Jamen så klart att när det hänt något som är positivt, något kul eller annat så brukar denne herr Å alltid dyka upp tids nog och mycket riktigt, för cirka halvtimmen tillbaks så är han och besöker mig...kom som vanligt instormandes när jag minst anade det och denna gång var det verkligen med brutalitet han kom eftersom jag inte fick  minsta lilla hjärtklapp eller annat som förvarning.

Stod uppe i badrummet och plockade ur tvätt ur torktumlaren också bara kom ångesten i full kareta i 980 knyck och till och med slängde omkull mig. Jaa, faktiskt...jag bara rasade, fick som kramp i bröstet, domnade bort totalt, pulsen pulserade och hjärtat dundrade på likt en slägga.

Jag har ju slutat bli rädd när sånt här händer men det är ändå lika otäckt varje gång det sker...och det är nog inget man kommer i från tror jag. Visst händer det att jag blir rädd i bland men det är dom gånger det tillkommer något "symtom" som jag inte känner igen...för den ser ju inte likadan ut varje gång utan kan skilja sig...vid något tillfälle har jag ju fått nästintill andnöd och då har jag blivit rädd och vid något tillfälle har det gjort ont och då har jag också blivit rädd och vid dom tillfällena har jag ringt sjukvårdsrådgivningen och vid ett tillfälle även ambulansen.

Ångest är inte farligt, så ej heller panikångest MEN det är otäckt...och alla som varit med om det någon gång kan nog intyga mig om att så är fallet?

Har tagit mig ner och satt mig i soffan nu i alla fall. Domningarna håller i sig och hjärtat dundrar på rätt hårt och hastigt. Har gjort mig en kopp varmt te och hoppas nu bara herr Å ger sig av så småningom.

Nu kanske några utav er tycker det är konstigt att jag kan sitta här vid datorn och skriva detta medans Å har taget om mig fortfarande men eftersom jag levt med detta så länge (första gången för 10 år sedan) så lär man sig liksom hantera det hela och för mig funkar det att göra saker som får mina tankar på annat...och skriva är just en utav de saker jag brukar ta till. Det tar ju sin lilla tid att skriva i och för sig eftersom jag måste "sansa mig" mellan orden jag skriver men...han ger sig nog av så småningom...

Antar att detta sker för att slå tillbaka på att jag haft roligt antar jag...ett så kallat bakslag + kanske han kommer i en form utav förväntan eftersom jag alltid tidigare fått besök som detta då guldkornet åkt till sin pappa...men nu säger jag:

DU HAR INGET FÖR DET HERR Å....kom och ta mig du hur mycket du vill, mig knäcker du inte !!!

Ja då tösen åkt till skolan så tog jag och slängde in en maskin med tvätt och där kom migränen i fullt utslag med blixtrar, stjärnor och "tjöjningar" så då tog jag och intog ännu mer medikamenter och kröp ner under täcket en stund...lyckades somna och då klockan var halv 12 så vaknade jag och migränen var tack och lov borta!

Dock känns ett lätt gnaganda av fortfarande men det är långt, långt i från vad migrän är...ja ni som har eller har haft  migrän själva vet säkert hur jag menar?!

Ogillar ju egentligen detta med att en halv dag går bort men jag har ju faktiskt inga måsten och ingen tid att passa eller sånt så vad gör det egentligen att man tar sig en sådan här morgon...nu hade jag ju iofs migrän men jag skulle lika gärna ha kunnat tagit en sådan här sovmorgon ändå...om jag behövt sömnen.

I dag kanske jag skulle ha börjat fundera över detta med att plocka undan de få tomtar jag satt upp och julgranen samt kanske bytt vissa gardiner och lampor i fönstren men näe...de får vara i dag. Det kommer en dag i morgon också...och om inte annat flera andra dagar här i veckan så det är ingen brådska med det heller :)

Har suttit och försökt peppa mig nu en stund här och tänkt att 2013 banne mg SKA bli ett bra år...i alla fall bättre än vad de senaste 3 åren varit! Jag är "trött och spyless" på detta pendlande upp och ner nu, dessa nagativa tankar som så ofta fått och får övertaget om mig...in med det som är positivt nu! Låt detta bli ett år med positiva händelser och annat som lyfter mig.

Jag VET att det är jag själv som måste bära mig själv men saker, människor och händelser kan hjälpa till att lyfta så jag hoppas, jag HOPPAS verkligen att det blir ett bra år nu.

Att få ett arbete igen skulle ju innebära oerhört mycket för mig. Har sökt ALLA jobb häromkring under förra året där jag uppfyllt både utbildningskrav och där jag haft min erfarenhet men inget utav dem har blivit till mitt jobb...känns ju som att denna jävla kommun gett mig en stor fet stämpel i röver pga det som jag gjorde då jag var sjuk och jag känner mig faktiskt jäkligt kränkt på grund av det skall villigt erkännas...men jag fortsätter söka de jobb och tjänster som erbjuds inom min yrkeskategori. Så  mycket annat kan jag inte göra...mer än visa intresse och söka + erbjuda mig själv som vikarie.

Är ju fortfarande sjukskriven och kommer få en tid på affektiva här i januari där troligtvis både min läkare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan kommer att vara med...så vi får väl se vad som händer här framledes.

Att finna kärleken är ju en annan önskan jag har för det år som nu ligger framför mig...att få ha en relation igen med en annan människa där jag både kan få ge och få kärlek. För är det något jag har att ge av mig själv så är det just kärlek...och är det något som jag verkligen behöver så är det just kärlek. Fast egentligen skulle jag vilja säga närhet....

Jag vet inte om jag ser detta med att bo tillsammans som något viktigt utan jag kan mycket väl tänka mig leva i ett särboförhållande...eller jaaa, det gör man ju ändå i början av alla relationer men om jag ser över en överskådlig framtid så är detta med att bo tillsammans ändå inget måste och OM det nu skulle bli ett samboförhållande igen med tiden så måste det  bara kännas rätt...

Jag ska ju erkänna att jag fantiserar lite kring detta med förhållande i  nuläget men räds att dra i väg i  mina fantasier och känslor...för just den biten med känslor och fantasier har ju blivit så jäkla fel tidigare. Jag brukar ju vilja för mycket så jag måste vara mer tillbakadragen och försiktig från nu...så jag inte förstör något mer.

Ser ju gärna hur relationen till denne man utvecklas och vad som händer men aktar mig ändå för att börja känna...

han är ju rätt mysig, ser bra ut och har något som jag tycker om men jag aktar mig från känslobiten.

Har ju ingen susning om hur han ser på det hela men jag TROR att han bara är en sådan som vill "leka" eller vad man ska kalla det...och just nu så känns det helt okej för min del också.
Skulle kanske vilja fråga honom men med tanke på att vi knappt känner varandra och bara träffats vid ett par tillfällen så avvaktar jag nog ett tag till för jag vill på inget vis "skrämma bort" honom...också...som jag uppenbarligen lyckats göra med andra som tyckt jag varit "för mkt på".

Att få tonsätta en del utav mina texter är en annan önskan jag har och en önskan jag haft ända sedan jag började skriva...eller man kan väl säga att jag hela mitt liv haft en önskan om att få sjunga rättare sagt...så att få hjälp att tonsätta något av det som jag själv skrivit och kanske göra något utav det, om så bara som en kul grej, skulle ju vara hur kul som helst...kan få upp  melodier i huvudet till en del men....jaaa, får se om och hur jag tar mig vidare på den biten. Detta är iaf något jag helt klart SKA göra innan jag lämnar denna jord!

Sedan finns det ju en hemlig önskan inom mig också men den antar jag inte kommer att slå in så den får vara något som jag fortsätter bära på här inom mig...

Pappavecka för guldkornen nu och jag ska villigt erkänna att huset är väldigt tyst och det känns väldigt tomt men jag försöker spela musik för fullt här för att slippa känna utav detta....

Kvart i 5 och inte en blund soven ännu och nu är det väl inte ens idé att sova heller...
Huvudvärken börjar smyga sig på så sakteliga så den lär väl urarta sig i migrän om jag har otur...har dock intagit medikamenter så jag hoppas det stoppar vid denna huvudvärk.

Yngsta guldkornet ligger och sussar här intill mig men om ca 1.5 timme är det dags att väcka henne, fixa frukost och åka skola.
Kramas och pussas lite extra här på morgon
blir det också eftersom det ju är Pappavecka nu från i dag :-(

Knyter sig i magen då jag tänker på det men måste försöka komma i från denna "sorg" som uppstår vid dessa veckobyten...

Tror jag kliver upp och gör mig kaffe nu redan, får kanske lägga mig en stund igen då guldet åkt till skolan och se om jag kan få en stunds sömn då...