Efter att ha haft mina guldisar hos mig i flera dagar nu...dagar med pulkåkning, mys, skratt, sagoläsning etc...så känner jag mig i skrivande stund VÄLDIGT ensam.

Nu i kväll åkte nämnligen barnen till sin pappa och kommer inte till mig föränns på torsdag (måtte dessa dagar gå fort!).

Hjärtat har varit hos oss från i går tills i dag men han åkte också härifrån förut...så nu sitter jag alltså här, ensam.

Eller ja, jag har ju mina älskade katter...Emil & Zazzy.

Men jag känner mig ändå ensam.

Och tomt är det också...tomt och tyst.

Julafton är det om...få se nu...5 dagar...och ingenting är fixat än.

Anledningen....no money!

Sjukpenningen kommer ju dagen före julafton så det är då ALLT ska fixas...

I år har ju jag barnen hos mig så det blir ju barnen och jag på julafton...ja också kommer väl kanske min mamma och pappa hit en liten stund och äter...så det blir ju inte så stort om man säger så.

Alla tidigare år, sedan man fick barnen, har vi ju varit 8-9 stycken...och nu bara vi 3 (ev 5 en stund).
Jag har gillat julen förut...men tyvärr så försvann den julglädjen 2009 då barnens pappa lämnade mig.

Vi hade vårt...och helt plötsligt fanns inget längre...saknar det !!!

Saknar det där att VARA EN FAMILJ !!!

Det är väl kanske därför jag blir så ledsen och besviken över att den som jag och barnen ser som en i VÅR familj...inte ser oss på samma sätt.

Förra julen var första julen för mig utan barnen sedan de föddes...då gjorde det ont!

Då var jag med hjärtat hos hans föräldrar...och nu då jag har barnen hos mig...ja då ska jag och barnen vara själva och han ska till sina föräldrar...i bland undrar jag när somliga ska klippa sin navelsträng...jag må ju vara helt korkad men jag hade faktiskt trott att han ville fira den FÖRSTA gemensamma julen MED barnen, men det är väl bara att inse....vi är inte hans familj!!

Jag vet att jag skrivit om detta i bloggen förut men jag skriver det igen...för det är en sak som känns vid VARJE dag...så excuse me om jag verkar tjatig.

Nåväl...nog om det JUST NU!

Igår och i dag har vi varit ute och åkt pulka i alla fall...jag , barnen OCH hjärtat...DÅ kändes det som vi var en FAMILJ. Vi gjorde något tillsammans, vi skrattade tillsammans...vi LEKTE med barnen. Och vet ni vad...detta är FÖRSTA gången sedan barnen föddes som jag tyckte det var roligt att åka pulka och att toka mig med mina barn....anledningen= att jag inte är stor, fet och tjock längre = jag ORKAR !

Tidigare var så gott som alla aktiviteter jobbiga och jag kände mig otymplig och klumpig. När jag åkte pulka etc så var jag rädd att den skulle gå sönder eller att jag skulle göra illa mig väldigt om jag tippade, hoppade eller ramlade...just pga min stora tyngd. Sedan detta att gå UPPFÖR pulkbacken igen efter det att man åkt ned...det var nästan lika med döden...jag orkade ju knappt och jag flåsade som värsta flodhästen...nu går jag med lätta steg uppför backen och åker nedför med glädje.

- 95 kilo !!!

Mmm...det är mycket som rör sig i hjärta och hjärna nu då jag sitter här ensam och allt är tomt och tyst...det är vid dessa tillfällen som allt brukar komma över mig så för att förhindra det tänker jag nu ta min medicin + sömntablett och lägga mig och hoppas somna ganska så snabbt...