som värmde ända in i hjärteroten kan jag säga...jag ska nog försöka att aldrig känna tvivel på mig själv igen kring hur jag är som person utan tro på mig själv...sen att jag har bättre och sämre dagar, än sen...det har väl alla? Skillnanden med mig är väl kanske att jag oftast berättar hurdan dag jag har och det kommer jag nog fortsätta med...detta med att gå omkring med en falsk mask har jag gjort tillräckligt länge tidigare i mitt liv.

Den masken finns inte mer...

TACK för ditt samtal fina du, du är en av alla de värdefulla i mitt liv...en del av min andra familj och en del utav den rikedom som jag faktiskt har <3 

Utifrån en kommentar på mitt tidigare inlägg att döma så är det tydligen fel att känna sig ensam och vara ledsen...och det fick mig att känna som att det är rätt åt mig att det finns dom som bara leker med mig? Att jag får skylla mig själv?!

Jag ska bli mer ödmjuk är något jag fått höra gång efter gång efter gång utav denne M här i  min blogg....men jag ÄR en ödmjuk människa! Jag skulle bli mäkta förvånad om någon utav mina närmaste vänner skulle säga att jag inte är det för i så fall har de ljugit för mig under alla år i så fall eftersom jag alltid fått höra att jag är en sån som ger allt av mig själv.

Men visst, jag kanske har lögnare i min omgivning...såna som bara säger saker för att göra mig glad?
ÄR det så så kan jag säga att jag blir mäkta ledsen eftersom ärlighet är prio ETT i en vänskapsrelation i mina ögon sett...eller det är det väl i ALLA relationer iofs....i relation till sin familj, vänner, arbetskamrater, medmänniskor...

Visst kanske jag vill för mycket i bland men det är väl ingen nackdel att ha en vilja...en vilja att ta sig framåt?
För det är dit jag vill...framåt...och det är dit jag ska.

Men man måste väl kunna få vara ledsen i bland?

Och jag känner mig faktiskt ensam i bland MEN samtidigt finns det stunder då jag uppskattar den ensamheten också...egentligen ÄR jag inte ensam men jag KÄNNER mig ensam i bland.
Jag har en rikedom i mina vänner och de är värdefulla för mig...precis så som jag hoppas jag är detsamma för dom.

Jag var ju så klart tvungen att slänga ut en förfrågan på fb om hur de som känner mig ser på mig som människa för nu har denne M skrivit så många ggr att jag måste bli  mer ödmjuk så nu i kväll kände jag ett tvivel över mig själv...nästan så jag började tro ett tag att jag är en dålig människa MEN utifrån de som hittills svarat så är deras ord enbart positiva (TACK)....det enda som hittills påpekats är att jag funderar för mycket...och det kan jag hålla med om för jag grubblar mycket och det är jag fullt medveten om och det har jag ju skrivit till och med flertalet ggr här i bloggen.

Nu då jag läser kommentarerna på fb från de som känner mig så kan jag sträcka på mig åter igen...jag hade rätt, jag ÄR ödmjuk, jag ger av mig själv, jag har ett gott hjärta, jag finns för de som  behöver mig....TACK <3

Det räcker att jag och dom runtom mig vet hurdan jag är som människa, ni andra får se på mig så som ni vill...de som vill lära känna mig varså god, ni som inte vill känna mig...er förlust....

Däremot är jag fullt medveten om hur jag var då när jag var sjuk....jag är fullt medveten om hur jag var, hur jag tänkte, hur jag betedde mig DÅ....men DÅ var DÅ och NU är NU!

Ännu en natt med knappt någon sömn men konstigt nog har dagen varit bra.
Känt mig upprymd och på nåt vis glad, spelat musik och sjungit och dansat här hemma för mig själv...

Fick besök här mitt på dagen en stund utav en vän och vi kaffade och surrade av en stund.

Då hon åkt så fortsatte jag mitt musik lyssnande och sjungande och dansande men sen bara tvärsjönk jag...ligger just nu på rygg i soffan och tårarna bara rinner, försöker sansa mig men de bara fortsätter att rinna.

Känslan av ensamhet är så påtagbar, önskar bara det fanns någon som kunde hålla om mig just nu...att någon fanns nära och kunde torka dessa tårar på mig, men ingen finns!

Jag vill finna kärlek igen...känna mig älskad och få älska. Men vem kan älska en sån som mig? Jag verkar ju bara duga antingen enbart som vän eller som leksak...eller leksaksvän?! Och fortfarande kan jag känna mig osynlig i vissa sammanhang...

Är jag så hemsk? Är jag så ful? Är jag så dum?

VAD ÄR FEL?!?

Ledsen :-(