Ja här håller huvudvärken och yrseln i sig på dag 3.

Magen är dock i rätt så ok skick i dag, en klen tröst i alla fall...

Känner mig dock väldigt matt och orkeslös, kroppen känns tung och det gör ont i lite olika leder så som fingrarna och armbågarna...ingen feber och det ska man väl vara glad för antar jag för då hade man väl vart än mer utslagen?

Ringde till vårdcentralen och rådgjorde lite med dom och de berättade att det är jättemånga som har influensa liknande symtom nu men så länge som jag inte har någon feber eller att det blir värre så tyckte de att jag kunde avvakta...så jag antar att man får vänta ut det hela.

Har hittills i dag inte kommit mig för just någonting. Slängde in en tvätt i maskinen men det är allt...sedan har jag bara legat på soffan och läst samt löst korsord...orkar liksom inget mer.

Detta är inte direkt likt mig...men men.

Det har inte snurrat runt på grund utav yrseln i dag utan tankarna har snurrat på rätt så bra även dom. Känner det som en enda stor kaos allting...en kaos som jag inte vill befinna mig i...en kaos som jag vill fly bort i från!

Jag kan inte hjälpa att saker påverkar mig, att saker gör ont eller att jag känner sådan rädsla och förtvivlan över saker och ting...det är så här det är för mig...allt tar tid...tiden läker alla sår sägs det men det är inte alltid den läker såren helt och hållet.

Mina sår är långt i från läkta ännu för så snart en skorpa bildats så pillas den av olika anledningar bort och såret blöder igen...

Allt jag vill är att få ro och frid och börja LEVA fullt ut igen...är det för mycket att önska?

Ja snart kan man lägga denna onsdag till dåtiden...känner mig väldigt orkeslös och trött så det blir nog snart god natt för min del.

Provade att äta lite mer här på kvällskvisten men det gillade inte min mage som blev ännu mer orolig och gav ännu mer ljud i från sig...fick springa på toaletten två gånger efter det att jag ätit men jag kan säga som så att magen fortfarande är i verkligt uppror, ett högljutt sådant, tro om jag kommer att kunna somna med dessa tarmljud?!

Yrseln håller i sig, jorden snurrar på i 280 minst, och det samma gör även huvudvärken.Kollade tempen igen men fortfarande ingen feber...tack och lov.Har känt mig väldigt ångestfylld också men det har inte tippat över så att den "brytit ut"...bara haft ett snabbtickande hjärta + att det stuckit i läpparna och fingrarna lite till och från. Men ingen påtaglig ångest attack...än...men det brukar ju komma då jag har dessa "förkänningar" så det är väl bara vänta och se och möta den när den väl kommer..

Nu blir det god natt här i huset, orkar inget mer nu...Lägger mig, drar täcket över huvudet och hoppas världen slutat snurra på i 280 i morgon, att huvudvärken gett med sig eller åtminstonde är mindre påtagbar och att magen är sitt vanliga lugna jag igen.

Önsketänkande....men jag hoppas!

Ja i dag har det inte blivit någonting gjort alls.

Var upp på toan och tjöjdes/hulkade vid 2 tillfällen och vid ett av tillfällena höll jag på tuppa av, var tvungen att lägga mig ner på badrumsgolvet till och med.

Skickade sms till den person jag skulle åkt i väg med klockan 10 och det blev ju världens rabalder...personen tyckte jag gott kunde åka i väg i alla fall för det skulle ju gå så snabbt men jag känner min kropp ganska så väl och jag är glad att jag valde att stanna hemma.

Att sätta sig och åka i väg för att träffa andra människor då man är yr, svimfärdig, fryser, har världens jäkla huvudvärk och mår allmänt pissigt är inget jag gör helt enkelt...antar jag har det efter alla år som jag arbetat inom vården. Jag gick aldrig till mitt arbete heller om jag inte kände mig pigg eftersom jag kan utgöra en smittorisk för andra...och smitta någon frivilligt gör jag bara inte.

Ny tid skall bokas då jag känner mig frisk igen....

Låg kvar i sängen och halvslumrade till klockan var närmare 13, helt jäkla orkeslös och det bara snurrade så fort jag rörde på mig. Vid 13 fick jag i alla fall så lov att kliva upp för att göra lite eld i pannan så inte huset skulle bli helt utkylt. Försökte få i mig lite frukost men det är inte så enkelt att äta då man har noll matlust och tjöjs så snart jag får något i  munnen. Lyckades dock få i mig en kopp the och 2 hårdbrödsmörgåsar.

La mig på soffan och löste lite korsord, efter en stund bara vred det till i magen på mig och det var bara att springa upp på toaletten och där blev jag sittande i säkert 5 minuter...tror jag vräkte ur mig flera kilo med skit!

Lite konstigt eftersom jag skött magen varje dag...?!

Blev ännu mattare och orkeslös efter "tömmningen" så jag somnade till en stund nere på soffan.

Vaknade utav världens frossa, kollade tempen men den låg på 37.2 så någon feber har jag ju inte tack och lov...

Blir bara så fundersam över vad allt kan bero på.

Det började ju pang bom i måndags eftermiddag med yrsel, illamående och hjärtklappning (ångest känningar)...men jag ger det väl morgondagen också, är det inte bättre tills på fredag morgon så ringer jag nog vårdcentralen igen.

Ringde ju dit nu till morgon och de tyckte jag kunde avvakta någon dag för att se hur det blev, så jag avvaktar då tills på fredag innan jag ringer.

Mina aningar kring detta är att det blivit någon rubbning eller brist eftersom jag ätit rätt ensidigt och dåligt sista veckorna och som magsäcksopererad så är det ju ganska viktigt att man får i sig de näringsämnen som man behöver ha. Vitaminbrist, näringsbrist, järnbrist eller något annat...har ju tappat rätt mycket hår sista tiden så det kan ju röra sig om b12 brist kanske.....ja jag får se.

Även om det blir bättre nu så kommer jag nog ändå beställa en tid på vårdcentralen för att kolla upp alla prover och se hur det ligger till på den biten för jag har ju som sagt inte ätit som jag ska och ej heller tagit mina vitaminer som jag ska på över 1 år.....hmmm...

Jaja...det ger väl med sig.

Hoppas bara det ger med sig så snabbt det bara går för jag vill ju ha mina guldkorn hos mig igen, så tyst och tomt här hemma då de inte är här....så tyst och så tomt...mammas älskade guldsnuttar   

Alla hjärtans dag, kärlek och pluttinutt...vilket dravel! Älska och uppskatta ska man väl göra 365 dagar om året, behövs väl ingen särskild dag för det? Ännu ett sätt för affärslivet att tjäna pengar....

För mig har detta varit en dag som alla andra...i ensamhet dessutom då guldkornen är hos sin pappa och hjärtat, ja han är hemma hos sig.

Vaknade vid halv 7 i morse och kände mig jättekonstig...yr som sjutton, ont i huvudet, snabba hjärtslag och ett lätt illamående...mycket olustigt! När jag klev upp för att gå på toa höll jag på att svimma där jag satt på toa...väggarna kom allt närmre och jag kände hur jag höll på försvann.

Äldsta guldkornet skulle i väg klockan 9 för att åka på kalas på nöjeshallen i Sundsvall, yngsta guldkornet skulle vara ledig från dagis men eftersom jag mått så här dåligt så ringde jag och sa att hon kom dit ändå i dag...och tur var väl det för jag hann bara innanför dörren hemma så svimmade jag faktiskt av en stund....måste vara nåt jäkla spöke med mina värden skulle jag tro. Blodvärden lågt, blodtrycket lågt, blodsockret? Som gbp opererad måste man ju se till att få i sig den näring kroppen behöver för att man inte ska få brist och för att må bra...jag har slarvat väldigt sista månaderna så det kanske helt sonika är någon form av näringsbrist jag fått?? Ska väl kanske kollas upp...

Pa mig på sängen för att läsa och vila en stund, men jag däckade totalt och sov i 4 timmar!! Ett klart tecken att saker inte står rätt till eftersom jag normalt brukar ligga max 1 timme annars då jag bara ska vila. Hörde inte ens att telefonen hade ringt 2 gånger heller, jag som vaknar lätt annars.

Skulle vart på övning med gospelkören i kväll men det var ju bara att glömma...sång som annars kan få en att må bättre för stunden men så dom det är nu hade det nog bara blivit jobbigt...för jag mår inte bra!!

Ska ta och krypa ner nu och försöka kurera mig...ska i väg på en sak kl 10 i morgon men mår jag så här då jag vaknar vet jag inte om jag kan...lär bli sura miner men jag ger mig inte ut med denna yrsel och hjärtklappning.God natt alla...

Till morgon fick jag äran att ligga kvar i sängen lite etxra.

Hjärtat klev upp med barnen så jag kunde ligga kvar i cirka 45 minuter extra.

Upp och fixa frukost, lite wii spelande också sedan begav vi oss av till skridskoplanen för en stunds skridskoåkning....blev inte mycket åkt men det lilla gorde att jag kände mig som bambi på hal is rejält...har ju inte stått på ett par skridskor på åratal!!!

När vi kom hem från skridskoplanen började jag må tvärdåligt...fick jätteont i huvudet, magen knöt sig, jag blev yr och illamående. Så  pass att jag var tvungen att få lägga mig på sängen i ungefär 1 timme. Kan inte påstå att jag var så mycket piggare efteråt...nästan tvärtom.

Ringde och hörde med barnens pappa om de kunde komma till han nu i kväll men se det gick inte för han och mitt utbyte skulle till stan i morgon... Kan erkänna att jag mår väldigt olustigt just nu men det är väl bara å låtsas om som ingeting...får bli en tidig kväll här i stället för mamman här i huset orkar inte mycket kan jag säga. Skulle jag röra mig för hastigt nu så skulle jag säkerligen både tuppa av och kräkas...så pass är det!

Upp i morgon, äldsta guldkornet ska på kalas nere på laserhallen i sundsvall och ska åka strax efter 9...vad yngsta guldkornet och jag ska hitta på har jag ingen susning om...mår jag så här blir det inte mycket gjort kan jag säga...sedan är det övning med gospelkören i morgon också men som sagt, mår jag så här blir det ingeting av med den övningen.

Fy faan...vill må bra!!!!

Tidigare INNAN jag blev sjuk etc så var jag en ganska tyst och tillbakadragen människa som ogärna pratade om mig själv, mina tankar, mina funderingar och mina problem. Utåt sett försökte jag hålla skenet uppe men inombords var jag en rätt trasig människa.

Då jag blev sjuk, och nu efteråt, så har jag valt att vara lite som en öppen bok...och det verkar vara många som reagerar över det, men så är jag nu i dag. Jag har inget jag skäms över...allt som varit har varit och det finns ingen anledning att hymla eller hyssja om det som är här och nu.

Mina tankar och känslor delar jag med mig, mina problem kan det finnas de som känner igen sig i och det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om sina känslor, tankar, funderingar etc...för i bland känner man sig jävligt ensam i sitt mående och man kan känna att en del idiotförklarar en och tycker man är helt jävla sjuk i huvudet.

Nu finns det faktiskt MASSOR som jag ändock behåller lite för mig själv så en helt öppen bok är jag ändå inte utan det finns faktiskt sidor i denna bok som sitter i hop....fortfarande.

"Sluta älta", finns det många som säger/skriver/påpekar....men snälla ni, det är inte att älta. Det kallas att bearbeta och för att bearbeta en sak/saker som hänt innebär att man går igenom dom gång efter gång...när man varit där nere där jag var så tar det tid att ta sig upp och på vägen upp kan man ramla ner gång efter gång och det enda man kan göra då är att börja klättra igen.

Jag har varit sjuk, jag har varit JÄVLIGT sjuk....

Det finns dom som tror jag vill ha det så här...att jag inte vill komma från alla tankar och känslor...men det vill jag!

INGEN vill väl må dåligt...?

Men jag arbetar, jag försöker...men människans kropp, själ, hjärta och hjärna lever inte alltid i harmoni med varrandra. Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan och då uppstår det kaos...en del går genom livet med ett glatt humör oavsett hur eländigt det kan vara runtom den personen men sån är inte jag.

Jag är en människa med känslor och jag är en mycket skör sådan...

SE mig som den jag är, inte den jag var när jag var sjuk.

ÄLSKA mig för den jag är, hata mig inte för den jag var då jag var sjuk.

FÖRSTÅ att jag är frisk från den sjuka delen i min diagnos...

men att jag fortfarande bearbetar allting....

Så låt mig gråta, vara ledsen och dela med mig utav allt...jag ältar inte, jag bearbetar...låt mig vara den jag ÄR !!

Vet ni hur jävla trött jag är på att må dåligt i själen?

Vet ni hur jävla trött jag är på att gråta?

På att ha ångest? På att ha denna inre kaos?

På att vara olycklig? På att förföljas utav otur och elände?

På att vara jag!!!

HÄND någonting i livet som överraskar mig och som får det att vända någon jävla gång!

Känns som jag kämpar på helt i onödan för det snurrar ju på likadant likt förbannat!

Jag kommer inte bort från mitt gamla...jag kan inte släppa...jag kan inte glömma...jag kan inte sluta...

FAAAN!!!

Jag vill bara få må bra, känna mig betydelsefull, älskad och sedd.

Jag vill skapa liv i livet, gå framåt...

Men kommer det någonsin att hända?

Kommer jag någon gång känna att jag mår bra igen?

Kommer jag någonsin komma till den där punkten där jag känner att jag är betydelsefull igen?

Kommer jag någonsin få känna mig älskad igen? (jag borde ju göra det nu, men...)

Kommer jag någonsin bli sedd igen?...nu menar jag ur flera olika persektiv.

Kommer jag någonsin få vara med om miraklet att få skapa liv i livet igen?

ommer jag någonsin kunna lägga allt bakom mig och enbart fokusera framåt igen?

Önskar så att jag kunde svara JA på dessa frågor men just nu tvivlar jag....just nu då jag sitter här med världens ångest som känns som om den ska ta över mig totalt...just nu känns det som om jag aldrig kommer "leva livet" igen...

Minsta lilla tanke, minsta lilla känsla får mig ju att dippa...jag försöker hålla skenet uppe inför mina vänner och familj men inom mig faller jag fortfarande sönder...det är bara ytan som är hel.

VARFÖR BLEV DET SÅ HÄR, DET VAR INTE SÅ HÄR DET SKULLE VARA...

HJÄLP MIG UR DETTA JÄVLA SKIT, NÅGON!!!

Jag klarar det inte själv...

Vet inte vad det var för tok nu i natt som var.

Drömde så konstigt, otäckt och ledsamt. Vaknade flera flera gånger under natten så klockan halv 6 tände jag lampan och låg och läste till dess jag väckte guldkornen klockan kvart i 7.

Den sönderhackade sömnen ledde ju givetvis till att en begynnande huvudvärk började anas så då jag lämnat av mina guldkorn på skola och förskola så åkte jag hem och kröp ned under täcket i 1 timme efter det att jag ätit frukosten som fick bli ett glas vatten och en alvedon.

Kändes något lättare i huvudet efter den vilan men inte helt bra så det kändes lite tudelat att sätta sig i bilen och köra ner till Sundsvall och läkarsamtal på affektiva. Hade en stor klump i magen hela vägen ner...var länge sedan jag kände så inför ett besök dit, vet inte vad det var i dag...kanske hade det ett samband med nattens alla drömmar?!

I dag träffade jag en av de bättre läkarna jag haft under denna tid, en läkare som även träffade mig då jag mådde som allra, allra sämst så han kunde både se och höra de framsteg jag ändock tagit. För även om jag i bland kan känna att jag fasen inte kommer någonstans så sa han att den Anna-Maria han hade träffat DÅ och den Anna-Maria han träffade i dag var inte ens att jämnföra med...då var jag som ett tomt skal, nu hade detta skal ett innehåll.

Vi diskuterade detta med medicinerna och eftersom jag på eget bevåg hade tvärslutat med all medicin i september tyckte han att vi kunde börja med att sätta in enbart ett ssri preparat och något för sömnen för att se hur det skulle fungera. Som det är nu funkar jag ju knappt som människa stundtals....så seroxat och zopiklon kommer nu vara de enda medicinerna som jag har vilket innebär att jag från nu kommer att "få" sköta min medicinering själv och kan nu koppla bort allt vad fullmakter på apotek och medicindelning heter och det känns så jävla skönt!

Nu kommer jag kunna gå på apoteket själv, betala min medecin och ta min medicin själv....

Var inne först på att fortsätta vara helt utan medicin men han ansåg att det inte var hållbart i längden då han hörde min berättelse och hur det var kroppsligt och psykiskt. Sömnen är väl det viktigaste att få till och där kan både seroxaten och zopiklonen vara en hjälp. Ska tillbaka till honom om ca 2 månader och då ska jag ju ha hunnit märka om doseringen på dessa är bra eller om det skall justeras alternativt sättas in något annat.

Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen och be att få komma dit och hämta den seroxat och zopiklon som finns kvar där hos dom + att jag ska in på apoteket och riva fullmakten. Den resterande medecin som ligger kvar på vårdcentralen komemr de att få lämna tillbaka på apoteket eftersom jag nu kommer avsluta den delen med medecindelning där.

Det blev mycket prat hos läkaren och som alltid så blev det ju rätt så jobbigt där en stund. Mycket känslor och det var så skönt att få höra att både mina känslor, mina tankar och all denna ångest och gråt är något normalt. Vet inte hur många gånger jag snörvlade, snyftade och frågade om jag var knäpp och om det var något stort fel på mig eftersom det fortfarande påverkar mig så mycket. Men han svarade att det är normalt och anledningen till att det fortfarande påverkar mig så mycket är väl att det blev så intensivt, så mycket hände på samma gång, det händer fortfarande saker, situationen i mitt "nya", ekonomin, förlusten av mitt ex, mitt jobb, vänner, flytter etc etc....han tyckte inte alls att saker var konstiga...i bland är det jävligt skönt att få höra sånt!!!

Han berättade att det kan komma ta väldigt lång tid till innan jag kanske kommer till den punkten där jag till fullo kan gå vidare med mitt...att det kan vara så här upp och ner länge, länge i mitt liv och att det kan faktiskt vara så att allt påverkat mig så djupt att jag bär med mig saker livet igenom MEN att hanteringen av detta kommer förändras till det bättre...att det kommer göra mindre ont med tiden...

Jag är fortfarande skör och sårbar i mångt och mycket...jag läker sakta och i läkningsprocessen kan sår rivas upp gång efter gång...önskar bara det inte behövde göra så förbannade ont!!!

Han tyckte det snart kan vara dags att komma ut i rehabilitering så jag får väl vänta och se när f-kassan kontaktar mig nu då för att diskutera den biten. Vilken form det blir och vart jag kan tänka mig påbörja "min väg tillbaka" har jag ingen susning om...mest av allt hade jag ju velat ha mitt arbete kvar för det var ett arbete jag trivdes så oerhört bra med men det förlorade jag ju pga min sjukdomsbild...så vad ska jag göra nu? Vad vill jag? Vad kan jag?

Nåväl...på vägen hem från sjukhuset stannade jag till på en kopp kaffe hos en av mina kusiner. Pratade av en liten stund där innan det var dags att hämta guldkornen....

Kvällen har varit lugn, lite myspys, lite wii och lite teve...

Nu dags att försöka sova någon timme innan det är dags att kliva upp med guldisarna...sedan kommer morgondagen för min del bestå av att städa och tvätta har jag tänkt. Kan hända dock det blir 1 timme under täcket när jag lämnat barnen...har ont i huvudet som sjutton nu men jag antar det beror på allt som vart nere på sjukhuset...den ångest som kom under samtalet, alla tårar och spänningar...men håller huvudvärken i sig i morgon då jag vaknar, ja då får det bli en timme till under täcket.

Kollade på termometern nu då jag gick upp...ser ut att bli kallare igen.

Måtte det bara inte bli lika kallt som förra helgen då det var över -30 grader!!!

Måtte jag kunna sova i natt nu då, det behövs efter denna dag.....den har varit, jobbig!!!