Delvist är ensamheten självvald eftersom jag sagt att barnen får sova hos sin pappa även denna natt så att jag då kan få en tredje natt med sömn innan de kommer....

Men sedan är jag lite ofrivilligt ensamen också...för hjärtat är inte här hos mig...nej då han sitter hemma hos sig och häckar antingen framför teven eller så framför datorn...här är han då i alla fall inte.

Börjar ärligt talat bli lite trött på det som skall kallas för förhållande...det funkar inte så värst bra om man inte kan ha en viss framförhållning om vad man vill med livet. När jag frågar så får jag svaret "jag vet inte"....GAAHH!!! Hatar det jävla svaret...."jag vet inte"....nämen kanske läge å fundera på det då när man snart är 43 år kanske?!!

Dagarna bara går och man fyller dom med vad man vill....jag vill då inte ha alla mina dagar fyllda med att vara själv...jag vill ju vara nära den jag älskar. Skratta med denne, prata med denne, umgås med denne, gråta med denne.....vara MED!!!

Inte vara skild från den personen....

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp vårt förhållande till disussion och varje gång har han blivit tyst och sen inte sagt ett ord. Han tror jag blir arg men jag blir bara så frustrerad, besviken och maktlös!

Jag vill inte att det ska gå på i samma och samma och samma....jag vill se framåt och sia om framtiden.

Jag vet vad jag vill och vad jag vill sträva efter....men det är svårt då man är ensam fast man är två.

Jag är värd att bli älskad, jag är en människa med ett stort hjärta som har såååå mycket att ge...men det är inte roligt att ge om man inte får någonting tillbaka, så jag undrar om jag ska sluta ge....hur skulle det bli då?

Jag ÖNSKAR bara hjärtat kunde ändra sig lite i sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka...för jag vet snart inte. Spelar ingen roll hur mycket man älskar...får man inget tillbaka kommer man till sist till en punkt där man bryter allt....och till den punkten vill jag INTE nå!!!!

 Jag älskar dig hjärtat, du vet vad jag vill.....nu ligger ALLT på dig !!!