Jamen vad gör man då när man ska krypa ner under täcket och är så där superkramsjuk och det inte finns någon intill att krama och den där sönderkramade kudden inte ens duger?

Joo, då går man upp till det yngsta guldkornets rum och hämtar den största mjukisen som hon har och det blev denna Musse Pigg...denna mjukis har också en lite speciell story bakom sig...han var den sista gemensamma julklappen från mig och hennes pappa och hon hade honom med sig överallt och jag tror nog han varit till tröst många gånger under den tiden då jag var sjuk.

Så nu kryper jag ner under täcket och kramar denne Musse...tårarna rinner just nu men det får de göra...god natt <3

Just nu så sitter jag i soffan och känner hur OERHÖRT mycket jag saknar någon vid min sida...

En annan vuxen människa att luta sig emot, någon att prata med, någon att få beröra och bli berörd utav...är ju rätt mycket för just detta med närhet och beröring    det är en väldigt viktig del för mig i en relation. Att man tillsammans ska kunna vara varandra nära och beröra utan att det behöver leda vidare till mer än så just då...

Så underbart att kunna få sitta och smeka fram med fingrarna längs efter den andres underarm, bak i nacken, ryggen, halsen, magen, låren....bara känna, beröra...och i bland är det ju kul att trigga lite extra och reta också förstås!

FAAN alltså vad jag saknar någon !!!

Om jag spinner vidare på detta med saknad så finns det många personer jag kan sakna i mitt liv i bland. Både personer som finns i livet men ofta även de som inte längre finns bland oss. Som tillexempel de gånger då jag mått så där skit skit SKIT så har jag saknat min vän Annika och det har ofta hänt att jag besökt henne på kyrkogården och suttit där vid hennes grav och gråtit, pratat, frågat....och saknat.

Hennes bortgång var en utav väckarklockorna för mig som vid sidan utav medicineringen var det som fick saker och ting att vända...hennes gå på och sjunga med kören på hennes begravning är bland det värsta jag gjort och kanske speciellt just då när det var som det  var, då när jag inte var stark alls för 5 öre...MEN samtidigt så är det också något jag är glad för att jag gjorde.

Den dagen gav mig många många tankeställare kan jag säga...att stå där bredvid hennes kista och se sorgen bland alla som var med där i kyrkan. Hennes barn, hennes föräldrar, syskon, vänner och bekanta...någonstans där vände jag på det hela och såg min egen situation och DÄR vaknade jag!

Vidare kan jag sakna en del av mina vänner som i dag på grund av olika anledningar inte längre är mina vänner, en del har jag noll kontakt med i dag medans en del finns fortfarande bara en sporadisk kontakt...men inte så som den varit.

Saker händer ju i ens liv och man kommer i från varandra, man kanske blir ovänner, man kanske flyttar etc etc...

Det finns alltid möjligheter att ta upp kontakten igen men det är ju inte säkert att man får densamma kontakten igen som man haft tidigare men man kan hitta ett nytt sätt att umgås på.

Har en person som under tonåren var en väldigt nära vän till mig, en person som jag tyckte om oerhört mycket, som jag var olyckligt kär i under många många år och bara önskade skulle bli min...men det blev aldrig så.

Han skaffade familj och flyttade och senare flyttade jag och skaffade familj.

Via facebook återupptog vi kontakten och vi pratar lite då och då. Pratar om minnen och jag har äntligen fått berätta för honom hur jag kände för honom då under "alla våra år tillsammans"...fick höra "men varför visade eller sa du inget"....jaaa varför gjorde jag inte det? För att jag inte vågade, för att jag inte hade någon tro på mig själv, trodde ingen kunde tycka om mig etc etc...därför höll jag det inom mig från det att jag var 14 tills för knappa 1½ år sedan...min ungdomskärlek kan man säga.

De brukar ju säga "gammal kärlek rostar aldrig" och till viss del så kan nog det talesättet stämma för då jag efter alla dessa år träffade hnom på en tillställning i början av sommaren så kändes de där fjärilarna i magen då jag såg honom och fick krama om honom...vi pratar då och då som sagt och han har frågat om jag vill komma och hälsa på honom och hans familj så vi får väl se...kanske tar med mig barnen något här i vår/sommar och gör mig en stökresa och hälsar på.

Nåja....skulle så gärna vilja ringa till någon just nu, be någon komma hitt eller åka hem till någon.

Kramas, närhet, beröring....känner mig, ensam!!

Gud så trist att behöva skriva att det återblev en natt med taskig sömn....sovit har jag gjort men jag har  vaknat flertalet gånger och haft svårt att somna om. Somnade väl till riktigt under 1½ timme på morgonsidan i alla fall och då jag  vaknade hade jag ju då så klart fullt utslagen migrän...i dag så pass att jag knappt kunde ta mig ur sängen och gå och ta medicin.

Men jag lyckades ta mig upp efter ett tag och intog medicin + drack 2 stora glas med vatten och därefter återvände jag till sängen och tvärslocknade i 3 timmar. Migränen är borta tack och lov men jag känner utav en vanlig gnagande huvudvärk nu i stället...men hellre det än migrän som sagt. Med huvudvärk kan man ju funka någorlunda i alla fall...

Känns också lite som om det skulle kunna vara någon förkylning på gång eftersom det liksom känns och bränns lite bak i svalget mellan näsan och munhålan och det  brukar vara ett tecken på att en förkylning är i antågande. Ja det skulle ju inte förvåna mig egentligen eftersom det varit och är så många förkylda runtom mig och jag har hittills klarat mig undan....så det lär väl vara min "tur" nu då kanske? Önskar i så fall att det bara kunde få bryta ut ordentligt och inte bara ligga och kännas vid....

I dag har jag mailat min läkare på affektiva.

Har totalt glömt bort att han ville jag skulle maila honom om hur det gick med den nya medcinen och annat så nu har jag slängt i väg ett mail till honom om hur läget är med allt...får se om han mailar tillbaka eller om vi diskuterar kring detta då jag ska ner dit nästa gång, vilket ju lär bli här i januari eftersom jag  bara har intyg fram tills den 15e tror jag det är....hum, nästa vecka alltså?!?!

SHIT! Inte kommer jag kunna åka ner då heller.....no bil !

Jaja....det löser sig väl.

Satt och funderade lite här förut och på nåt jävla vis kom jag in på sånt som jag INTE ska tänka på och fundera runtomkring för det är sånt som bara lyckas förstöra saker och ting jämt och det är färdigförstört från nu...att ta ett steg i taget, inte skynda på utan låta tiden utvisa hurdant det blir med saker och ting.

Det är jäklar inte lätt att förändras men jag vet att jag nog måste göra det på den här biten, ta ett steg tillbaka kan man väl säga i stället för att vara den som står framför och drar...i olika situationer.

Hmmm...så vad gör man då med sina funderingar, sina önskningar, de känslor man får hålla tillbaka?
Är det egentligen så smart att göra det...egentligen? Näe, kanske inte men eftersom min framfusighet har förstört så mycket för mig så tänker jag inte riskera att den gör det igen....får väl i stället explodera i känslo-funderings och önskningskaos emellanåt här i min ensamhet...jupp, så får det bli!

När det gäller en ev ny relation så kommer jag vara extra försiktig och kan väl hoppas att personen i fråga kanske kan vara den som är lite drivande eller visa tydligt att jag kan få driva på vidare. Fick ju förvisso de tecknen förut utav en person...att det var bara att köra på...men där visades det ju  bara vara något han sa utan att mena det :-(

Jag vill inte bli bränd igen, mitt hjärta är nog bränt och skadat som det är...det behöver få helas nu igen...och jag HOPPAS 2013 kan bli det år där det sker.

Kanske kan det bli något med den här mannen? Jaa, vi får se....känns som det är upp till han att styra hurdan vår relation skall fortgå och bli. Men jag kan ju erkänna att han är en "gobit" ;) som mkt väl kan väcka mer hos och i mig...