Efter nattens blåsande så har jag ju fått vara ute och lyft på vedboddörren i dag. Fick även plocka reda på äldsta guldkornets skidor och stavar som inte alls stod där de skulle utan låg ute på gräsmattan.

Jädrar var det tinat undan snö sedan i går...nu är det mest denna jäkla is överallt ute på gården och det är fasen inte kul...höll på slog i hjäl mig då jag var ut och hämtade ved nu på eftermiddagen men det hade väl inte varit någon större skada skedd om jag gjort det..eller?

Alltså man kan slå sig väldigt väldigt illa om man halkar. Jag ramlade och slog bakhuvudet i blåisen i början utav 2009 och tappade både smak och luksinne då. Kände ingenting på väldigt lång tid men efter cirka 1 år började jag känna litegrann men saker varken luktar eller smaka lika som innan fallet. Vissa dofter känner jag inte alls, vissa dofter luktar "fel" och likadant är vad gäller smaker.

Procentmässigt kanske jag återfått 60% av luktsinnet och 50% av smaksinnet...inte så kul då man tillexempel vet att en sak ska smaka på ett sätt eller dofta på ett sätt också gör de inte det längre...nu har det ju gått så lång tid efter sedan jag slog mig och tappade detta så jag lär nog inte återfå mer smak och doft än vad jag har nu så man får liksom leva med det. Kul är det inte.....men men...

Herr ångest dundrade in genom dörren även i dag. Klockan halv 2 rusade han in och tog mig helt i sitt våld...han orsakade hjärtklappning, domningar, stickningar och framkallade gråt.Efter en halvtimme skrek jag åt honom att försvinna och det gjorde han men han återkom ännu en gång nu i kväll och då än våldsammare.

Jag tror inte den som haft en riktig ångestattack kan föreställa sig hur det är....folk säger ju i bland "åh, jag får sån ångest"...men vet de som säger så vad ångest är?

Tror de att ångest är att få en klump i magen? Ja förvisso visst kan det vara så men nu pratar jag om riktig riktig ångest och/eller panikångest...där hjärtat skenar i väg, huvudet bara dunkar och dundrar, man får ett tryck över bröstet, får svårt att andas, det bara snurrar runt, fingrar, händer och fötter domnar bort, det sticker i läpparna och man gråter i vild förtvivlan. När den håller i sig länge så känner man hur det börjar växa något inuti ens inre och man bara vrålar och skriker allt vad man kan och det gör så jävla ont att det inte kan beskrivas.....så är det för mig de gånger jag kan möta den på detta sätt. De gånger han kommer när jag är någonstans eller har någon hos mig så döljer jag den och försöker mota bort den...men när jag är själv, ja då får han ta mig bäst han vill...kom, bara kom typ...

Nu i kväll blev det väldigt jobbigt ett tag då jag valde att möta ångesten fullt ut och det blev verkligen ångest fullt ut med allt vad det innebar i form utav gråt, andnöd, vrål, dundrande huvud, bortdomnade händer och fötter etc...och den höll i sig i nästan 45 minuter innan jag till sist bara sjönk i hop och försvann för en stund.

Nu sitter jag här i soffan framför teven och bara är. Tystnaden och tomheten här hemma när jag är själv är inte rolig...jag vill inte ha det så här tyst och tomt...jag vill inte vara ensam!

Är det egentligen meningen att man ska behöva känna sig ensamen då man är 2?

Tycker inte det, speciellt inte då man varit 2 under en så lång tid...men hjärtat tycker förhållandet är nytt fastän det gått 1 år och 9 månader. Är det nytt efter en så lång tid?!

Är det fel tänkt utav mig att vilja ta oss framåt?

Att prata om och fundera om framtiden...prata om det man vill och känner...dela vardagen mer, inte sagt att man behöver flytta i hop med kanske ses lite mer och oftare.

Ett förhållande för mig är att vara tillsammans så mycket som möjligt, göra saker tillsammans, delar tankar och funderingar, att man pratar med varrandra, visar uppskattning och tacksamhet gentemot den man älskar, att man förstår varandra, skratta tillsammans men även gråta tillsammans och att man strävar och går åt samma håll dvs framåt...

Jag är snart 40 år och jag vill göra något med den tid jag har kvar....ta vara på den tiden...för den kommer inte igen.

Det finns saker jag vill uppleva och göra men just nu känns det inte som om jag kommer att få göra det...och det gör ont när det känns så. De drömmar man har, ska man fortsätta att drömma eller ska man ge upp sina drömmar? Bara för att den andre inte ser det så...inte delar ens drömmar...inte ens vill diskutera eller prata om saker och ting.

Prata kan man väl göra i alla fall...det gjorde vi ju i början...då hade vi ju lite gemensamt vi ville båda två...därför gör det mig extra ledsen när situationen är som den är nu...där ingenting händer och sker...

Nu ska jag strax ringa till äldsta guldkornet och säga god natt, något jag gör varje kväll då hon och lillasyster är hos sin pappa. Saknar dem båda så oerhört mycket när de inte är hos mig...saknar att få stå och titta på dem när de sover, pussa på deras pannor och viska att jag älskar dem, höra deras småsnusande och fisande innifrån sitt rum...när de inte är här känna huset så fruktansvärt tyst, tomt och ensamt och att stå och titta i deras tomma sängar gör i bland så enormt ont att det inte går att beskriva riktigt. I bland gör det så ont att jag lägger mig i deras sängar, luktar på deras kuddar också gråter jag över att saker blivit så som de blivit...att saker blev som de blev och att jag var borta ur deras liv så mycket då jag var sjuk och allt det som hände då jag var som sjukast.

Jag älskar mina barn, de är de mest värdefulla jag har och de jag älskar mest i hela världen...mina allt !!

Klockan är nu halv 5 på morgonen och här ligger jag klarvaken sedan dryga halvtimmen tillbaka.

Det blåser ute så det knakar och knäpper i huset...det viner i röret till expansionsärlet...låter nästan lite otäckt, ungefär som en varg som sitter och ylar.

Var ner i köket och hämtade en apelsin för en stund sedan och drack ett glas mjölk...tittade ut genom fönstret och fick då se att dörren till vedboden låg på marken en bit utanför. Hur i helsike den kunnat lossna och hamnat där den låg vet jag inte för det är en rätt tung dörr som man liksom måste lyfta upp en bra bit för att den ska haka utav.

Får väl gå ut och försöka haka på den senare då det ljusnat och har slutat blåsa...

Läste en kommentar jag fått till ett tidigare inlägg där kommentatoren verkar tro att jag går och hoppas på mitt ex fortfarande...men då måtte denne ha missat en hel del för vad jag hoppas på är att få känna glädje och lycka igen och jag har hur många gånger som helst skrivit att jag hoppas och önskar att hjärtat kan börja visa att han menar allt vad han säger, att han ska släppa in mig i sitt liv, sluta straffa mig för sånt han varit med om i tidigare förhållande för typ 17 år sedan, sluta leva på som om han fortfarande vore själv, sluta med sina lögner, se framåt tillsammans med mig, lita på mig, dela sina tankar med mig, prata med mig etc... 

Jag har inte gått på rådgivningssamtal bara för skojs skull utan jag har gjort det för att jag vill att detta ska funka...

Visst, jag tycker om mitt ex väldigt väldigt mycket fortfarande men det är väl inte så konstigt då det han och jag hade var väldigt speciellt. Han var min första riktiga kärlek och han är pappa till mina barn, ett band vi alltid kommer att ha....och visst, han var den jag ville leva och åldras med.

Han har och kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta...

Och visst, skulle jag få ännu en chans med honom så skulle jag kanske ta den, MEN det beror givetvis på hur livet i övrigt ser ut just då...när och om den chansen skulle dyka upp.

Jag älskar faktiskt hjärtat men saker måste förändras och förbättras om det överhuvudtaget ska funka mellan oss. Det går inte om en vill framåt och den andre står still....men jag HOPPAS att vi två tillsammans framåt genom livet ska gå...som en familj.

Jag blir ledsen och förtvivlad många gånger och känner viljan att ge upp det vi har men det finns en anledning till att jag stannar kvar och vad kan den anledningen vara tror ni?

Joo att jag älskar honom och vill det ska funka...hade jag inte älskat honom så hade jag avslutat allt för länge sedan och det är hjärtat medveten om. Han är en fin människa men jag tror det handlar om rädsla allting...så jag hoppas den rädslan övervinns snart och att vi kan gå framåt tillsammans för livet går och jag vill inte stå still och vänta på dess slut. Jag vill gå, jag vill möta framtiden och göra den till vår...

Utan att knacka på dörren rusade han in.

Kom emot mig med en väldig fart.

Kastade sig över mig.

Greppade ett tag om mig.

Slet mig sönder och samman.

Ruskade om mig hårt.

Fick mig att gråta.

Ville skrika.

Fick svårt att andas.

Hjärtat började skena.

Jag domnade bort i fingrar, händer, fötter.

Kände stickningar i pannan och läpparna.

Kände att jag förlorade kontrollen.

25 minuter senare försvann han och lämnade mig ensam kvar alldeles förstörd.

Hans namn är Ångest.

Vill bara dela med mig utav ett par rader som jag fick skrivna till mig utav en vän...

Hej Anna...Jag har tänkt mycket på dig...

Känner empati och förståelse...Jag önskar dig all lycka i ditt liv...

För mig är du en underbar fantastiskt och ödmjuk person...

Sköt om dig och hoppas vi träffs så jag får krama om dig ...

Jag förstår och dömmer inte...Du är en kämpe som många är avundsjuk på...

Tänk på att det är mycket elaka människor som slår på en människa som redan ligger...mycket elaka...

Du behöver dom inte för dom har största problemen med sig själv...Jag beundrar dig för din styrka och mod.

För mig är du den charmiga & goa Anna och kommer alltid vara..Du har en utstrålning som charmar...

Ta hand om dig vännen och jag hoppas att du får ett lyckligt liv.

Kramar i massor! Måste ses något!

E

Jag tackar dig E för dina rader, de värmde gott att få läsa att det finns de som tror på mig, förstår och inte dömer. Att det finns de som SER de framsteg jag gjort...för det har jag gjort, kommit framåt och uppåt.MEN jag är inte framme än och jag har ej heller hela huvudet ovan vattenytan ännu utan det är något jag får fortsätta arbeta med...

Jag vet att det är tillåtet att vara ledsen, arg, besviken...känna ilska, hat, förtvivlan och sorg...jag vet att jag är en bra människa och min styrka är att våga erkänna min svaghet.

Slog upp ögonen redan vid kvart i 6 till morgon...vaknade mitt i en dröm, en sån där dröm som gör ont i ens hjärta och får tårarna att falla. Faan alltså...när ska det få ett slut?!

När ska det kunna gå ett HELT dygn utan att jag ska behöva gråta?

Finns en sång som heter "jag skulle äga miljoner om tårar var guld"....JÄVLAR vad rik jag skulle ha varit vid det här laget!

Och i dag så åker guldkornen till sin pappa vid 15 tiden så då vet jag ju vad som kommer att komma efter det att dom har åkt...ångest i vanlig ordning, tankarna börjar snurra och känslorna börjar dansa runt. Berg och dalbanan tar fart på nytt...och det blir tyst, tomt och ensamt några dagar...mammas älskade guldkorn, önskar så att saker och ting vore annorlunda...så som ni önskat...

Men mamma fortsätter hoppas och tro...be och önska...tiden kan göra att saker förändras...hoppet är det sista som överger människan och så länge jag lever så fortsätter jag hoppas...

Huvudvärken har legat och gangt hela dagen men så länge den bara gnager lite så går det väl an, jag tackar för att jag sluppit få riktig migränhuvudvärk i alla fall.

Klockan är nu halv 8 och guldkornen och jag har kurat ner oss i soffan. Guldkornen sitter och spelar Mario Cart på wii och sedan klockan 8 så ska vi kolla på melodifestival finalen.

Höll på att få knoster dock förut då det var sådana djävulska störningar på bla 1an, 2an och barnkanalen....kan inte fatta varför det ska vara så mycket störningar på de kanalerna nu men hur bra som helst på 4an och 6an....de ligger ju också på det markbundna nätet och går in via samma antenn?!?!

Var upp på taket (höll på blåsa ner!) och vred på antennen men inget blev bättre...

Efter lite muttrande och hummande så kom jag ju på att jag kunde koppla i hop datorn med teven och köra via svtPLAY...så det blir melodifestivalmys för mig och guldkornen i alla fall och då ska vi gotta oss med chokladpudding, grädde och popcorn + saft.

Mamma-döttrar mys   

I dag kan jag inte påstå att det blev någon vidare bra start på dagen...efter att ha sovit jätteoroligt och bara drömt en massa knasigheter hela natten så hade jag världens huvudvärks då jag vaknade i morse. Kunde ligga kvar en stund i sängen efter det att hjärtat vaknat och klivit upp och då guldkornen klivit upp men jag hade ingen ro i kroppen att ligga något länge precis...blev väl ungefär en halvtimme...

Efter att ha ätit frukost började jag må konstigt. Hjärtat skenade på i 280, huvudet dunkade och jag började må jättekonsigt, yr och illamående och svimfärdig...men man håller ju minen inför sina nära.

Spelade en omgång på wii, super mario party 8, innan hjärtat åkte hem till sig vid 12 tiden...

Äldsta guldkornet är med en kompis i dag och just nu är de ute och går, hon ringde precis och då var de hemma hos hennes pappa en sväng. Jag och yngsta guldkornet myspyser på lite inomhus i dag bara...dels så mår ju inte jag så värst bra och sedan har jag lovat att hon ska få låna mammas dator en stund nu och gå ut på bilibompawebben medans jag drar fram dammsugaren och röjer i hop lite här nere i köket och vardagrsummet.

I morgon åker guldkornen till sin pappa efter att ha varit här hos mig nu sedan förra torsdagen...så nu kommer det väl och bli några nätter med orolig sömn och en massa tankar igen som alltid då de inte är här. Önskar jag fick ha dem här hos mig jämt...då känner jag mig hel och har ett inre lugn inombords, mina älsklingar...

Önskar så att saker och ting vore annorlunda...just nu bävar jag...och jag är rädd för det jag känner och hur jag kommer kunna hantera vissa saker här framöver. Kommer jag ramla ner i en avgrund ännu en gång...?

Jaa...det visar sig väl hur denna jävla berg och dalbana kommer att fortsätta...egentligen vill jag kliva av skiten här och nu, men......

Så var det redan fredag!?!

Vart tar dagarna vägen, har inte bloggat någonting nu sedan i tisdags och vad har då hänt sedan dess tro?

Ja på onsdag gjorde vi nog inte så mycket...var hemma och stökade på lite. Åkte och köpte tårtbottnar och fixade till en tårta till hjärtat som fyllde 43 år och kom ner till oss då på eftermiddagen. Onsdagkvällen gick åt till tårtkalasande, wiiande och lite tevetittande. Gjorde kväll rätt så tidigt...

Upp och klädde på oss på torsdagmorgon, käkade frukost, packade fikaväska och annat också begav vi oss upp till hjärtats familjs stuga i Grundsjön där vi tillbringade ett par timmar på skotern, grillade korv och fikade.

Kom hem vid 5 tiden och ingen av oss hade någon större lust att ställa oss vid spisen och fixa någon mat så vi unnade oss faktiskt pizza och kebab. Har inte ätit någonting ute sedan jag och barnen var och åt julbord så jag tyckte vi kunde unna oss det.

Senare på kvällen fick vi besök utav min väns man och deras dotter en liten stund. Åt upp resterande biten utav tårtan som var kvar också surrade vi av en stund...tittade lite på teven men alla var vi rätt så trötta efter skoterturen så vi la oss före 23 allihop faktiskt...och jag var den som somnade sist för ovanlighetens skull för annars brukar det vara hjärtat som gör det.

I dag har jag tillbringat största delen utav dagen till att städa ur min fina "Ådi" + att jag var i väg och tvättade och vaxade den...ska komma en person från Växsjö och köpa den i morgon och man vill ju fräscha till den så mycket man bara kan. Ett litet problem dök dock upp för köparen nu i kväll så nu blir det nog inte föränn nästa helg som han kan komma upp...men bilen står ju inte i vägen så det gör inget...fast lite problem blev det ju för mig nu då jag hade tänkt åkt och kollat på en annan bil till mig själv nu i veckan, men men...bilar finns det ju hela tiden ute på blocket....lite synd bara eftersom jag hade hittat en som jag var väldigt intresserad utav.

Får väl bara hoppas nu då att köparen från Växsjö kan fixa till det som strulade till sig nu i kväll för dom så att de kan åka upp hit nu då nästa helg...håll tummarna alla, please!!

Jag, hjärtat och yngsta guldkornet spelade en sväng på wii nu i kväll...måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i detta med tevespel...har hänt att jag slagit i gång det själv då jag inte har haft guldkornen eller någon annan hos mig...kul, kul...

Får se vad jag och guldkornen hittar på nu då här i helgen, hjärtat åker ju hem i morgon han så det blir jag och barnen bara...kommer inte kunna åka någonstans så troligtvis blir det väl en helg hemma bara. Inte fel det heller...blir det bra väder så får vi väl vara ute och åka lite pulka, kanske packa med oss varm choklad och mackor och ha en liten picknick ute någonstans i närheten. Hade velat åkt i väg men eftersom bilen är tvättad och städad så vill jag inte röra den...utan den får stå som den står nu tills han från Växsjö varit hit och köpt den...vill ju inte städa ur den en gång till och sedan har jag inget att tanka för heller så....

Nej klockan är snart halv 11 och jag börjar faktiskt känna mig lite halvpömsig. Låg och vred och vände mig rätt så länge i natt som var medans alla andra somnade på sina söta öron rätt snabbt där strax före 23...klockan var väl nästan 2 då jag somnade och jag sov oroligt...så det blir nog snart natti natt här skulle jag tro...