guldkornen åkt till sin pappa så ramlade jag ju ner känslomässigt och satte mig i bilen för att ge mig ut att åka + spela musik högt högt HÖGT. Åkte södra sidan ner till stöde och hade i vanlig ordning tänkt åkt in genom viskan på vägen hem MEN inte i går utan jag fortsatte e14 rakt fram och kom därför åkande förbi olycksplatsen kvarten efter det att olyckan inträffat...ännu hade då ej vägdirigering satts upp då enbart 2 räddningsbilar nått fram.

Som uska sitter det ju i ryggmärgen att stanna till när en olycka inträffat och så gjorde jag även i går...jag riktade in mig på omgivningen närmast kollissionsplatsen och såg en bil som stod ca 150 m från "kaoset", i den bilen satt det 2 stycken små barn i ålder mellan 2-5, max 6 år gamla. Troligtvis hade de + deras mamma varit vittnen till det inträffade för mamman satt vid vägkanten mellan bilen och olycksplatsen tillsammans med en annan människa och var rätt så "förstörd"....rätt oansvarigt  att lämna 2 små barn i bilen kan tyckas men kvinnan måste ha varit i chock.

Stannade vid bilen till dess personal från räddningsstyrkorna kom dit, då avvek jag från olycksplatsen.

En sak som slog mig då jag satt där i bilen med barnen var hur jävla nyfiken folk på denna by må vara för det  var åtskilliga bybor som passerade den tid jag satt där...de kom åkande från ena hållet, passerade och kom sedan åkande från andra hållet någon minut senare...jävla gamar tänkte jag då kan sägas.

Har varit med på olycksplatser tidigare men olyckan i går var...ja vad ska man säga...det var ingen vacker syn och redan vid första anblick förstod man att föraren i den ena bilen aldrig skulle ha kunnat klarat sig...när man sedan dessutom vet vilka de omkomna var...ja då blev det än mer påtagbart.

Mina varmaste tankar går till alla anhöriga till de 2 omkomna och till den kvinna som vårdas på sjukhuset...vilken mardröm för alla...livet kan förändras på en nanosekund, var rädda om varandra och håll hårt i varandra.

Älskar du någon, säg det....för rätt som det är kan allt vara för sent...och att säga "jag älskar dig" kan aldrig sägas för många gånger!!

Vila nu i frid...

Människor som inget VET om saker och ting ska knipa igen sin jävla käft, ta reda på saker INNAN ni yttrar er och svartmålar någon.

Kom inte med era antaganden och påhopp.

Ni har en käft som ni kan öppna för att FRÅGA innan....eller brukar du/ni torka er i arselet innan ni skiter också ?!?

Skit som skit, eller....samma som kommer ur er käft!

Huset är så där fruktansvärt tyst och tomt nu, barnen åkte i väg med sin pappa för ungefär 20 minuter sedan och jag sitter här i soffan med ett brustet mammahjärta i vanlig ordning. Tårarna rinner och saker gör ont...

Så här är det VARJE gång som de åker i från mig...mammahjärtat brister och gråten kommer.

Som mamma älskar jag mina guldkorn över allt annat och jag antar att det är därför som detta fortfarande gör så ont...att de åker från mig...

I 2 nätter nu har jag sovit skituselt igen, denna gång är det allt runtikring detta med skolavslutningen som sätter i gång tankar och känslor. Det blir en smärre kaos inombords då jag tänker på detta...jag VILL gå till kyrkan men kommer jag fixa det? Eller kan det komma att bli kaos utav allting...att jag bryter samman och får rusa ut därifrån eller vad?!

Vill så gärna gå men jag vet inte om jag klarar det....och det gör ont och får mig att känna mig som den sämsta mamman i hela världen...en usel jävla människa!!! "men herregud, det är väl bara att gå...sluta fjanta dig" är vad man får höra....men ni vet inte hur det känns, ni vet inte hur rädslan känns, hur klumpen i magen äter upp mig eller någonting...så HÅLL KÄFT eller försök förstå mig!!!

OCH, nej...jag är inte sjuk! Detta är reaktioner på allt som varit....

Sedan är det rörigt detta med "hjärtat"...han håller sig undan likt en fjantig och trotsig liten snorunge och har så gjort nu i flera veckor. Blir så FÖRBANNAD för barnen har massor utav frågor och funderingar men jag kan inte ge dem några svar då han inte är nåbar. De frågar om fiske, vilket han lovet dem...men hur i helvete ska man kunna ge dem svar när den lilla pojken inte behagar svara på något sätt.

Fått veta att han beklagat sig för flera stycken att han är så ledsen men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han har beklagat sig över att han saknade mig och älskade mig så mycket men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han ringde till en gemensam bekant helgen då jag bad han om stöd då jag blivit slagen....han ringde till dem då han var ute och söp!!! Till mig sa han då att han var i stugan....detta var innan jag lämnade honom....så han var ute och söp i stället för att ge mig sitt stöd då jag blivit slagen!!! Och han påstod att han älskade mig...jo fy faan...spriten älskade han tydligen mer och sina lögner!!!

Jag tycker fortfarande om honom och behöver prata...jag kommer ringa familerådgivaren till veckan och boka en tid där för en rådgivare finns till hjälp även vid separationer och eftersom detta drabbar barnen så får han faan så lov att skärpa sig! Han har funnits i deras liv i 22 månader, de älskar honom och han har gett dom löften...så de ska han då i alla fall se till att hålla. Barnen hade det nog jobbigt då deras pappa lämnade mig och jag blev sjuk...han ska INTE få göra dem illa mer!!!

Vi behöver reda ut problemen oss emellan eftersom de drabbar barnen...men det fattar han inte så hur i helvete ska jag bete mig?! 

Värst utav allt är ju detta att jag fortfarande tycker om honom väldigt, väldigt mycket....

Jävla liv, jävla förbannade liv!!!

Missade totalt att skriva något blogginlägg i går men jag kan väl ta med både gårdagen och dagen i dag nu då i stället.

I går stod det ju fotbollsmatch i agendan för äldsta guldkornet...lite synd egentligen att lägga en förmiddagsmatch på en ledig dag för det blev ju inget "sova ut" för barnen på grund utav matchen. Tjejerna vann inte men de är jätteduktiga att spela....bara de börjar kommunicera med varrandra ute på planen så blir de nog än bättre!

När vi kom hem i från matchen så fick jag något tokryck och bestämde mig för att nu jäklar skulle mitt sovrum flyttas  ner så då vi kom hem började jag skura ur och städa ur det sista i rummet där mitt sovrum skulle vara. Väggarna i det rummet var "nikotingula" på sina håll och det syndes tydligt vart det suttit tavlor. Rummet ska ju fixas riktigt sedan, dvs det ska upp gipsskivor på väggarna bla, men jag tog och slängde på ett par omgångar med vit färg så länge...det får duga...bättre än ett nikotingult och vit mönstrat sådant!

Rummet är litet och det var med näppe jag fick in min säng med sängram och allt...ska dock göra mig av med sängramen och sätta ben på madrassen + bara ha huvudgavel för den sängram jag har nu funkar inte i det lilla rummet....kånkade ner sängramen och tempurbäddmadrassen på egen hand men själva resårmadrassen på 160 bredd fick jag lov att be om hjälp med så på kvällen kom "syrran" med sin man, dotter och en gemensam bekant och hälsade på så då fick jag hjälp utav "syrrans" man och vår gemensamma bekant att få ner det åbäket till madrass så i natt som var så sov jag i mitt lilla sovrum...eller sov och sov, jag somnade fasen inte föränns klockan var halv 4 ungefär!

Upp då klockan ringde halv 7, tröttare än allt tröttast...barnen till skola och förskola och sedan har jag hållt på med kattgården mest hela dagen...blev lite problematiskt ett tag men den får duga. Blev inte riktigt klar nu i kväll utan det är en dörr som ska dit + ett par brädor runtom uppe + nätet som ska ligga över hela gården kvar och det tänkte jag fixa i morgon.

Hade ju planerat att hinna fixa så barnen skulle ha fått varsinna sovrum redan nu i kväll men eftersom jag varit ute hela dagen och stökat med kattgården så har jag inte hunnit städa ur det rum där jag hade som sovrum tidigare så det hoppas jag att jag och guldkornen kan hjälpas åt med i morgon någonting då äldsta guldkornet kommit hem från skolan.

Äldsta guldkornet ja...hon skulle hjälpa mig lite med kattgården nu i kväll och ville slå fast märlorna som jag fäst nätet med. Till dessa märlor funkar det inte med en vanlig hammare utan man får använda en mindra slägga....och hon började banka med den och HOPPSAN så råka mammas huvud vara i vägen och jag fick den där släggan i huvudet....behöver jag säga att jag såg stjärnor?!
Tror hon blev lite rädd först men det var ju en ren olyckshändelse så jag kunde inte bli arg <3

Pulserade på rätt bra i huvudet efteråt och jag fick världens bula, ont + att jag började må illa...så jag antar jag fick en släng utav hjärnskakning utav det "tjonget"....och som om det inte var nog med det så lyckades jag slå mig på vänster pekfringer med en hammaren lite senare nu i kväll....så typiskt Anna-Maria....kan inte bara vara liiiiite otur, näää, det ska vara MAXIMALT!!! Jaa, också har jag väl lyckats få typ 743 myggbett eller något sånt.....myggen verkar älska mig och mitt blod.

Nej, nu får det bli natti natt här...ska försöka få ut foton på mina projekt också...med tiden.... 

Är så trött så ögonen snart går i kors på mig men tänkte väl försöka få till några rader här innan jag stänger ner och slår igen ögonen.

I dag har det varit skola och förskola för guldkornen.

Hämtade upp "lillsyrrans" go troll också då jag skjutade yngsta guldet till förskolan. "Syrran" har nämnligen opererat sin fot och kan inte köra bil nu men eftersom hennes go troll och mitt guld har samma dagar och samma tider och dessutom går på samma förskola så är det en självklarhet att ställa upp och skjutsa till och från dagis nu så länge hon inte kan köra bilen....hennes go troll är ju "mottels" go troll också :-)

Efter det att jag lämnat dem på förskolan så åkte jag tillbaka till "syrran" och kaffade + surrade utav en bra stund. Tog upp och gosade lite med deras marsgrisar Otto och Sicten också...vad är en marsgris tänker ni....men om jag säger marsvin då!? Yngsta guldkornet skulle också vilja ha marsvin eller hamster har hon sagt så vi får väl se nu då hon får eget rum i fall det kan tänkas bli något utav dessa 2...

Efter kaffande och surr så begav jag mig hem och fortsatte stöka på och röja ur i huset och kors i taket så är det urplockat och tömt nu. Nu är bara problemet hur i helskotta jag ska få in min säng där...troligtvis kommer jag inte kunna ha sängramen utan nu blir det väl bara ben på madrassen...rummet är ju så litet så jag är glad om jag överhuvudtaget får in min 160s madrass där...kanske får gå ner till en 140s innan det är klart men det gör inte mig något...jag har ju som sagt bara mitt sovrum till att sova i, barnen både leker och spelar ju på sitt rum så därför är det av vikt att de nu får varsitt rum.

Då jag hämtat barnen på skola och förskola så var vi hem till pappa en stund och gratulerade honom på hans 77 års dag. Min lilla pappa....i bland funderar jag på hur länge han kommer finnas kvar i mitt liv, speciellt de gånger han varit dålig :-(

Nu i kväll har jag  fått upp min utepaviljon men jag säger bara en sak, att sätta i hop en sådan är inte lätt då man är ensamen....tur att ingen stod och filmade mig med någon dold kamera kan jag säga för herre jisses innan jag fick i hop stommen. Paviljongen är rund och en rund sådan är jävligt svårt att få att stå innan man fått i hop alla delar....började faktiskt tokskratta mitt i allt jäkelskap....ojojoj, tur ingen såg mig!!!

Men nu står den där och i morgon ska trädgårdsmöbeln tvättas utav också hoppas både jag och guldkornen på fint väder nu så vi kan sitta där i och mysa....foto kommer ut när allt är klart där i!

Har varit energifylld i dag också och känt mig helt okej...men nu då jag la mig på sängen så ramlade jag ner pladosk! Känslan utav ensamhet och hjärtesorg kom över mig och slog omkull mig....har gråtit...massor...och gör så fortfarande...

Men jag lär väl ska försöka sova nu snart, äldsta guldkornet har fotbollsmatch i morgon och vi ska vara där klockan 10 så det är väl bäst att sova om man ska orka upp och vara något så närt pigg...

och första dagen är snart till ända...

Äldsta guldkornet var ett trött guldkorn till morgon, tänk att det ska vara som alra skönast att sova precis då man ska upp...väckte hon och bad hon morgna på sig för att sedan komma ner....JAAADÅ svarade hon, 10 minuter senare fick jag gå upp och väcka henne...men när hon väl vaknat så går det fint! 

Yngsta guldkornet sov ända till 5 över halv 10 nu till morgon så då jag hade skjutsat det äldsta till skolan så la jag mig på sängen en stund och spelade lite wordfeud och rumble...somnade väl till och vaknade på ett omtumlande sätt.

Vaknade utav att jag hörde min vän Annikas röst som sa klart och tydligt " Styrka nu Anna-Maria, allt ordnar sig"...

samtidigt då jag hörde detta så drömde jag att någon kramade om mig hårt hårt hårt....

Annika var en människa som fanns där och lyssnade under den tid då jag mådde dåligt och var sjuk och hon upprepade alltid orden "styrka, du måste hitta styrkan", hon skickade kort till mig på avdelningen med just dom orden också bla....dessvärre hade hon den 12 juli 2010 inte styrka själv vid en händelse som skedde och som hon sedan valde att lämna jordelivet pga.

Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset då det beskedet kom och eftersom Annika var med i den gospelkör som jag var med i blev vi tillfrågade att sjunga på hennes begravning och det var för mig ett måste att få göra det. Läkarna på avdelningen tyckte väl inte det var en skärskillt god idé eftersom jag var nere i min depression då och de trodde det skulle ta för hårt på mig då händelsen legat så nära mig själv om man säger så...men jag åkte i alla fall och det är jag glad för.

Grät dock under precis hela begravningsgudstjänsten från det att klockorna började ringa till dess de ringde ut....MEN då vi sjöng, ja då sjöng jag utan darr på rösten...för min vän.

Jag kan berätta att det var där i kyrkan det började vända på riktigt för mig...där satt jag och kören intill hennes kista och framför oss satt hennes föräldrar, hennes barn, hennes syskon, syskonbarn och vänner...när jag såg sorgen och hörde gråten från hennes barn och föräldrar kom det över mig att det hade kunnat varit jag som legat där i kistan, det hade kunnat varit mina barn som satt där, det hade kunnat varit mina föräldrar och vänner som satt där. DÄR vände det för mig....det låter kanske dumt att säga men där vaknade jag upp och började vända mot det friska jaget igen.

Så när jag vaknade i dag utav att jag hörde hennes röst och ord grät jag först men sedan kände jag bara ett enda stort och varmt lugn...i morgon då jag lämnat barnen på skolan och förskolan ska jag åka till henne och sätta mig ner där en stund, tända ett ljus och prata....

Efter det att jag vaknade utav detta så har jag haft sån energi hela dagen har det känts som och nu i kväll så började jag röja ur det rum dit jag ska flytta mitt sovrum så nu händer det saker här i huset.

Nu händer det dock inte mer i kväll...guldkornen snusar och småfiser i sina sängar och jag ska nog försöka göra detsamma....så natti natt alla !!

Somnade väl där vid halv 5-kvart i 5 i morse och slog upp mina blå vid halv åtta, låg dock kvar i sängen till klockan var halv nio då jag klev upp...med en känsla utav "leende" i kroppen.

Vid halv 11 kom mina älskade guldkorn till mig och vid halv 1 åkte jag och barnen + "lillsyrran" och hennes dotter i väg på badkalas i fränsta mellan 13-16...

Efter badkalaset var det hem och fixa till någon middag och i dag fick det bli spaghetti och köttfärssås...snabbt, enkelt och gott!

Ringde till min kusin på kvällskvisten och frågade i fall det kommit någon bebis hos alpackorna ännu men hon svarade att det hade det inte gjort utan de var tjuriga och knep igen...men så blev hon tvärtyst i telefonen...anledningen, det stod en liten alpackabebis i hagen!

In med guldkornen i bilen och upp och beökåda den lilla och jösses....jag kan säga att jag blev rejält tårögd, så pass tårögd att tårarna rann!!!

Så fin och lik den alpacka bebis som jag och min kusin kämpade en hel natt 2009 med att försöka rädda men som tyvärr dog på morgonen....det var lilla Mirakel....och nu denna lilla bebis...hon påminde så om Mirakel och tårarna bara flödade över...nog för att ALLA packabebisar är söta och underbara men jag kan inte förklara denna lilla tjej..

Här bekantar sig lilla Nikita med sin storasyster, tätt intill sin mamma     

När sedan guldkornen och jag kom hem så spelade vi lite wii och kollade på mästarnas mästarepå teven.

Nu snusar de båda så sött i sina sängar och en frid sprider sig i mammahjärtat...mina ALLT !!!