Öm i hela kroppen och trött som tusan efter morgonens vedkastning. Stod och kastade av 3 kubik från en vagn ner på marken och sedan därifrån och in i vedboden...så man kan säga att jag kastat den dubbla mängden, dvs 6 kubik!!

En sådan gång kan jag säga att jag önskade jag inte vore ensam, detta är ju något man hjälps åt med då man är två men....jaha, här finns ingen...suck!!! Detta är fasen inte bra för min kropp detta...sjukgymnasten sa åt mig att jag var tvungen att börja från noll för att börja väcka, forma och bygga upp allt det jag tappat i muskelvärk efter dessa 97 tappade kilon...med funktionell grundträning eller någon träning i vatten. För jag måste vara försiktig....men i dag var jag inre det...men vad skulle jag göra? Det var bara till att kasta ved det...

Är så trött så jag orkar inte skriva mer...fast det finns det jag vill skriva....men det får komma med i morgon...nu, SOVA !!!!!

Nu råder det ett lugn i mammahjärtat då BÅDA guldkornen är hos mig igen   

Blev dåligt med sömn för mig i natt som var trots att jag hade ett snarkande och fisande litet guldkorn som låg intill mig men jag vet inte varför jag inte kunde komma till ro riktigt....kan ju bero på att det blev en känslomässig kaos inombords i går. Först jätteglädje då hjärtat kom och sedan sorg och tårar då gamla tankar dök upp....blev väl någon kabangkrock där antar jag...+ att fullmånen säkert gjorde sitt till. Brukar kunna vararätt känslig på den biten...i bland.

Mjukstartade därför denna dag med lite soffmys och wiiande med yngsta guldkornet. Fick sedan kaffefrämmande som jag surrade bort en stund med innan det var dags att bege sig ut. Skjutsade mamma på affären och sedan åkte jag och yngsta guldkornet till fränsta för att dels tanka men även köpa något smärtstillande till pappa....han har nämnligen ställt till och ramlat igen.

När pappa ska lägga in ved i sin panna måste han öppna en lucka i golvet ute i farstun för att sedan klättra ner för en trästege ner till källaren. Luckan är rätt tung och nu hade den tydligen släppt då pappa var på väg upp så han hade fått den i huvudet och sedan hade han ramlat rakt ner i stengolvet nedanför....min pappa är ingen ungdom längre (blir 77)  och han är inte så kry längre. Han hade jätteont i ena sidan och han hade slagit i pannan och huvudet då han ramlat....ville ju nästan grina, älskade pappa!!!

När sådana här saker händer är jag så rädd att det så att säga är sista gången han ramlar och gör sig illa...jag såg ju på han hur ont han hade och sen är han så tjurig att han inte vill åka till vårdcentralen eller till sjukhuset heller. Hur gärna jag än skulle vilja tvinga honom så kan jag ju ändå inte göra det.....pappa har nästan aldrig varit sjuk eller dålig i sitt liv. Han har varit en arbetande man från det att han började som bonddräng då han bara var ett barn till dess han råkade ut för en "olycka" som gjorde att han blev sjukpensionär ett par år innan pension.

Det är inte lätt att se på när ens älskade föräldrar åldras och jag BÄVAR för den dag någon av dom somnar in...

Nåväl, hämtade äldsta guldkornet på skolan vid 16 tiden och sedan åkte vi hem och ordnade med mat. Önskemålet i dag blev mjölkstuvade makaroner och köttbullar och till viss del brukar ju barnen kunna få styra lite vad vi ska äta så det fick bli så i dag. I morgon blir det fisk skulle jag tro....

Strax före 18 skjutsade jag i väg äldsta guldkornet till "bygget".....det som man även kallar för "ungdomsgården".

Tänk att hon är så stor nu...minns själv då man började vara på "unkis" som vi kallade det för.

Blir så varm inombords då jag tittar på mina barn, hjärtat svämmar över av kärlek till dessa 2...kan känna sådan ångest över det som hände då när jag var som sjukast...mina dyrbara guldkorn!!! Äldsta guldkornet börjar ju närma sig tonåren med allt vad det innebär och jag har lovat mig själv att INTE bli en dömmande mamma eller en mamma som skäller och är arg...jag vill vara en sådan mamma som mina barn alltid ska kunna ringa till när som helst, dygnet runt och i vilket tillstånd som helst. Jag vet ju själv hur det var då man började vilja vara ute på discon, bland vänner, man provade ditten och datten...hur nyfiken man kunde vara i bland etc.....och samtidigt som jag kan känna en viss oro så kan jag tycka det ska bli spännande att få följa mina töser genom allt detta....

Efter det att jag sedan hämtade äldsta guldkornet på "bygget" så åkte vi ner till stöde och hämtade hem ett släp med 3 kubik ved...nu hoppas jag bara inte det ska bli så här jäkla kallt igen utan att denna ved kan räcka till ett tag nu. Ska ställa mig och lasta utav denna vagn under morgondagen då barnen är på skola och på förskola och sedan ska jag åka och lämna tillbaka den.

Sen vid halv 2 ska jag åka upp med äldsta guldkornet till Ånge för då ska hon på sin första lektion tillsammans med andra i musikskoleorkestern....det strular med bussresan för henne dit så jag väljer att skjutsa henne dit nu på hennes första lektion. Sedan kommer hon åka varannan vecka framöver och då kommer vi behöva skjutsa henne 1½ mil till bussförbindelse dit hon ska...lite dåligt kan ju jag tycka då jag anser det torde gå att ordna via skolan?!

Nej nu ska jag försöka sova...känner mig faktiskt rätt så trött....ska ju upp med barnen i morgon bitti och sedan kommer dagen rulla på, så natti natt alla!!!

Klockan är kvart i 2 och här ligger jag vaken.

Tankarna började ju snurra efter föregående inlägg och det är liksom inte ens att tänka på att försöka sova för hjärta, hjärna, kropp och själ är alldeles för uppe i varv...och varva ner...jaa, hur gör man då?

Är bara ledsen, tom och känslosam just nu. Önskar jag kunde sova lika fridfullt som mitt yngsta guldkorn och katten Selma gör här intill just nu...men det ser ur att bli en natt med väldigt lite sömn och för mycket annat skit!!!

Kan man inte få göra en form av lobotomi där de kan skära av alla trådar till allt det som får en att bli ledsen och det som gör ont...skulle göra vad som helst för att slippa ha det så här var enda jäkla dag...orkar snart inte gråta mer och hjärtat är nog så trasigt som det kan bli...

Vill bara få känna total glädje och lycka i mitt liv igen...

Måndagkväll nu och intill mig här i sängen snusar och små fiser mitt yngsta guldkorn just nu   

De skulle ju kommit till mig i morgon egentligen men eftersom detta med veden jag skulle försökt fått hem under kvällen men nu blev det som så att det blir vedhämtning för mig i morgon eftermiddag/kväll i stället så då åkte jag till skolan för att hämta barnen i alla fall i dag...äldsta guldkornet ville dock hem till sin pappa och komma i morgon som bestämt så hon fick stanna kvar där på fritids och vänta på att hämtas senare men yngsta guldkornet ville komma till mamma och sken upp som en sol då jag kom till dagis för att hämta henne, fick en sån kram så jag höll på tappa luften nästan, såna kramar värmer väldigt i mammahjärtat kan jag säga.

Älskar båda mina guldkorn så enormt mycket...barn skapta ur kärlek...bara så ledsen att den kärleken förstördes på grund av en annan kvinna !!! Den kärlek som skulle kämpas för, den kärlek som skulle vara....också blir det så här...jag blev lämnad, jag blev sjuk...överkörd och trampad ner i skiten...glömd...bortvald...lurad!!!

Det var inte så här det skulle bli!!!
VARFÖR GJORDE DU SÅ HÄR MOT OSS !!!

MOT FAMILJEN ???

DU HADE JU LOVAT ANNAT !!!

DU SKULLE FINNAS VID MIN SIDA !!!
DU SKULLE KÄMPA LIKSOM JAG !!!

VARFÖR ÖVERGAV DU MIG FÖR HENNE ???!!!???

Ja nu kom jag in på den biten igen...men det gott folk kan jag berätta är någon som följer mig varje dag, dygnet runt...och det är just av den anledningen det kommer inslag om detta här i bloggen också...för detta är ju min vardag! Jag kan inte låtsas om som ingenting.....då skulle jag bara lura mig själv....

I eftermiddag blev jag dock glatt överraskad då hjärtat helt plötsligt kliver in igenom köksdörren bara så där...ojdå, får ju kanske inte skriva om detta men det gör jag nu ändå...för jag blev verkligen glad! Han överraskade mig då jag inte hade räknat med att få träffa honom föränn till helgen eller kanske inte ens då....

I bland kan jag alltså blir så arg, ledsen, förbannad och förtvivlad över denna männsika men jag kan ändå inte låta bli att tycka om honom så oerhört heller...för samtidigt som han kan göra mig så ledsen etc...så kan han även göra mig väldigt, väldigt glad   

Finns så mycket jag skulle vilja skriva nu men jag antar att jag avrundar här...blev en smärre känslomässig kaos nu med tankar på mitt ex och på hjärtat...sorg & glädje...och när jag tittar på yngsta guldkornet härintill och tänker på mitt äldsta blir jag varm inombords...men samtidigt påmind om den smärta deras pappa åsamkat mig...

Kryper ner intill mitt yngsta barn nu och låter tårarna komma....tyst jag gråter....god natt alla!!

På grund utav olika anledningar (gamla saker som spökat) så blev det en natt med otroligt sönderhackad sömn.

Sov, vakna, sov, vakna och låg och vred och vände på mig från klockan 23 och ända fram till klockan var halv 6 nu i morse...då lyckades jag somna i ungefär 1½ timme!

Tankarna har snurrat på, känslorna har åkt berg och dalbana, tårar har runnit och ångesten har kommit över mig hårt och brutalt...Det blir bättre säger dom som vet...men NÄR...NÄR kan jag få känna glädje och lycka i mitt liv igen?

Borde det inte ha vänt något då det nu gått 2 år och 4 månader....det har det inte, och nu börjar saker bli än värre igen!

Min själ är trasig och mitt hjärta är brustet...känns som det alltid kommer att vara så...jag kommer liksom inte vidare!!!

Varken känslomässigt eller tankemässigt...ska det vara så här nu hela livet? Hela livet ut......detta helvete?!

Antar att många tycker att jag gnölar och gnäller men tyck det då...det är så här det är för mig och för mig är detta ett helvete! Ni vet inte hur det är att DAGLIGEN gråta över att saker gör så jävla ont...hur det är att översköljas utav en ångest som gör att man slutar fungera som människa för en stund och man tror man ska dö.

Ni vet ej heller hur saker varit och vad som hänt i mitt liv....men det är på grund av saker som varit och saker som är som jag mår så som jag mår, och så här är det för mig....ett helvete!!

Så var det snart en ny vecka.

Längtar så oerhört efter mina guldkorn nu så det känns i hela mammahjärtat.

Tanken var att jag skulle hämta dom på skolan i morgon men nu så ska jag eventuellt få hämta ved i morgoneftermiddag / kväll och det är nog ingen höjdare att få åka med och hålla mig sällskap då jag ska lasta på och av en massa ved på ett släp skulle jag tro, så jag kommer hämta dom efter skolan på tisdag i stället.

En dag till...känns så avlägset långt borta då man saknar dom så mycket!

Ja det ser ju som sagt ut att ha ordnat sig med ved nu tack och lov...jag HOPPAS kunna få hämta den redan i morgon nu bara. Har dock ett liiiitet problem till...måste ha tag på släpvagn nu bara....ja ni ser, är det inte det ena så är det det andra...men jag slänger ut krokar här och där i hopp om att få tag på ett släp nu bara...det kan hända att jag kan få den hemkörd i och för sig men har inte fått klartecken på den biten ännu...får se vad det blir i morgon.

Mailade till min läkare på affektiva nu i kväll också. Har ju en tid där nu på torsdag men jag tänkte jag lika gärna kunde maila över det som jag vill ta upp då när jag kommer. Jämt då jag har varit dit så har det varit så mycket jag velat säga men hälften har blivit sagt och hälften av vad jag velat ta upp har inte blivit upptaget. Hoppas nu bara jag hade rätt mailadress till honom...men det visar sig väl för jag antar jag får en bekräftelse på att det mottagits.

Nu är klockan snart 22 och jag tror det snart får bli snarklådan för min del...bihålorna gör ont och jag har nyst som en tok här nu i kväll. Antar det är något som är på väg att ska bryta ut, hoppas nu bara det bryter ut riktigt också nu då och att det inte ska vara så här halvdant och långdraget som det brukar kunna vara. Bättre det kommer allt på en gång och går över än drar sig ut som en segdragen kola.

Det vackra hjärtat

Det var en gång en ung man som gick ut och ställde sig mitt på stadens torg.

"Jag har det mest perfekta hjärtat utav alla!"

utropade han.

Människorna i staden samlades för att beundra hjärtat, och allesammans höll dom med.

Den ungen mannens hjärta var verkligen perfekt.

Utan minsta lilla fläck eller skråma så skimrade det vackert i solens strålar.

Så hördes det en skrovlig röst ur folkmassan.

"Jag håller inte med dig. Ditt hjärta är inte ens hälften så vackert som mitt."

Alla vände sig om för att se vem det var som talade.

Rösten tillhörde en gammal man som banade sig fram genom folkmassan.

"Se här", sa han och visade fram sitt hjärta.

Den unge mannen kunde inte låta bli att skratta.

"Hur kan du påstå att ditt hjärta är vackrare än mitt?" frågade han.

"Ditt hjärta är ju fullt utav ärr. Det saknas bitar och vissa hål har lagats med bitar som inte ens passar."

"Ja det kanske är sant", svarade den gamle mannen.

"Men jag skulle aldrig byta bort mitt hjärta mot ditt. Du förstår, mitt hjärta representerar mitt liv.

Hålen har uppstått när jag har älskat en annan människa och gett bort en bit utav mitt hjärta.

I bland har jag fått en bit utav den människans hjärta tillbaka.

I bland har jag älskat någon som inte älskat mig tillbaka. Då har det förblivit hål.

 Men jag vårdar dem hålen också, för de påminner mig om den kärlek jag har till dessa personer.

 Och jag har inte gett upp hoppet om att de någon gång ska ge mig en bit utav sina hjärtan.

På så sätt har mitt hjärta kommit att se ut så som det gör i dag. Och för mig är det det ett mycket vackert hjärta."

Den unge mannen stod tyst. Han tittade på sitt hjärta och sedan på den gamle mannens hjärta.

Utan ett ord så tog han en bit ur sitt hjärta och gav till den gamle mannen...

Nu var det ett tag sedan jag åts upp inifrån utav det som kallas för ångest men nu gott folk kan jag tala om att jag suttit och haft "vrål ångest"  en stund...med tryck över bröstet, stickningar och domningar i armar och händer, ett bultande huvud, ett hjärta som skenar på i 280 knyck, stickande läppar, krut torr käft också tårar forsande ner för kinderna.

Allt bara kom och tog över efter det att jag hade duschat och satt mig till rätta i soffan för att kolla på teven...PANG BOM!!

Det är så otäckt när detta händer...man blir rädd...tror faktiskt inte någon ens kan föreställa sig hur en riktig ångestattack kan kännas. Hemskt som tusan....minns första gångerna det blev så här för mig....då åkte jag ner till akuten varje gång för jag var helt tvärsäker på att jag skulle dö....men efter 8 eller om det var 9 gånger så fick jag försöka lita på att så var inte fallet utan att det "bara" var ångest/panikångest....

Antar att detta kom över mig på grund av allt strulande och allt annat som varit runtom sista tiden...så jag är inte förvånad direkt över att det blev så här....önskar dock jag hade undsluppit det men....jag tog mig igenom den.

Blir så trött efteråt så det får nog snart bli snarklådan för min del tror jag. Bihålorna gör ont fortfarande också så det får bli 2 ipren och ett stooort glas vatten innan jag kryper ner också hoppas jag det känns bättre i morgon än vad det gjort i dag...