och nu väntas det på att programmet "halv åtta hos mig" ska börja...gillar detta med matlagning jag!

I dag har jag varit en sväng till Fränsta på ICA och handlat lite så pass det finns något att äta, vääääldigt långt till det trillar in några pengar känns det som = 1 vecka!

Efter det att jag varit till Fränsta så åkte jag hem till bästa kusin L en stund och drack kaffe och pratade lite sen hem och packa ur och invänta guldkornen som kom i dag och det var efterlängtade kan jag säga!

Nu är mammahjärtat helt 1 vecka och huset lever <3

Fastän jag försöker låta bli att fundera så har det snurrat på med tankar i dag i vanlig ordning och kring vad antar jag att jag inte ens behöver nämna? Jo detta som har med hjärta, hjärna och mage att göra....det är ju där mellan dessa som det råder smärre kollissioner och oreda.
Ena stunden säger hjärtat en sak medans hjärnan skriker, andra stunden säger magkänslan en sak medan både hjärtat och hjärnan skriker olika bud....snurrigt?!?! JAAAA.....

Men men...day by day, one step at time...så får man se hurdant det blir med allt som är.

Nu skall det lagas mat...på teven....en kopp kaffe och nybakt sockerkaka...saft till gulden !

Besöket hos min hälsingevän blev bra faktiskt och jag är glad att jag åkte dit för det blev ju på ett helt annat sätt att träffas och umgås på ett annat sätt än då vi varit ut på krogen eller då han kommit till mig.
Tyvärr blev det rätt sent innan jag kom till honom eftersom han hade haft annat för sig på eftermiddagen och blev kvar borta längre än vad som var meningen så klockan var nästan 19 innan jag kom dit.

Blev bjuden på mat då jag kom = pasta och sås med svamp och bacon + grönsallad och öl...var så gott.
Sedan lyssnades det på musik, pratade och bara satt vi och mådde gott tillsammans...närhet är gott det, oavsett om man är nära varandra som vänner eller som par.

Atmosfären i hans hem kändes bra och jag kände mig väldigt väldigt välkommen där hos honom.

Och sov gjorde jag väldigt gott...konstigt det där, att jag sover bra så fort jag har någon intill mig?!
Hmmm, kanske det som fattas mig....?

I dag innan jag skulle åka hem så satt han och spelade gitarr och vi sjöng tillsammans, då mådde jag riktigt riktigt bra kan jag säga...sång och musik är livet och OJ vad det får mig att må bra!
Sedan sjöng han (och spelade) sin variant på norska VAMPs låt "tir na Noir och jag kan säga att jag blev helt betagen och ögonen tårades...just där och då kändes något, riktigt vad vet jag inte men något...får se när och OM jag kommer underfund med vad.

Lämnade min hälsingevän strax efter 15 eftersom han då skulle i väg på repetion med några och sedan innebandy.
På vägen hem stannade jag till hos min fina vän T och drack kaffe också serverades det ännu mer musik och ÅH så underbart!!! Han öppnar upp mina musiköron vid varje tillfälle som vi ses så snart lär mina öron vara större än elefanten DUMBO....ojojoj! 

Skulle bara in på en kopp kaffe men blev kvar där i 2½ timme och jag hade nog kunnat stannat längre men kände att det nog var bäst att fortsätta hemåt....resan hem från honom och till mig tog dock nästan den dubbla tiden....anledningen heter norrsken.

Ett sånt otroligt skådespel och dans det var på himlen...så vackert och jag fick lov att stanna bilen flera flera gånger och kliva ur och bara stå och titta. Försökte fota det med mobilen men det blev inte bra...önskat jag hade haft en riktig systemkamera för OJ så vackert...ärligt så vet jag inte om jag skådat sånt intensivt norrsken som jag gjorde nu i kväll...och då har jag ju sett x antal stycken under mitt liv om man säger så...så intensivt, så vackert, så trolskt!

Ska väl försöka varva ner nu och komma mig till ro, i morgon kommer guldkornen efter skolan och jag LÄNGTAR!!!
Det är ju 4 veckor sedan jag träffade det yngsta guldkornet nu så där kommer kramen jag får vara extra varm men det kommer ju självklart äldsta tösens också vara fastän vi träffades i fredags. Mina barn saknas ju varje stund som de inte är mig nära...till och med om dagarna då de är i skolan...

I med propparna i öronen och på med spotify en stund....spelar den lista som får mina tankar att gå till min vän men även till min hälsingevän. Båda betydelsefulla i mitt liv, på olika sätt...två människor som jag tycker om väldigt mycket, på olika sätt...två människor där jag måste skapa reda i mina känslor mellan... <3

somnade inte förän vid halv 6 tiden i morse och slog upp ögonen strax före 11...blir liiiite fel då jag sover så länge men jag har ju fått sova i alla fall och det behövdes!

I går kväll var jag hem till min vän och drack kaffe och kom inte hem förän klockan var strax efter 1 så det var väl kanske därför jag hade så svårt att komma till ro och varva ner men det må så vara. Vi satt och lyssnade på musik och en del utav det som spelades gav mig såna flaschbacks så ojojoj...tror jag blev ung för en stund där faktiskt! 

Kändes så skönt att kunna sitta där och bara vara...tror det lättade väldigt för mig att få berätta om hur och vad jag känner för honom. Visst, jag ville krama om honom hårt då jag kom dit men jag lät bli...gav en kram då jag fort därifrån bara. Vi som alltid brukat kramas både då någon av oss kommit till den andre och då vi åkt...så det var väl kanske fånigt att inte krama honom då jag kom dit?! 

Är väl bara jag som är löjlig för krama en vän kan man väl göra...eller hur?! Och egentligen ska vi ju kunna fortsätta umgås precis som vanligt, så som vi gjort, eftersom vi ju bara varit vänner. Finns inget fel att vara hos varandra, umgås, göra saker, sova tillsammans bara det att INGET händer?! Eller har jag fel?
Kan inte en kvinna bara vara vän med en man, kan inte en kvinna och man ligga i samma säng bredvid varandra, titta på film och sova tillsammans som vänner utan att något händer?

Jag vill ha det så, att vi kan fortsätta göra det vi gjort...känslorna må så vara men inget har ju hänt hittills då vi sovit tillsammans eller så och inget kommer som sagt hända heller.

Jaja, att berätta för honom var iaf det bästa jag kunnat göra för det lättade något enormt, även fast det till viss del då tynger också...

Men men, i eftermiddag/kväll åker jag i alla fall och hälsar på min hälsingevän...lite som ett försök att känna av och känna efter. Har dock fått en känsla utav att han har stora förhoppningar på ett oss och där knyter det sig en aning inom mig...just därför att jag inte vet jag vill, hur jag vill eller ens om jag vill.
Jag vill inte såra någon och jag är rädd för att han nu kankse börjat känna rätt starkt (mkt tyder på det i det han skriver etc) och jag kanske inte alls gör det eller kommer att göra det.

Men det är väl som min vän sagt "var och en skyddar sig själv och må vara medveten om risker"...och det har han även sagt till denne hälsingevän eftersom även dom två är vänner och vår gemensamme vän vill ju oss båda väl.
Många runtom mig är rädd för att jag ska ge mig in i något jag inte vill eller att jag ska bli sårad åter igen...men det är ju just för att undvika att det händer som jag håller mig lite bakåt just nu.
Känslor kan man inte tvinga fram och man kan inte heller låtsas...de skall kännas så jag måste vara ärlig.

Tidigare har jag kanske lurat mig själv att tro att jag velat och att jag tyckt om någon (tänker på han jag hade efter barnens pappa) och det vet jag ju hur det gick, jag mådde bara dåligt.

Någonstans käns det kanske bra att jag åker hem till denne hälsingevän eftersom jag ju då får en liten inblick i hans liv + att det blir ett annat sätt att ses på eftersom vi ju bara setts då vi varit ut tillsammans eller då han kommit hit "bara för att"...kanske jag måste åtminstonde försöka gå in med öppna sinnen i detta? 

Men det är svårt....jäkligt svårt...känslor är ett svårt kapitel!!!

I går vart det en mycket rörig eftermiddag inombords efter det att min hälsingevän åkt hem och på kvällen brast det inom mig då jag kollade på ett foto utav den person som jag känner så starkt för...det brast, fullständigt och jag visste inte vad jag skulle göra med allt som kändes.

Tog helt sonika och åkte hem till min fine vän och pratade om det jag känner.
Berättade att han attraherar mig så otroligt mycket, att han påverkar mig, att han rör upp inom mig och att jag tycker han är vacker och skapar fjärilar i magen känsla...
Måste säga att det kändes väldigt skönt att få ur sig detta...både för hans skull men även för min skull, för om jag nu inte hade varit ärlig mot honom så har jag ju ej heller kunnat vara ärlig gentemot mig själv eller någon annan med för den delen...och ej heller för min hälsingevän.

Nu är det ju inte mina stormande och starka känslor för min vän som ställer till det i min relation till min hälsingevän utan det är bara det faktum att inga känslor mer än vänskapskänslor finns där för honom just nu..okej, det känns bra då jag är tillsammans med honom...men det är liksom allt. 
Han får inte hjärtat att skena i väg, han får inte fjärilarna i magen att fladdra, han får inte tårarna att rinna över då jag tittar på kort på honom, jag känner inte den värmen inombords då jag är med honom som jag känner då jag är med min vän.
Tänk om jag bara kunde känna NÅGOT mer än dessa vänskapskänslor ändå...

Nåväl, nu har jag iaf berättat för min vän precis hur det känns inuti och det är liksom ingeting jag kan hjälpa, känslor är ju inget man kan tvinga fram, känslor är något som finns...
Vi är båda oerhört måna om vår vänskap så jag talade om att det jag känner för honom skall på INGET sätt få påverka eller äventyra vår vänskap för den är så värdefull. SKulle jag förlora honom som vän så skulle jag nog gå sönder rätt rejält...och mer än vän kommer vi aldrig bli för varandra, det vet ju till och med en idiot som jag.

Men jag tycker OERHÖRT mycket om honom och han gör något med mig som INGEN annan har gjort tidigare, rört omkring i det allra innersta rummet...dit där inte ens barnens pappa nådde...det är bara så.

När jag kom hem så var det ju inte vidare enkelt att varva ner och det var stört omöjligt att somna. Tankarna malde ju på i en väldans fart. Jag VET att jag inte ska fundera så jäkla mycket eftersom det är mina funderingar som ställer till det i mångt och mycket...önskar jag kunde vara mindful och leva här och nu och inte tänka så mycket varken kring nuet eller framtiden.

Det är ju rätt lustigt egentligen, jag har ju faktiskt gått både kurser och en form av utbildning inom detta med mindfulness men lever jag utifrån vad jag lärt? Njäe....

Somnade till först vid halv 6 tiden i morse men väcktes utav en telefonförsäljare dryga timmen efter...då blev jag vansinnig och slog av mobilen helt och försökte somna om ytterligare en stund. Somnade till riktigt gjorde jag dock inte men låg i en form utav dvala i ungefär 1 timme innan jag klev upp och begav mig ut på en promenad.
Tidigare dagar då jag varit ute och gått har det blivit nästan 2 timmar men nu i morse blev det bara cirka 40 minuter...dusch och frukost sen då jag kom in.

Nu sitter jag här vid köksbordet och läppjar på en kopp kaffe och...funderar (kan ni tänka er!!?).
I morgon åker jag hem till min hälsingevän och tillbringar 1 dygn där hos honom och jag ska verkligen försöka att "bara vara" då jag är där...inte känna efter, det får jag väl göra då jag kommer hem därifrån. Inte analysera känslor och annat utan "bara vara"...hur jag kommer lyckas med det återstår ju att se men jag hoppas jag kan det.

Alla människor är väl värda en chans?
Frågan är om jag vill ge det en chans...MEEEEEEEN SLUTA FUNDERA MÄNNISKA!!!!

Finns ju en sak till som gör att jag backar lite i detta med min hälsingevän...ponera att det blir vi...jag har ju 3 drömmar i mitt liv och om det blir vi så måste jag ge upp en utav dessa drömmar och det är den som kommer bli mest smärtfylld att ge upp hoppet om...bara tanken på att släppa den drömmer gör att det skär inom mig.
Han är 10 år äldre än mig och lär knappast vilja uppleva något mirakel igen...

Så jag vet inte...jag vet ingeting med någonting :(

Jag vet bara att jag inte vill riskera att såra någon....

AM är en mycket velig människa kan jag börja med att säga och nu är det verkligt velande som är...

Haft min hälsingevän på besök sedan i går kväll och vet ni...det har faktiskt känts väldigt bra!?
Försökte så långt det var möjligt att ligga och känna efter nu i natt när han låg bakom mig och höll om mig och...det kändes bra. Jag lyckades till och med somna där i hans famn ett par timmar...det har jag ju förvisso gjort i finaste Ts famn också de gånger jag haft tillgång till den.

Kan inte påstå att det finns de där åtråvärda och fjärilspirrande känslorna men...det kändes bra.
Så frågan är nu om jag ska fortsätta känna efter och ge det hela en chans till att se vart det kan leda...men kan man bygga på känslan att det känns bra bara? Och vad ska jag göra med mina känslor för den andre, honom  som jag aldrig kommer att få? Han jag känner åtrå och lust för/till...han som får mig att få fjärilar i magen...han...
Hur slutar man känna? :(

natten gav mig ingen sömn, bara en sorts omtöcknande dvala på morgonsidan...är allt för mycket som snurrar och jag försöker kanske "känna efter" alldeles för mycket just nu.

Klockan kvart över 6 klev jag i alla fall upp, tog ett glas mjölk och en smörgås, klädde på mig och gick ut på en liten promenad för att på så vis kanske rensa lite i skallen...det blev ingen liten promenad, jag blev ute i nästan 2½ timme. Resultatet av promenaden blev att saker blev ännu mer röriga och att jag frös om fingrarna så jag trodde de skulle trilla av.

Då jag kom in ställde jag mig i duschen och där bara rasade jag, satte mig ner på golvet i duschkabinen och bara grät.
Varför ska det bara strula till sig i mitt liv hela jävla tiden?

Kan det inte bara få flyta på....kan inte allt bara få bli rätt?! Eller åtminstonde att NÅGOT kan få bli rätt...

Stundvis har saker varit riktigt bra, till och med detta att vara ensam har jag kunnat tyckt varit helt okej och till och med skönt i bland och jag har till och med kunnat njuta av tystnaden som uppstår i hemmet MEN så kommer stunder som denna då det blir kaos åter igen. Där känslor och tankar dansar runt i en sju helvetets polka och då det väl börjat är det väldigt svårt att få stopp på dessa. 

Det är funderingar om i princip allt möjligt men mest på stunden just här och nu och framtiden...inte så mycket kring dåtiden faktiskt...har nog kunnat börja lägga saker bakom mig nu men visst gör det mig påmind med jämna mellanrum och i de stunderna gör så klart saker väldigt ont fortfarande...såna saker som hände som barn, under min uppväxt och i vuxenlivet MEN det som påverkar mig mest just nu är NUET och FRAMTIDEN....det är därikring mina tankar snurrar och mina känslor känns.

Har tappat räkningen på hur många jobb jag sökt sedan jag blev uppsagd i februari 2011 och samtliga har jag mottagit "tack för visat intresse men....", har tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit sedan oktober 2009, har tappat räkningen på alla de gånger jag känt att jag inte velat något mer, har tappat räkningen på mycket...

Men men...

Har mycket i livet som är positivt och skänker mig glädje också...så allt är ju inte mörkt och dystert :)
Bara det att jag allt för lätt låter det som är dåligt få övertaget om mig...

Natten som var bjöd inte AM på mycket sömn inte...blev en natt full med grubblerier i stället...grublerier kring min hälsingevän och mina känslor som finns på annat håll, hos en person som jag aldrig kommer att få mer än som min vän.

Kanske saker vore lite enklare om jag kunde känna något mer än vänskapskänslor för denne hälsingevän som nu börjar känna saker för mig och jag kunde känna mindre åtrå till den person som ändå aldrig kommer kunna bli mer än min vän.

Om jag kunde bli lika tänd utav min hälsingevän som jag blir utav den jag aldrig kommer att få...om jag kunde få fjärilar i magen utav närheten, att se och träffa min hälsingevän så som jag får utav den jag aldrig kommer att få...om bara om inte fanns :(

Om det bara inte gjorde så ont att känna det jag känner för honom som jag aldrig kan få...om det bara kunde kännas bättre i relationen med min hälsingevän.

Till saken hör att jag VET att det aldrig kommer bli mer än vänskap med den person jag känner så starkt för eftersom han sa/skrev det till mig i morse och jag har även i dag fått veta helt säkert att min hälsingevän känner rätt starkt för mig...all denna kaos har fått mig att gråta i stort sett hela dagen och stundvis har det känts som om jag skulle gå sönder.

Han som jag känner så starkt frågade hur pass jag känner och jag berättade...men jag var kanske inte 100% ärlig eftersom jag kanske inte erkände hur starkt jag känner, egentligen...men nu måste jag bära detta inom mig...det ska inte få förstöra något. Varken han och mins vänskap eller relationer med och till andra runtom...mina känslor för honom gömmer jag i mitt lilla hörn utav sorg i stället :´-(

Det som gör det hela än svårare är att dessa 2 personer är vänner med varandra...

Faan också :´-(

Och för att röra till det hela ytterligare så var jag ju och stötte på trummisen i det band som spelade i grannbyn också för 2 helger sedan och...jaaaa...han var inte så dum han inte...men honom kommer man väl inte höra mer i från för jag befarar att han dessutom är upptagen redan?!

Sen var det visst någon då också som försökte "tuta i hop mig" med ett ex till en fd kompis....haha, jösses jösses jösses.

Vad faan är det med mig...egentligen ?!!!
Är det detta som kallas för 40års kris eller är det bara utveckling och att leva?

Japp, det blev en dag på åkande fot i dag upp till östersund för att hämta min vän men det blev inget musikstopp på vägen hemåt eftersom det hade råkat bli dubbelbokat så hans spelning sköts upp men det har varit trevligt ändå att få vara i hans sällskap ett par timmar i dag :) och det kommer säkerligen komma många tillfällen till att få höra honom spela ändå men visst hade det vart trevligt om det hade blivit av i dag.

Men vi stoppade och gick in på en antikaffär på vägen hemöver och OJ vad sjuk jag blev! Såg ett skåp där som jag mer än gärna hade velat haft men...inga pengar, ingen släpvagn, ingen plats...men jag tyckte väldigt mycket om det.

Min vän fick syn på ett par dragspel där och provspelade ett par, han hittade ett som han rent ut sagt blev "kär" i men även där "inga pengar"...lät underbart då han spelade, så fint så :)
Hade jag haft möjlighet hade jag gärna köpt det åt honom och gett honom det som en tidig födelsedagspresent men det finns liksom ingen möjlighet till det...tyvärr.

Då vi kom hem så fixade jag med lite mat medans han slumrade till en stund på min soffa...måste erkänna att det var enormt skönt att höra en sovandes man här i huset. Tycker liksom det är rogivande med hörbara andetag och små snarkande. Ställde i ordning lasagne och råkostsallad, vet inte om den blev så värst bra...ostsåsen hade kunnat blivit mycket bättre blev inte nöjd med den direkt men det gick att äta och min vän åt även han så jag antar det "gick an" i alla fall.

Därefter så skjutsade jag honom till en spelkompis i Fränsta och därifrån skulle de sen vidare upp till Bergsjö för att musicera lite inför någon kommande spelning...

Och nu sitter jag här i soffan och sippar på en kopp kaffe, kollar runt lite på datorn och har ena ögat på teven där det just nu är en repris på "äntligen hemma"...ett program som brukar kunna ge mig ideér men inget just i detta program.

När det gäller mitt eget hem så har jag många ideér om vad och hur jag skulle vilja göra och ha det men jag vet ite hur i helvete man ska kunna göra någonting alls när saker är som de är. I bland vet jag inte ens om jag vill lägga ner några pengar överhuvudtaget på detta hus...så vi får väl se vad som händer och sker.

Tankarna snurrar väldigt kring detta med min hälsingevän och det som hänt...eller ska man säga det som han hoppas kunde hända. Faan vad svårt det är...men egentligen inte. Jag har ju som sagt att jag vill vi ska ha en vänskapsrelation för mer än så kan det inte bli så länge som jag inte känner just DOM andra känslorna för honom.

Jag har ju en del av mina känslor kvar på ett helt annat håll och har man det så är det väldigt svårt att känna för någon annan och att då få ÄKTA känslor. Men även om jag har  mina känslor på annat håll så har det ju inte hindrat "busande" med andra...det har funkat bra så länge det inte funnits/blivit känslor inblandade....och det är väl därför jag backar ett steg nu i detta eftersom han sagt att han kanske börjar känna något och kanske skulle vilja ha något mer än bara "busandet".

Har  vridit och vänt och vänt och vridit men som det är nu skulle det inte vara snällt emot honom i fall jag tillät han komma nära och vara nära på det vis han nu kanske vill...för skall något kunna inledas måste det ju finnas något från båda hållen. Så jag har gjort klart att jag vill ha en ren vänskapsrelation...sen kan ju saker förändras men just nu, ingenting sånt alls.

De känslor jag har på annat håll vet jag inte riktigt av vilken karaktär de är men känslorna är påverkbara så innan jag skulle kunna ge mig in i ett förhållande med någon måste jag bli klar med de känslorna för denne person först...först då kanske jag kan släppa in någon i mitt liv, så där riktigt nära inpå.

Det är rätt rörigt med saker och ting just nu...

Det är banne mig inte lätt när det är svårt...och det kan bli svårt även när saker kanske är lätt.