I morse efter det att jag lämnat barnen på skola och förskola så skulle jag åka hem och röja i allt som röjas skall...men då jag kom hem blev jag totalt handlingsförlamad och fick ingenting gjort. Satte mig i soffan och bara satt och stirrade i säkert 1 timmes tid....1 timme där tankar och känslor dansade rumba med varandra.

Saknaden efter barnens pappa kom över mig...NÄR går den över? Kommer den någonsin att gå över?

Det är ju inte så att den minskat något just eftersom saknaden finns med mig hela tiden...jag SAKNAR honom!!!

Halv 3 var det luciafirande på yngsta tösens förskola och som vanligt möttes man av ett bedårande luciatåg med både lucior, tärnor, tomtar och pepparkaks gubbar och gummor. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se de "små"...

Barnens pappa var också där och det var nära snudd på att jag skulle bryta i hop strax innan luciatåget tågade in.
Hade velat suttit där bredvid honom....som hans.....HANS!!!

Efter det att barnen och jag kom hem så klädde vi på oss ochgick ut och åkte lite pulka...det fick mig att känna glädje för en stund. Tidigare då jag var stor och tjock orkade jag inte leka med mina barn och att gå uppför en pulkbacke var jättejobbigt...nu gör jag det mer än gärna. Man blir ju som barn på nytt...allt

är så mycket enklare då man tappat 95 kilo...

Nu ska vi åka och hälsa på min kusin och hennes familj en stund och sedan blir det lite kvällsmys i soffan innan läggdags....

så jag hinner alltså med ett inlägg även i dag.

Poade på här hemma på morgonen men jag ska villigt erkänna att jag kände mig både trött och väldigt seg.

Yngsta guldkornet kom vid halv 12 för klockan 12 var hon bjuden på kalas hos sin kompis Desirée som fyller på självaste lucia men som hade sitt kalas i dag...."lillsyrrans" dotter...ett mycket lugnt kalas måste jag säga där barnen poade på helt på egen hand.

Äldsta tösen ville inte följa med på kalaset utan stannade hos sin pappa under tiden kalaset var också skjutsade han hit henne till mig då kalaset var slut.

Klockan 18 så tog barnen och jag en promenad till vår lilla restaurant här i byn och käkade ett alldeles lagomt julbord...inget i överflöd utan rätt perfekt helt enkelt.

Dock kan jag tycka det är synd att inte fler nappar på hennes lilla julbord för billigare kommer man inte och maten var GOD.

Mätta, nöjda och belåtna begav vi oss hemåt strax efter halv 8...trötta var vi också så det blev rätt lojt. Äldsta tösen och jag fick för oss något tokryck då yngsta tösen hade somnat. Vi skulle se vem som kunde blåsa ut ett ljus på en utandning genom näsborren...kan säga att det inte är något att rekomendera om man har en lätt förkylningstendens...hmmmm!

Rätt som det är vänder äldsta tösen upp arselet rätt i nyllet och lägger av världens rökare....och en rökare efter att ha ätit julbord brukar inte dofta violer precis...jäkla unge jag har...hon kan då inte brås på mig?! Hihihihi.....

Också skyller hon på att hon tappa något......hmmm, jäkla räka!!!

MEEEEEEEEN mammsen tog och stoppa henne i tvättkorgen med armar och ben spretandes åt alla håll...det var nästan så att jag inte fick lös hon...hihihi!

Knasiga familjen...jodå, i bland så......

Delvist är ensamheten självvald eftersom jag sagt att barnen får sova hos sin pappa även denna natt så att jag då kan få en tredje natt med sömn innan de kommer....

Men sedan är jag lite ofrivilligt ensamen också...för hjärtat är inte här hos mig...nej då han sitter hemma hos sig och häckar antingen framför teven eller så framför datorn...här är han då i alla fall inte.

Börjar ärligt talat bli lite trött på det som skall kallas för förhållande...det funkar inte så värst bra om man inte kan ha en viss framförhållning om vad man vill med livet. När jag frågar så får jag svaret "jag vet inte"....GAAHH!!! Hatar det jävla svaret...."jag vet inte"....nämen kanske läge å fundera på det då när man snart är 43 år kanske?!!

Dagarna bara går och man fyller dom med vad man vill....jag vill då inte ha alla mina dagar fyllda med att vara själv...jag vill ju vara nära den jag älskar. Skratta med denne, prata med denne, umgås med denne, gråta med denne.....vara MED!!!

Inte vara skild från den personen....

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp vårt förhållande till disussion och varje gång har han blivit tyst och sen inte sagt ett ord. Han tror jag blir arg men jag blir bara så frustrerad, besviken och maktlös!

Jag vill inte att det ska gå på i samma och samma och samma....jag vill se framåt och sia om framtiden.

Jag vet vad jag vill och vad jag vill sträva efter....men det är svårt då man är ensam fast man är två.

Jag är värd att bli älskad, jag är en människa med ett stort hjärta som har såååå mycket att ge...men det är inte roligt att ge om man inte får någonting tillbaka, så jag undrar om jag ska sluta ge....hur skulle det bli då?

Jag ÖNSKAR bara hjärtat kunde ändra sig lite i sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka...för jag vet snart inte. Spelar ingen roll hur mycket man älskar...får man inget tillbaka kommer man till sist till en punkt där man bryter allt....och till den punkten vill jag INTE nå!!!!

 Jag älskar dig hjärtat, du vet vad jag vill.....nu ligger ALLT på dig !!!

När klockan var närmare halv 11 höll jag snudd på få panik runt detta med sömnen.
Ringde och rådgjorde än en gång med jouren/POA och beslutade mig för att åka ner...för att få SOVA!!!

Så sagt och gjort så satte jag mig i bilen och körde ner, när jag kom till Matfors började det snöa och väl framme i sundsvall vräkte det ner stora snoflingor så man knappt såg någonting framför sig på vägen.

Träffade läkare det första jag gjorde då jag kom ner. Diskuterade kring detta med situationen och med min medicinering. Fick påbörja användandet utav seroquelen direkt också fick jag en sömntablett att sova på...och sov, det gjorde jag. Nästan 7 timmar blev det nog...tvärslocknade!!!

Fick prata med läkare igen i dag och fick klart med medicinstart. Ska nu bara ta kontakt med fränsta vårdcentral och Ånge vårdcentral för att prata om överflytt utav mina mediciner...för inte sätter jag mig och åker 8 mil för att hämta min medicin varannan vecka. Så det är ju alltså något jag måste fixa upp själv...

Åkte hem från stan vid 3 tiden och det var så skönt att komma hem...tröttheten höll fast mig så efter att ha ätit middag la jag mig på soffan för att vila en liten stund innan jag började plocka undan här hemma....EHR....jaa åsså vaknade jag nu för en stund sedan! Sovit runt 3 timmar med andra ord...antar jag behövde det.

Ska snart gå och lägga mig för natten tänkte jag...och SOVA !!!

Ja nu är det ju kväll och snart är det natt och om nätterna ska man sova....

JASSÅ, ska man det?!

OJDÅ, måste ha missat det de senaste 11 nätterna....BLÄÄÄHHH!!

Och det lär ju bli 12e natten nu i natt då...

Krypningarna i kroppen har satt i gång redan och likaså den här så kallade obehagskänslan i fötter, ben och armar...otålig!!!

JAG BEHÖVER SOVA !!!

Ska jag åka ner, hämta en sömntablett och åka hem igen? (12 mil t.o.r)

Ska jag ligga vaken här hemma i natt och ringa ner i morgon alt åka ner i morgon?

Eller...

Ska jag ringa ner till Sundsvall igen och BE om att få komma ner nu i kväll, få medicin och sova där och få träffa läkaren i morgon?

Känner mig kluven....vet vad jag VILL göra men drar mig för att göra det eftersom jag känner mig löjlig...så akut är det ju inte direkt....

Kan ju börja med att tala om att det INTE funkade vare sig med musik,ljudbok eller godnattsagor...somnade ändå inte föränn vid halv 5 - 5 tiden.

Upp åkte ögonen vid kvart över 7, försökte somna om men det var ju bara att glömma...klev upp och började elda för att få upp lite värme i huset + varmt vatten för att duscha...men HERRE JÄVLAR vad trött jag var!!!

20 över 10 hade jag tid på bilbesiktningen och det resulterade i 6 stycken anmärkningar...tack och lov inga dyrbara saker utan småsaker bara. Så nu ska jag invänta att exxet får tid över att hjälpa mig med dessa...

Var och hälsade på en kompis efter besiktningen och kaffade + surrade av lite tid. När jag satt där kände jag hur tröttheten bara kom över mig men jag hinkade i mig lite kaffe och hoppades den skulle ge med sig men njäe...tröttheten hade mig i sitt grepp. Var ut och övningskörde också på industriområdet innan jag begav mig hemåt...och det gick faktiskt ganska så bra får jag säga. Hon har nämnligen inte kört så mycket och med tanke på det så tycker jag det var helt okej :-) ... känner ju igen mig själv i vissa grejer eftersom det ju ändå inte är  mer än 6½ år sedan jag tog mitt körkort.

Inget mail, inget brev och inget telefonsamtal denna dag heller från affektiva så jag har precis pratat med jouren och deras svar löd..."du kan ju komma ner och få en tablett att sova på i natt och ringa affektiva i morgon, alternativt komma till POA och få hjälp den vägen i morgon"...OKEEEEJ...inte sätter jag mig i bilen för att hämta en tablett eller två för att sen åka hem och sova så det kommer alltså bli en sömnlös natt igen...nummer 12 i ordningen!!

Känns som jag......jaa.....vaddå??!!??

Ja tänk om det vore så lätt....att bara lägga sig ner i sängen, buffa till kudden så man ligger som en prinsessa, slappna av och....somna...bara så där.

Vet flertalet personer som kan somna utan några större problem och inte tar det lång tid heller från att de har lagt sitt huvud på kudden till dess andetagen blir tunga och små snarkningar börjar höras....vad faan, jag vill också kunna somna så där lätt!

Nu tycker ni garanterat att jag är jävligt tjatig MEN det här med brist på sömn tär jävligt mycket på mig kan jag säga. Alla behöver vi ju vår sömn eftersom den ju är så viktig för ens välbefinnande...om jag ska ta ett snitt på den sömn jag fått de senaste 10 nätterna så har det rört sig om 2 timmar...ett SNITT alltså...vissa nätter har det ju blivit 4 timmar också....men tar man det snittet och multiplicerar det med 10 så blir det ....20 timmar.

I snitt 20 timmars sömn sammanlagt dessa 10 nätter!!!

Ja nu stämmer ju inte det riktigt eftersom jag i bland kunnat sova 4 timmar + en massa sönderhackad sömn...ska jag räkna riktigt rör det väl kanske sig om någonstan mellan 30-35 timmar på 10 nätter...och det är inte heller mycket. Normalt har jag väl brukat sova cirka 8 timmar per natt......

Och jag är så jäkla trött just nu i skrivande stund. Ögonen svider och är grusiga...men det har de varit hela tiden under den 1½ timmen jag legat i sängen. Krypet och obehaget i benen känns vid och en tyngdhetskänsla har lagt sig tillrätta över bröstet...det är sig likt  med föregående nätter med andra ord.

Tänkte faktiskt prova på att spela lite lugn musik nu då jag släcker lampan...eller ska jag kanske ta hem en ljudbok att lyssna på? Nej JAG VET....jag laddar hem god natt sagor....det kan ju funka...

Återkommer om resultatet i morgon...eller senare nu i natt...

och precis som senaste nätterna blev det inte mycket till sömn.

Greppade papper och penna där vid halv 2 tiden och lyckades få till en halvdan text...men inget som jag blev vidare nöjd med så den åker nog i skräpkorgen skulle jag tro.

Halv 8 var det uppstigning och jag somnade väl kanske vid 5 tiden så mer än så bidde det inte i sömnväg...jag blir tokig snart känns det som!!!

Inget brev från landstinget/affektiva har kommit i dag och jag har åter mailat min läkare eftersom inget svar heller kommit mailledes. Passade på att maila sjuksköterskan på affektiva också...kanske större chans att få någon form av respons därifrån?!?

Det funkar inte detta och det känns som om jag står i övervägandet att bara åka ner och be att få bli inlagd och inmedicinerad. Jag VET ju att medicinen hjälper både vad gäller mitt mående OCH sömn och jag GRÄMER mig att jag var så korkad och slutade...men vad skulle man göra då det inte fanns några pengar, medecinen kostar pengar...och man inte fick någon hjälp med den biten heller? Jaa, då fanns det liksom bara en sak att göra....sluta.

I morse då jag tittade mig själv i spegeln så såg jag den där tomma blicken hos mig själv igen...glöden fanns inte där, ej heller det där pigga som jag kunnat se tidigare. Nu såg jag bara en tom och TRÖTT Anna-Maria där i spegeln och det är inget jag vill mötas av varje dag...

Så nu HOPPAS jag på respons någonstans i från och att det helst sker I DAG!

I morgon ska jag upp på bilbesiktningen i Ånge och få domen på min bil...är medveten om att det kommer bli några anmärkningar men det återstår att se hur många. Sedan när den är gjord får mitt ex ta hand om det som ska åtgärdas...jag är så glad att han trots allt helvete som varit och så jävlig som jag har varit ändå ställer upp och hjälper mig med saker och ting...det är jag honom så tacksam för.

Nu ska man väl försöka få någonting gjort här i huset...finns ju hur mycket som helst som det skall bli reda med men jag får liksom ingeting gjort! Jag plockar på ett ställe, jag plockar på ett annat ställe, jag flyttar en sak och ställer dit en annan också blir det bara ännu rörigare än vad det var innan.

Skulle vilja ha hit en stor jäkla container som jag skulle kunna slänga en massa skräp i...bodarna ute är ju fulla och det finns mycket jag behöver plats för. HUR ska det gå i hop tro???