I dag har det varit en sådan dag där saker har gjort ont och jag har gråtit i massor.

Saker kommer över mig och oftast blir jag helt nerslagen utav allting...jag har gråtit i omgångar hela förmiddagen, hjärtat har gjort så ont och det har exploderat i förtvivlan, sorg och saknad.

Men jag har även gråtit över den situation som är...ovissheten om framtiden.

Jag vet vad jag vill men den jag har ett förhållande med vet ingeting...jag frågar gång efter gång vad han vill ha ut av vårt förhållande, vad han vill med framtiden...men antingen får jag inget svar eller så säger han att han tycker det är bra som det är. Men det tycker INTE jag...vi har haft ett förhållande i 17 månader och ingeting har hänt. Han lever på lite som om han fortfarande vore själv...Jag vill ta vårt förhållande framåt och jag vill planera för framtiden...i alla fall så vill jag prata om framtiden.

Jag vill inte att vi ska sitta på varsitt håll och bara träffas på helgerna typ...för det är precis vad vi gjort alla dessa månader!!! Och jag vet inte om jag ser det som ett förhållande precis...i alla fall inte nu då det gått så pass lång tid.

Men eftersom jag tycker om honom så mycket så håller jag mig fortfarande fast men frågan är bara hur länge kommer jag kunna acceptera att det står still? Jag vill ju som sagt framåt, jag vill se framåt...jag bär en önskan om att återigen få bära på ett barn och föda fram det till detta liv. Det är en önskan jag burit på i stort sett hela tiden ända sedan yngsta guldkornets födelse...i snart 6 år alltså...något som jag och mitt ex pratade om också men så slog han ju omkull hela mitt liv och lämnade mig.

Jag blev jättesjuk och har fått arbeta mig tillbaka hit  jag står i dag...jag har lätt för att falla ner, lätt för att gråta. Tänker tillbaka på det liv jag haft, saknar det jag hade, sörjer att det blivit så här, bär på mina önskningar och mitt hopp....om att en gång få bli lycklig och känna att jag lever igen...men just i dag gör det ont !!