men innan jag försöker stänga mina blå så måste jag ju skriva ett par rader här.

Egentligen har jag väl inte så mycket att skriva om men...

Var ju upp med barnen till kusin och hennes familj och hälsade på en stund nu i kväll. Kusin hade gjort en saffranskaka i långpannan som var jättegod...dessvärre tyckte inte yngsta tösen om den så det är nog ingen idé att ta efter receptet och gör en likadan skulle jag tro...får nog bli vanliga kanelbullar i stället och kanske saffranslängder med vit choklad.

Pratade lite kring julen och eventuellt så kanske jag och barnen firar ju uppe hos min kusin och hennes familj...om jag orkar vill säga för det är många personer där hemma då. Mest av allt vill jag ju spola tillbaka till julen 2008 (jaa och 2009) då vi var familjen...det gör ont att vi inte är en familj längre. Tycker ju så otroligt mycket om barnens pappa och jag bär med mig honom långt där inne i mitt hjärta...kanske en dag...hoppas en dag...min stora kärlek.

Funderar över detta med julklappar..vad i helsike ska jag köpa åt barnen? Jag får ju inte så mycket pengar över då det som skall betalas ska betalas...egentligen hamnar jag på minus men jag låter det gå som det gått med så många andra skulder då jag varit sjuk...jag är i ett jävla skuldträsk och det är snudd på att jag ska prova ansöka till skuldfällan IGEN för detta är ohållbart snart !

Nåja, dags att krama kudden nu....skulle helst velat krama en mänsklig sådan men ingen sådan finnes här intill.

Hjärtat sitter ju hemma och ugglar i sin lägenhet han...vet inte hur han ser på vårt förhållande. Jag börjar tycka att det inte liknar något...men jag älskar honom också, på sitt sätt och vill det ska funka men det ligger på han just nu...jag vill framåt och om inte han vill det snart....jaa....

I morse efter det att jag lämnat barnen på skola och förskola så skulle jag åka hem och röja i allt som röjas skall...men då jag kom hem blev jag totalt handlingsförlamad och fick ingenting gjort. Satte mig i soffan och bara satt och stirrade i säkert 1 timmes tid....1 timme där tankar och känslor dansade rumba med varandra.

Saknaden efter barnens pappa kom över mig...NÄR går den över? Kommer den någonsin att gå över?

Det är ju inte så att den minskat något just eftersom saknaden finns med mig hela tiden...jag SAKNAR honom!!!

Halv 3 var det luciafirande på yngsta tösens förskola och som vanligt möttes man av ett bedårande luciatåg med både lucior, tärnor, tomtar och pepparkaks gubbar och gummor. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se de "små"...

Barnens pappa var också där och det var nära snudd på att jag skulle bryta i hop strax innan luciatåget tågade in.
Hade velat suttit där bredvid honom....som hans.....HANS!!!

Efter det att barnen och jag kom hem så klädde vi på oss ochgick ut och åkte lite pulka...det fick mig att känna glädje för en stund. Tidigare då jag var stor och tjock orkade jag inte leka med mina barn och att gå uppför en pulkbacke var jättejobbigt...nu gör jag det mer än gärna. Man blir ju som barn på nytt...allt

är så mycket enklare då man tappat 95 kilo...

Nu ska vi åka och hälsa på min kusin och hennes familj en stund och sedan blir det lite kvällsmys i soffan innan läggdags....