Jaa, ni läste rätt...ni som känner mig väldigt väl vet att jag inte är en person som blir arg.

Men jag har lärt mig att kunna bli arg...och jag har lärt mig att visa när jag blir det.

Tidigare har jag tigit som muren, inte sagt någonting utan bara varit...låtsas om som ingenting.

Men det gör jag inte längre...i dag visar jag mina känslor...ALLA känslor!

Just i dag har jag varit rätt arg...arg på grund utav en känsla av förtvivlan.

Förtvivlan över att det känns som om jag är ensam i en tvåsamhet.
Förtvivlan över att vi ju egentligen är en liten familj på 4 men oftast är vi bara 3 eller så är jag helt ensam.

Jag vill inte ha det så...jag vill ju vara nära den jag älskar så mycket det bara går.

Den person jag älskar, och som säger sig älska mig, har levt ensam en lång tid och jag har ju mitt långa förhållande bakom mig och mina 2 underbara guldkorn. Jag vill framåt i livet men det känns lite som att vi står och stampar på samma ställe som när vi inledde vårt förhållande i juli 2010, dvs för 17 månader sedan...på dessa 17 månader tycker jag att man kanske skulle ha kommit någonstans, lite längre än vad vi har gjort.

Vi har haft det som så att vi nästan bara setts på helgerna och/eller då barnen haft lov och varit hos mig. Jag har velat att vi ska ses hemma hos mig eftersom jag inte är så där överförtjust i cigarettrök...mina föräldrar röker inne och i ärlighetens namn tycker jag det är rätt äckligt. Sedan har ju jag bott (och bor) i hus och det är en viss skillnad att bo i hus jämnfört med lägenhet. Vintertid måste jag till exempel elda för att hålla värmen i huset också måste det spolas i ledningar för att inte vattnet ska frysa. Det är enklare att åka från en lägenhet än ett hus...

Jag har länge hoppats på någon sorts förändring...ingen stor förändring men åtminstonde någonting..

Vi pratar om det...eller jag pratar och min partner lyssnar, blir inte så mycket sagt.

Nåväl, vi pratar och kommer överrens om saker och ting men ändå sker ingenting.

Jag ber inte om stora steg...men man måste ju börja med ett litet myrsteg åtminstonde.

Jag har visioner om mitt framtida liv...är det inte meningen att man ska ha det?
Ska man gå genom livet dag för dag?

Neej...det vill inte jag!

I dag blev jag så där frustrerad igen, frustrerad över detta med julen...

Jag trodde i min enfald att hjärtat ville dela den dagen med mig och mina barn men inte då...barnen och jag kommer att sitta här på julafton och hjärtat ska hem till sin lilla mamma och pappa, för det har han ju varit alla andra år och det kan man ju inte ändra sig på...nääädå...

Jag trodde ju att vi var en liten familj...både jag och barnen ser det ju som så i alla fall...men uppenbarligen så är vi inte det, eller i alla fall så ser inte hjärtat det som så...utan där är vi helt borträknade :-(

Det är i alla fall så det känns...och det känns inte bra!

Därför blev jag riktigt arg i dag...på grund av frustrationen över hela förhållandesituationen.

Men jag blir också ledsen över att det är som det är...för jag vill FRAMÅT !!!

Jag vill prata om framtiden, planera framåt...jag vill inte ta dag för dag där ingenting händer...

De dagar vi har framför oss är ju just....FRAMTIDEN!!!

Och jag HOPPAS, jag HOPPAS på någon form av förändring...att slippa känslan av ensamhet fastän man är 2.