Tänker inte skriva så många ord om detta men det blev ett besök på sjukhuset ändå under ett par timmar på eftermiddagen/kvällen...till skillnad från tidigare gånger så hade jag denna gång inte gjort något dumt, men jag åkte för att förhindra att det skulle bära i väg.

Efter att ha fått prata kändes det lite bättre men det känns ändå långt från bra...det var iaf skönt att få höra att det inte alls är konstigt att mina reaktioner, tankar och känslor är som de är just nu.

Medicinen ville de inte göra något åt just nu mer än att de höjde seroxaten, insättning utav annan medicin kommer jag få ta med min läkare på affektiva då jag ska dit...väntar ju på att få en tid där och den läkare jag träffade i dag skulle skriva i att vi skulle se över medicin då.

Är trött nu, ska försöka sova...önskar att hjärtat hade varit här men han har inte hört av sig och han svarar inte på telefon eller annat...blir så ledsen...känner mig väldigt väldigt ensam. Är det fel av mig att be om stöd från min partner?!!

Jag har liksom inte sagt att han behöver komma man kan faktiskt stötta via att prata oxå....men inget, han stänger ut mig och håller sig undan :-( och jag blir ledsen...

I dag känner jag mig mest av allt bara tom...helt slut efter nattens "gråtångest".

Känns liksom som om jag kämpar på helt förgäves...fast inom mig vet jag att det inte är förgäves.Jag försöker ta mig FRAMÅT...den som säger att jag inte försöker vet inte mycket för jag försöker verkligen!
Men så kommer det stunder som denna...då jag faller...och mår skit...

Det var inte för intet jag AV EGEN VILJA stannade som inlagd i 6 månaders tid.
De ville skriva ut mig efter 6 veckor, de ville skriva ut mig då det gått 9 veckor men jag KRÄVDE att få stanna till dess jag kände att jag kommit i från den suicidala delen i min depression och det tog mig 6 månader...

Jag har gått på samtal och träffat läkare med jämna mellanrum ända sedan jag skrevs ut i augusti 2010....så säg inte att jag inte försöker. Kom inte och säg att jag inte vill må bra...för INGEN vill väl må dåligt frivilligt?

Det finns de människor som inte visar eller berättar hur de mår.
De som inte ber om hjälp och stöd när de behöver det utan sitter i stället i sin ensamhet...men då man mår dåligt ska man inte behöva vara ensam. Och mår man jätte jätte dåligt, ja då SKA man nog inte ens vara ensam.

Jag var en sådan människa förut...en sån som alltid höll tyst, sög åt mig allting, som bara packade allt elände i ryggsäcken jag bar på mina axlar...jag visade en glad sida utåt men i själva verket så grät jag inombords.

Sådan är jag inte längre för något jag har lärt mig från den tiden jag var inlagd är att prata är A och O och man ska visa utåt hur man känner sig inombords...att må dåligt är inget att skämmas för och att be om hjälp är inget fel.

Man ska våga be om hjälp då man behöver hjälp...för i ensamhet kan tankar få fritt spelrum och bära i väg åt helt fel håll. Det gjorde det för mig förut....och jag vill verkligen inte att det ska gå åt samma håll nu igen och just därför både ropar jag på hjälp och ber om stöd men jag har nog lika gärna kunnat strunta i både och.

Visst, det finns stöd i mina vänner men dom behöver jag inte BE om stöd för de förstår att jag behöver det just nu...dom visar att dom finns där. Men den som säger att han älskar mig, som säger att han bryr sig om mig...han håller sig undan. Ett enda telefonsamtal skulle åtminstonde vara ett tecken på empati men inte ens det...och ringer jag så svarar han inte...skickar jag meddelande så svarar han inte.

Han VET hur det är att må dåligt...han vet hur det är att sitta med tankar som gör ont och vilja försvinna från allt.Han ringde mig en gång och var helt förstörd, grät och mådde skitdåligt och sa att han behövde mig och att han inte ville leva längre. Jag hade gått och lagt mig då men hoppade i ett par byxor och en tröja, slängde mig i bilen och åkte till honom...under hela tiden hade jag honom i telefon och jag hörde hur han skrek och grät...halvvägs dit blev det tyst, när jag kommer dit så sitter han där "helt förstörd"...

Han ropade på hjälp och jag kunde inte bara strunta i det...vad som hade kunnat hänt om jag inte hade åkt dit törs jag inte ens tänka på. Han VET hur det är att må dåligt så jag förstår liksom inte varför han inte kan finnas för mig nu då jag ropar på hjälp...han behöver inte finnas här bredvid mig, ett samtal skulle räcka men inte ens det.

Jag vill ju verkligen att det ska funka mellan oss. Vi älskar ju varandra så vaför är det då så här.Jag försöker visa min kärlek för alla runtom för jag vill alla ska SE...jag ger honom små gåvor, vackra ord, kärleksförklarningar i olika former som små lappar med uppmuntrande ord...det där lilla i vardagen betyder ju så mycket. Jag ger utav mig själv och har ställt upp med så mycket ekonomiskt fastän jag egentligen inte har ett skit att ge....5 siffrig summa är det uppe i nu...och få igen det lär jag väl aldrig...

Visst, jag har svårt att släppa det gamla MEN jag vill verkligen få ett liv med hjärtat...och det enda jag ber om här och nu är stöd i en svår situation. Är det för mycket att be om börjar jag undra...

Jag har alltid trott att man i ett förhållande vill varandra väl, att den andre ska må bra och att vardagen ska funka. Att man delar både glädje och sorg...att man pratar med varandra...visar förståelse...lyssnar...hjälper...finns där på ett eller annat sätt...men jag kanske har levt med en felaktig bild utav hur ett förhållande ska vara hela livet?

Har man mått dåligt själv så torde man kunna förstå en annan som mår dåligt...men jag kanske ska sluta be om stöd. Bli så som jag var tidigare och sluta allt inom mig....

Ungefär så här känner jag just nu och har så känt under en lång, lång tid....inte hela tiden dock men till och från....livet är som en berg och dalbana och jag börjar bli jäkligt åksjuk nu!

Migränen gav med sig någorlunda fram på kvällskvisten och övergick till "vanlig huvudvärk"...sådan som är betydligt mer lätthanterlig än migrän. Men en hel jäkla dag blev förstörd tack vare migränen...tack så jävla mycket!

Och som om det inte vore nog så sitter jag här med....TADAAAA....ångest, jihaa!!

En riktig jävla "gråtångest", som jag kallar den, där jag gråter så hela jag skakar och jag får ur mig som små "vrål" för att det gör så jäkla ont inom mig...jag försöker liksom skrika ut allt det onda...och känslorna jag känner är förtvivlan och hjälplöshet.

Fy faan säger jag bara vad jag är TRÖTT på detta...varför ska jag vara en så jävla känslosam människa för!!!

Kan jag inte få vara en totalt känslokall person i stället...om så bara för ett tag framöver?

En sådan där människa som det inte bekommer någonting typ...en sån som bara rycker på axlarna åt allting och borstar bort allt från sina axlar...just nu så önskar jag att jag vore så, som bara liksom kunde "pjuff, bort med allt".

Men känslosam har jag varit ända sedan jag var liten, de som mobbade mig tyckte säkert det var roligt att jag grinade och hade mig då de var elaka...det var tacksamt att mobba mig för jag bara sög åt mig och tog emot...både vad gäller den psykiska mobbingen som den fysiska...det kanske är just för att jag är så känslosam som saker har satt så djupa sår i  mig, därför som jag påverkas utav saker som har hänt och det är säkerligen därför som jag har mått och mår som jag gör....

Nej jag ska faan bli en totalt känslokall jävel......nej fy så hemskt att inte kunna visa känslor!

Blev lite smått rädd nu då denna ångest började växa till sig för känslan jag kände just då var den samma som jag kände första gången jag gjorde mig själv väldigt illa...det var det samma jag kände då innan som jag kände nu för en stund sedan och det skrämmer mig lite. Dock har jag kommit så pass långt nu att jag inte skulle kunna göra sånt jag gjorde då men känslan var ändå väldigt skrämmande.

Har bett hjärtat om hans närhet och stöd eftersom jag verkligen behöver det just nu men därifrån fås ingeting. Jag trodde faktiskt i min enfald att man fanns till för varandra i ett förhållande men jag kanske har en felaktig bild utav hur det är i en tvåsamhet? Jag har BETT om närhet och stöd....egentligen är det väl inget man ska behöva be om tycker jag för med tanke på situationen just nu och vad som händer så borde han faktiskt förstå att jag behöver han...jag har känt mig ensam i vår tvåsamhet många gånger men nu skulle jag verkligen behöva honom intill mig och jag har till och med sagt det till honom men ändå är jag...ensam !

Fick veta nu i kväll att min fd svärmor är här uppe och hälsar på så hon lär ju säkerligen höra av sig och vilja ses men nu då jag mår så här vet jag inte för det lär ju kunna bli en del pratande...kanske om just det som jag absolut inte vill prata om. Faan också....varför har livet blivit så här jävligt!!??!!

Nej, ska väl försöka ta mig igenom denna jävla "gråtångest" när det väl satt i gång så kan den hålla i sig länge länge...som längst i 2½ timme...så hur det blir med någon sömn återstår ju att se. Efteråt brukar jag vara helt färdig och bara ligga och stirra i taket en lång lång stund...så det lär väl vara så det blir...en stirra i taket natt.

FÖRBANNAR delar av mitt liv....men älskar också en annan del, mina underbara guldkorn och mina vänner...de som finns kvar.

Jodå, i natt har jag nog sovit ganska så bra faktiskt...vaknat bara vid 2 tillfällen, till skillnad för 5-6 gånger tidigare nätter. Drömmarna har varit rätt snälla emot mig också...

Klev upp vid kvart över 7, kokade kaffe och satte mig i soffan och slog på nyhetsmorgon...fattas bara en dagstidning att bläddra i så hade det varit en perfekt start på dagen...att läsa tidningen på nätet är liksom inte samma sak som att få sitta och bläddra i en riktig tidning.

Tog reda på tvätten som låg i torktumlaren, rev ur sängkläderna i min säng och slängde in dem i tvättmaskinen.

Sotade ur kökspannan och dammsög golvet i köket. Fixade frukost och satte mig i soffan och fortsatte kolla på nyhetsmorgon...och då kände jag hur det liksom klickade och blixtrade till också var migränen ett faktum.

Jävlar i min låda vilken styrka den kom dundrandes i...ett tryck bakom ögonen som fick det att kännas som om de skulle ploppa ur ögonhålorna och en dundrande och blixtrande huvudvärk där minsta lilla rörelse och ögonrörelse fick det att göra in i helsikes ont.

Var ju bara till att plocka undan den halvätna frukosten, slå av teven, imundiga en stycke migränmedicin (imigran) och ett glas vatten och sedan uppför trappen och ner under täcket...lyckades väl somna till en stund.

Vaknade och migränen kändes bättre för en stund så då kunde jag ta ta mig ut och bära in lite ved + hämta posten. Skulle ta tag i disken också men så återkom migränen i samma styrka som tidigare och disken blev stående och en annan fick imundiga ännu en imigran (får ta max 3/dygn) och hälla i mig ett glas vatten och förpassa mig till soffan.

Ligger och slöglor på teven men får blunda med jämna mellanrum då det trycker och spänner bakom ögonen som värst. Har sällskap utav katterna...en ligger på mina ben och de andra 2 ligger på varsin sida om mina ben, rätt varmt och gott...spinner som små motorer gör dom också alla tre och det skänker en viss ro och frid.

Skulle väl bara fattas att herr Ångest kommer indundrandes också nu då...ALLT på en gång vettja...ta mig bara !!!

men det var en väldigt orolig natt i natt också.

Dessutom hade jag sådana myrkrypningar så jag höll på bli tokig och som om inte krypningarna vore nog så har jag även haft lätt sendrag till och från i vänstra baksidan av låret.

Drömt har jag gjort också de kosta stunder jag sovit, konstiga drömmar...drömmar som gjort att jag vaknat både skrikande och gråtande...fattar inte varför det ska vara så här  

Lyckades i alla fall somna till någon timme på morgonkvisten så det kändes rätt okej ändå när jag vaknade där vid 11-11.30 då jag klev upp.

Ångesten har lyst med sin frånvaro i dag tack och lov...men jag har i vanlig ordning gråtit en hel del, borde fasen vara uttorkad vid det här laget!!

Pratade med affektiva i dag också...hade ju en tid med min läkare där i går men eftersom han var sjuk så ska jag få en ny tid och det var därför jag ringde ner till dom, för att berätta om hur läget är. Har även mailat min läkare också om hur det varit och är så att han är medveten om det då vi träffs. Känns rätt bra att kunna ha den kontakten mellan de gånger jag är dit på samtal.

Ja vad har jag sysselsatt mig med i dag då? Ja i vanlig ordning så har jag kört en tvätt och tagit reda på en...jag har lagt in lite texter och dikter på datrn i från det jag har liggande som jag har skrivit...vill ju försöka samla i hop allting på ett och samma ställe så nu lägger jag in allt på ett usb minne. Förhoppningen är ju att jag en dag ska kunna tonsätta de texter jag skrivit och kanske göra något med alla de dikter jag skrivit under åren...det är en hel del kan jag säga.

Vidare har jag funderat lite om livet i allmänhet...och det var väl där gråten kom...minnen & känslor i vanlig ordning som framkallar dessa tårar och gråt...och får mig känna en förtvivlad känsla utav sorg.

Jag vill göra så mycket  men det finns inga resurser till det jag vill göra...men med TIDEN ska jag göra så mycket jag bara kan utav det jag vill. Sedan allt det jag hoppas på...ja det fortsätter jag hoppas på, ännu ett tag...hoppet sägs ju vara det sista som överger människan och än lever jag!

Minnen ja...jag har ett kroppsligt minne som jag ser varje dag. Ett minne som i sig gör ont, spänner, kliar, svider och värker som f-n... ett minne av saker som hänt och varit.

Smärta jag både känner OCH ser varje dag....inget jag åsamkat mig frivilligt om nu någon tror det...

än att livet suger och jag mår SKIT just nu !

Vet liksom inte vad jag ska ta mig till då ALLT är en enda stor jävla KAOS.

Vill ställa mig och skrika HJÄLP MIG...men vem skulle höra det och vem skulle komma?

Jag vill inget mer...jag vill verkligen inget mer...men jag måste...frågan är bara HUR?

Jag faller...kommer någon kunna fånga upp mig denna gång eller kommer jag falla fritt?

Mår verkligen inte bra...men vem bryr sig?

Känner mig ensam...men vem bryr sig?

Om jag försvinner...vem bryr sig?

Nu kommer säkert flera påpeka "men du har ju dina barn"...ja visst har jag mina barn...men är en trasig mamma en bra mamma? Förvisso känner jag mig hel och stark då jag har dem här hos mig men då de inte är här så kommer helvetet över mig...konstigt egentligen...varför har jag ingen ångest då de är här eller då hjärtat är här eller då någon utav mina vänner är här? Joo, kanske utav den enkla anledningen att jag inte funderar, känner efter eller tänker så mycket just då...men då jag blir själv så kommer oftast ångesten och allt annat som ett brev på posten...slår liksom aldrig fel.

Jag älskar mina barn över allt annat på jorden, tro inget annat...men är jag värd dom?

Jag VET att jag är en bra mamma...men jag är också en trasig mamma...som just nu mår allt annat än bra och som mest utav allt bara skulle vilja försvinna bort från allt ont...och nu pratar jag inte enbart om det som har med exxet att göra för det finns så mycket som gör ont mer än det. Mycket mer.....minnen utav händelser, minnen utav förluster av olika slag, minnen utav ord....minnen....som gör ont!!

Men det finns även mycket i nuet som gör ont också...och det är sånt jag vill slippa!

Vill bara kunna få känna glädje och lycka igen men det verkar vara för mycket begärt utav livet.

Jag vill få skratta i stället för att gråta...jag vill hamna på fötter igen och ta mig framåt.

Jag vill få ett arbete att gå till så min dag kan få en mening.

Jag vill få ordning på mitt liv....och GUD må veta att jag försöker allt vad jag kan!

Men just nu, just här och nu...vill jag bara bort...

Ja i dag får man minst sagt hålla i hatten om man ska gå utanför dörren för jädrar i min själ vad det blåser...tittar ut genom fönstret och ser hur träden bakom huset böjer sig i blåsten, jag bara hoppas på att inget utav dom går av för det vore inte så jäkla roligt...

Det är inte bara utomhus det blåser utan det råder en storm inombords också...blir så trött på dessa känslostormar som rör upp inombords. Jag kan liksom inte hjälpa det, de bara kommer...

Men ge dig nu tänker säkert många, ryck upp dig säger säkert en del...men det är faktiskt inte så jävla lätt! För vore det så enkelt att bara ge sig och rycka upp sig jamen då borde ju ingen behöva må dåligt!? Tänk vad fantastiskt va....

Finns så många människor runtom oss som går och mår dåligt utan att visa det eller tala om det för andra...som går och mår dåligt i det tysta och som är trasiga fastän ingen kan se det...kanske just en av DINA nära är en sådan människa som mår skit fastän du inget ser eller vet!? Har du tänkt på det?

Jag har väl varit en sån där människa som tidigare höll tyst om allting, visade inte hur jag mådde utan jag gömde mig bakom en falsk mask. Ställde upp för alla andra , lyssnade och hjälpte till så gott jag bara kunde med vad det än gällde.

Mig själv glömde jag bort och masken tog jag bara av mig då ingen såg eller hörde...men sådan är jag inte i dag, i dag är jag öppen med vad jag tycker, tänker, känner och hur jag mår. Finns inget att skämmas över, det är tillåtet att må skit...det är tillåtet att gråta...det är tillåtet att tycka ditten och datten...det är tillåtet att vara den människa man är och det finns inget som är fel i det...det är inget fel i att vara en känslomänniska.

Vissa människor kanske har jäkligt lätt att glömma eller bara vifta bort saker men så funkar inte jag. Jag har inte glömt saker som hände då jag var barn, saker som hände då jag var i tonåren eller sådant som hänt i vuxen ålder.

Jag minns alla elaka ord och handlingar, alla falska löften, alla svek...men jag minns givetvis de få glada och lyckliga stunderna också så allt har inte varit negativt...även om det är mest det som avspeglar sig i mitt skrivande och i bland i mitt sätt att vara, tänka och känna.

Just nu är jag i en nedåtgående spiral ner mot djupet igen och det finns anledningar till det, jag hoppas bara jag kan hålla näsan ovanför vattenytan så att jag kan fortsätta andas...men jag ska villigt erkänna att jag är rädd för att hamna under ytan....igen...

Folk tror att jag inte försöker ta mig ur denna spiral men GUD ska veta att jag försöker allt vad jag kan. Det är inte för intet jag går på mina samtal fortfarande och det är ej heller inte för intet jag väljer att ha fått medicinsk hjälp igen. Just nu kanske jag skulle behöva mer hjälp på den biten men det får bli först om smällen kommer i så fall....en av mina vänner sakrev så sent som i dag att hon nog tyckte att jag kanske skulle be att få öka på min medicin just nu och ett tag framöver pga situationen eller kanske till och med låta lägga in mig för en stund...men det är liksom inte bara att göra så...

Nej, jag får se vad reaktionen blir och hur jag hanterar det hela...saker gör ont, har så gjort länge och det kan komma att göra än ondare...jag får ta smällen när och om den kommer och hur hårt det slår visar sig väl antar jag.

Önskar dock bara att jag hade lite mer stöttning i från den som säger sig älska mig...det är ingen rolig situation och jag skulle verkligen behöva närhet, förståelse och stöd just nu...i stället sitter jag här ensam...vad händer om jag är ensam då smällen kommer undrar jag...