En längtan jag bär på är att än en gång få gå igenom det underbara att skapa liv...men kommer jag någonsin få göra det igen?

Hjärtat vill inte ha några barn har han sagt...vetskapen om det gör mig ledsen och kan till och med få mig att tveka om VI är något att satsa på. Har vi en framtid ? Kan jag se en framtid utan att få uppleva detta?

Jag tycker om honom så mycket, barnen tycker om honom så mycket också...men leva livet utan att återigen få uppleva det mirakel det är att skapa, vänta och föda fram ett litet liv är något jag inte ger upp...längtan är för stor för att ge upp den.

Drömmen om att skapa liv är så stor att jag skulle kunna leva helt ensam och åka till Danmark och göra en insemination för att få uppleva det igen...ni kanske tycker jag är helt jävla knäpp nu...men detta är en längtan jag burit på ända sedan yngsta guldkornet föddes för snart 6 år sedan...så det är ingen nyuppkommen längtan om man säger så.

Vad ska man då göra när man lever i ett förhållande där det dels inte skett någon utveckling på 17 månader och där den ene vill bilda familj och den andre inte vill ? Jag har inte sagt att jag skulle vilja att det sker NU men man måste ju ändå kunna prata om det och se framåt...veta vad man vill och inte.

Ska jag vara ärlig så tror jag att hjärtat är rädd för att ta ansvaret det innebär att bli förälder.

Rädd för att bli pappa...rädd ! Men ska jag vara ärlig så tror jag det skulle göra honom gott...att få ta ansvar och sedan tror jag hans liv skulle få en helt annan mening för som det ser ut nu är det inte mycket som rör på sig.

Jag blev ju gravid i november förra året, trots skydd, men valde att göra en tidig medicinsk abort.

Det var enda valet jag hade att göra då eftersom jag då fortfarande kämpade för att hålla mig ovanför ytan efter den djupa depression jag hade varit i tidigare...men det var ett val som gjorde enormt ont och fortfarande gör då jag tänker på det. Att stoppa i sig de tabletter som skulle få hjärtat sluta att slå på det lilla livet....att sedan stoppa i sig de tabletter som skulle hjälpa till att stöta ut det ur mitt inre...det gjorde ONT!!!

Efter det har saker och ting varit annorlunda i vårt förhållande...hjärtat är rädd att det ska hända igen...sex, vad är det?!?! Har snart fasen glömt hur man gör.....jag har liksom skydd, ett annat sorts skydd nu men det spelar ingen roll...säkrast är ju tydligt att inte ha sex överhuvudtaget.

DET är ett problem för mig...för det är väl en ganska självklar sak i en relation...att man har sex?!

Sex är ju så mycket mer än själva penetrerandet, det är beröring, närhet, att vara naken tillsammans...men det är nästan också obefintligt...och det får mig att ha börjat känna mig äcklig...man vill ju bli berörd av den man tycker om.

Jag vet att jag kanske är för öppen nu om mitt förhållande MEN jag skriver om det för jag slår vad om att det kan kanske finnas fler som är i liknande situationer och som bär på samma tankar och känslor som mig?

Sedan har jag valt att vara en rätt öppen människa...så tar någon illa vid nu så får jag be om ursäkt för det !

Detta är ju inte det enda som jag längtar efter utan det finns andra saker också...att känna glädje igen, att beta av alla de skulder som uppstod under den tid då jag var sjuk, komma på fötter, få ett arbete-ett meningsfullt liv...+ en massa andra saker.

Men om min längtan, mitt hopp och mina drömmar någonsin slår in...det återstår ju att se.

Ja jag kan nog faktiskt kalla den natt som var för just en helvetets natt...en natt full av enbart ledsamma och jobbiga drömmar. Vet inte hur många gånger jag har vaknat...förtvivlad med ångest och gråtande med snudd på panik.

NÄR i helvete ska det ta slut på detta? Kommer det någonsin gå över?

Just nu är det otroligt mycket sådant...varje dag, flera gånger om dagen.

Tillsammans med andra runtom lyckas jag dölja det och ikläder mig den falska masken...men inombords och då jag är ensamen så exploderar jag. En explosion av skrik, gråt, tårar, ilska, sorg och förtvivlan....över saker som VARIT men även saker som ÄR...

Natten, morgonen och förmiddagen har varit rent ut sagt skitjobbig...på flera oika sätt.

Antar att allt kommer extra hårt nu då jag är ensamen, då varken barnen eller hjärtat är här hos mig...nära mig...intill mig...då det bara är jag och mina katter.

Sitter i soffan med katterna liggandes tätt intill mig, den ena utav dem har nyss stått på min mage och slickat mitt ansikte där tårar runnit...nu ligger de båda här intill mig och spinner. Ljudet av deras spinnande får mig att känna mig ganska så lugn men jag antar att det kommer explodera någon eller några gånger till innan det är dags att ta min medicin och gå och lägga mig.

Egentligen har jag tusen saker att göra här hemma men hittills i dag har ingenting blivit gjort. Sitter bara här, i soffan, och låter allt komma över mig...får bli en sån dag i dag...