Ja jag skulle vara rik och förmögen flera gånger om i fall det vore så...i skrivande stund faller det guld nerför mina kinder och hela mitt inre känns som om det gör uppror.

Hjärtat åkte hem för en stund sedan och lämnade mig med allt...ensam.

Jag blir så förtvivlad...vet inte hur många gånger jag förklarat hur ensam jag känner mig...ändå bara åker han liksom. Inte ens 1 dygn var han här hos mig.

jag har flera saker som skall göras men jag får ingeting gjort. Just nu kan jag inte göra något heller då jag befinner mig i en "gråtångest" som håller sitt tag om mig. Tårarna rinner, kroppen skakar, tårarna rinner ännu mer och jag hulkar...hela huvudet dunkar och gör ont. Andningen är ytlig och känns ansträngd. Mest av allt vill jag öppna  munnen och vråla allt vad jag kan men jag förmår mig inte att göra det.

Det tar bara om och om och om...just när det känns som om allt håller på lägga sig så kommer det en ny våg utav allting.

Äldsta tösen ringde för en stund sedan och frågade om de kunde komma nu i kväll i stället för i morgon och då hade inte detta satt i gång så jag lovade att de skulle få komma....men så blev det så här och nu vet jag ärligt inte om jag fixar det. Barnens pappa ringde förut för att höra om det gick bra men så fick han höra hur jag är just nu....han skulle höra av sig senare för att höra hur det blev.

Klart som sjutton att jag vill att de ska komma nu i kväll men jag vet inte om det är sådan god idé nu då jag faller sönder så här...och jag faller hårt kan jag lova.

Just nu i skrivande stund önskar jag faktiskt mig en tidsmaskin där jag kunde få kliva in och vrida tillbaka tiden till våren 2009...då skulle jag gjort så mycket annorlunda. Då hade jag iinte behövt sitta här och må som jag mår.....FAAAN !!!

Vad faan ska man göra när allt bara blir kaos och det gör så här jävla ont???!!

HUR kommer man i från allt detta helvete???!!

Utåt bär jag en mask som ser ut att ge en bild över att allt är okej...men så är inte fallet!!

Bakom masken faller jag sönder, allt faller sakta samman...

Det finns bara en glädje i mitt liv...det är mina barn!

Vaknade med världen jädra ångest i morse och den har hållt i sig praktiskt taget hela dagen och gör så fortfarande...

Har varit på snudd att tippa över flertalet gånger men lyckades hålla den någorlunda i schack...

Trots det så tog jag med mig mamma och pappa till fränsta så att de fick handla de saker som de behövde ha inför julhelgen. Följde med dem in på affären, hela tiden med hjärtat i halsgropen...träffade på 2 stycken från "mitt gamla liv" som jag inte sett på länge men de var sig lika.

Inga människor jag umgåtts med precis utan sådana man känner ytligt bara...

Pappa skulle in på erikshjälpen också för att kolla efter någon ny matta in till kammaren. Följde med in dit och kollade runt lite jag också men hittade just ingenting. Jo förresten, jag köpte en julgransfot och en julgransmatta...

Stannade och fikade hos mamma och pappa en stund och passade på att klippa klorna på deras katt + klippa bort lite tussar på henne. Hon har väldigt mycket tussar i pälsen just nu men jag får ta lite i taget...hon tycker nämnligen inte om då man håller på henne. Fräser och biter...

Traskade runt lite hemma hos mamma och pappa och lyckades faktiskt hitta en julgran också...ska åka hem dit igen i morgon och såga ner den. Det blir ingen stor julgran eftersom jag har lite ont om plats i vardagsrummet...men jag tror att den jag sett ut blir alldeles precis lagom!

Efter att ha gjort den turen till fränsta och hem till mamma och pappa så åkte jag hem och jag var helt slut i kroppen då jag kom hem. Det tar rätt hårt på en detta med ångest. Gick ju på helspänn hela tiden då vi var i fränsta...spänd som en fiolsträng med hjärtat i halsgropen. Då jag kom hem kunde jag slappna av och då kom ångesten som en avlöning, och jag lät den komma....tjohoo liksom.

Tog mig igenom det hela och började rensa lite och leta fram lite julsaker till granen...

Vid halv 7 tiden så kom hjärtat ner till mig, kändes ju skönt att han kom men jag ska erkänna att jag fortfarande är VÄLDIGT besviken på att han inte kommer att fira julen med mig och barnen utan med sin mamma och pappa. Det hela gör mig också väldigt ledsen...så ledsen att jag till och med har gråtit över det.

Jag vill ju fira julen med min familj och jag ser ju hjärtat som en i vår familj...det gör mig ONT att han inte gör det samma. Till och med hans föräldrar verkar inte heller se det som så trots att jag och hjärtat har 17 månader bakom oss...det gör ont att stå utanför och framförallt gör det ont att se sina barn bli besvikna över det hela.

Ledsen, besviken och....rent ut sagt FÖRBANNAD!!!

En längtan jag bär på är att än en gång få gå igenom det underbara att skapa liv...men kommer jag någonsin få göra det igen?

Hjärtat vill inte ha några barn har han sagt...vetskapen om det gör mig ledsen och kan till och med få mig att tveka om VI är något att satsa på. Har vi en framtid ? Kan jag se en framtid utan att få uppleva detta?

Jag tycker om honom så mycket, barnen tycker om honom så mycket också...men leva livet utan att återigen få uppleva det mirakel det är att skapa, vänta och föda fram ett litet liv är något jag inte ger upp...längtan är för stor för att ge upp den.

Drömmen om att skapa liv är så stor att jag skulle kunna leva helt ensam och åka till Danmark och göra en insemination för att få uppleva det igen...ni kanske tycker jag är helt jävla knäpp nu...men detta är en längtan jag burit på ända sedan yngsta guldkornet föddes för snart 6 år sedan...så det är ingen nyuppkommen längtan om man säger så.

Vad ska man då göra när man lever i ett förhållande där det dels inte skett någon utveckling på 17 månader och där den ene vill bilda familj och den andre inte vill ? Jag har inte sagt att jag skulle vilja att det sker NU men man måste ju ändå kunna prata om det och se framåt...veta vad man vill och inte.

Ska jag vara ärlig så tror jag att hjärtat är rädd för att ta ansvaret det innebär att bli förälder.

Rädd för att bli pappa...rädd ! Men ska jag vara ärlig så tror jag det skulle göra honom gott...att få ta ansvar och sedan tror jag hans liv skulle få en helt annan mening för som det ser ut nu är det inte mycket som rör på sig.

Jag blev ju gravid i november förra året, trots skydd, men valde att göra en tidig medicinsk abort.

Det var enda valet jag hade att göra då eftersom jag då fortfarande kämpade för att hålla mig ovanför ytan efter den djupa depression jag hade varit i tidigare...men det var ett val som gjorde enormt ont och fortfarande gör då jag tänker på det. Att stoppa i sig de tabletter som skulle få hjärtat sluta att slå på det lilla livet....att sedan stoppa i sig de tabletter som skulle hjälpa till att stöta ut det ur mitt inre...det gjorde ONT!!!

Efter det har saker och ting varit annorlunda i vårt förhållande...hjärtat är rädd att det ska hända igen...sex, vad är det?!?! Har snart fasen glömt hur man gör.....jag har liksom skydd, ett annat sorts skydd nu men det spelar ingen roll...säkrast är ju tydligt att inte ha sex överhuvudtaget.

DET är ett problem för mig...för det är väl en ganska självklar sak i en relation...att man har sex?!

Sex är ju så mycket mer än själva penetrerandet, det är beröring, närhet, att vara naken tillsammans...men det är nästan också obefintligt...och det får mig att ha börjat känna mig äcklig...man vill ju bli berörd av den man tycker om.

Jag vet att jag kanske är för öppen nu om mitt förhållande MEN jag skriver om det för jag slår vad om att det kan kanske finnas fler som är i liknande situationer och som bär på samma tankar och känslor som mig?

Sedan har jag valt att vara en rätt öppen människa...så tar någon illa vid nu så får jag be om ursäkt för det !

Detta är ju inte det enda som jag längtar efter utan det finns andra saker också...att känna glädje igen, att beta av alla de skulder som uppstod under den tid då jag var sjuk, komma på fötter, få ett arbete-ett meningsfullt liv...+ en massa andra saker.

Men om min längtan, mitt hopp och mina drömmar någonsin slår in...det återstår ju att se.

Ja jag kan nog faktiskt kalla den natt som var för just en helvetets natt...en natt full av enbart ledsamma och jobbiga drömmar. Vet inte hur många gånger jag har vaknat...förtvivlad med ångest och gråtande med snudd på panik.

NÄR i helvete ska det ta slut på detta? Kommer det någonsin gå över?

Just nu är det otroligt mycket sådant...varje dag, flera gånger om dagen.

Tillsammans med andra runtom lyckas jag dölja det och ikläder mig den falska masken...men inombords och då jag är ensamen så exploderar jag. En explosion av skrik, gråt, tårar, ilska, sorg och förtvivlan....över saker som VARIT men även saker som ÄR...

Natten, morgonen och förmiddagen har varit rent ut sagt skitjobbig...på flera oika sätt.

Antar att allt kommer extra hårt nu då jag är ensamen, då varken barnen eller hjärtat är här hos mig...nära mig...intill mig...då det bara är jag och mina katter.

Sitter i soffan med katterna liggandes tätt intill mig, den ena utav dem har nyss stått på min mage och slickat mitt ansikte där tårar runnit...nu ligger de båda här intill mig och spinner. Ljudet av deras spinnande får mig att känna mig ganska så lugn men jag antar att det kommer explodera någon eller några gånger till innan det är dags att ta min medicin och gå och lägga mig.

Egentligen har jag tusen saker att göra här hemma men hittills i dag har ingenting blivit gjort. Sitter bara här, i soffan, och låter allt komma över mig...får bli en sån dag i dag...

Efter att ha haft mina guldisar hos mig i flera dagar nu...dagar med pulkåkning, mys, skratt, sagoläsning etc...så känner jag mig i skrivande stund VÄLDIGT ensam.

Nu i kväll åkte nämnligen barnen till sin pappa och kommer inte till mig föränns på torsdag (måtte dessa dagar gå fort!).

Hjärtat har varit hos oss från i går tills i dag men han åkte också härifrån förut...så nu sitter jag alltså här, ensam.

Eller ja, jag har ju mina älskade katter...Emil & Zazzy.

Men jag känner mig ändå ensam.

Och tomt är det också...tomt och tyst.

Julafton är det om...få se nu...5 dagar...och ingenting är fixat än.

Anledningen....no money!

Sjukpenningen kommer ju dagen före julafton så det är då ALLT ska fixas...

I år har ju jag barnen hos mig så det blir ju barnen och jag på julafton...ja också kommer väl kanske min mamma och pappa hit en liten stund och äter...så det blir ju inte så stort om man säger så.

Alla tidigare år, sedan man fick barnen, har vi ju varit 8-9 stycken...och nu bara vi 3 (ev 5 en stund).
Jag har gillat julen förut...men tyvärr så försvann den julglädjen 2009 då barnens pappa lämnade mig.

Vi hade vårt...och helt plötsligt fanns inget längre...saknar det !!!

Saknar det där att VARA EN FAMILJ !!!

Det är väl kanske därför jag blir så ledsen och besviken över att den som jag och barnen ser som en i VÅR familj...inte ser oss på samma sätt.

Förra julen var första julen för mig utan barnen sedan de föddes...då gjorde det ont!

Då var jag med hjärtat hos hans föräldrar...och nu då jag har barnen hos mig...ja då ska jag och barnen vara själva och han ska till sina föräldrar...i bland undrar jag när somliga ska klippa sin navelsträng...jag må ju vara helt korkad men jag hade faktiskt trott att han ville fira den FÖRSTA gemensamma julen MED barnen, men det är väl bara att inse....vi är inte hans familj!!

Jag vet att jag skrivit om detta i bloggen förut men jag skriver det igen...för det är en sak som känns vid VARJE dag...så excuse me om jag verkar tjatig.

Nåväl...nog om det JUST NU!

Igår och i dag har vi varit ute och åkt pulka i alla fall...jag , barnen OCH hjärtat...DÅ kändes det som vi var en FAMILJ. Vi gjorde något tillsammans, vi skrattade tillsammans...vi LEKTE med barnen. Och vet ni vad...detta är FÖRSTA gången sedan barnen föddes som jag tyckte det var roligt att åka pulka och att toka mig med mina barn....anledningen= att jag inte är stor, fet och tjock längre = jag ORKAR !

Tidigare var så gott som alla aktiviteter jobbiga och jag kände mig otymplig och klumpig. När jag åkte pulka etc så var jag rädd att den skulle gå sönder eller att jag skulle göra illa mig väldigt om jag tippade, hoppade eller ramlade...just pga min stora tyngd. Sedan detta att gå UPPFÖR pulkbacken igen efter det att man åkt ned...det var nästan lika med döden...jag orkade ju knappt och jag flåsade som värsta flodhästen...nu går jag med lätta steg uppför backen och åker nedför med glädje.

- 95 kilo !!!

Mmm...det är mycket som rör sig i hjärta och hjärna nu då jag sitter här ensam och allt är tomt och tyst...det är vid dessa tillfällen som allt brukar komma över mig så för att förhindra det tänker jag nu ta min medicin + sömntablett och lägga mig och hoppas somna ganska så snabbt...

Jaa, ni läste rätt...ni som känner mig väldigt väl vet att jag inte är en person som blir arg.

Men jag har lärt mig att kunna bli arg...och jag har lärt mig att visa när jag blir det.

Tidigare har jag tigit som muren, inte sagt någonting utan bara varit...låtsas om som ingenting.

Men det gör jag inte längre...i dag visar jag mina känslor...ALLA känslor!

Just i dag har jag varit rätt arg...arg på grund utav en känsla av förtvivlan.

Förtvivlan över att det känns som om jag är ensam i en tvåsamhet.
Förtvivlan över att vi ju egentligen är en liten familj på 4 men oftast är vi bara 3 eller så är jag helt ensam.

Jag vill inte ha det så...jag vill ju vara nära den jag älskar så mycket det bara går.

Den person jag älskar, och som säger sig älska mig, har levt ensam en lång tid och jag har ju mitt långa förhållande bakom mig och mina 2 underbara guldkorn. Jag vill framåt i livet men det känns lite som att vi står och stampar på samma ställe som när vi inledde vårt förhållande i juli 2010, dvs för 17 månader sedan...på dessa 17 månader tycker jag att man kanske skulle ha kommit någonstans, lite längre än vad vi har gjort.

Vi har haft det som så att vi nästan bara setts på helgerna och/eller då barnen haft lov och varit hos mig. Jag har velat att vi ska ses hemma hos mig eftersom jag inte är så där överförtjust i cigarettrök...mina föräldrar röker inne och i ärlighetens namn tycker jag det är rätt äckligt. Sedan har ju jag bott (och bor) i hus och det är en viss skillnad att bo i hus jämnfört med lägenhet. Vintertid måste jag till exempel elda för att hålla värmen i huset också måste det spolas i ledningar för att inte vattnet ska frysa. Det är enklare att åka från en lägenhet än ett hus...

Jag har länge hoppats på någon sorts förändring...ingen stor förändring men åtminstonde någonting..

Vi pratar om det...eller jag pratar och min partner lyssnar, blir inte så mycket sagt.

Nåväl, vi pratar och kommer överrens om saker och ting men ändå sker ingenting.

Jag ber inte om stora steg...men man måste ju börja med ett litet myrsteg åtminstonde.

Jag har visioner om mitt framtida liv...är det inte meningen att man ska ha det?
Ska man gå genom livet dag för dag?

Neej...det vill inte jag!

I dag blev jag så där frustrerad igen, frustrerad över detta med julen...

Jag trodde i min enfald att hjärtat ville dela den dagen med mig och mina barn men inte då...barnen och jag kommer att sitta här på julafton och hjärtat ska hem till sin lilla mamma och pappa, för det har han ju varit alla andra år och det kan man ju inte ändra sig på...nääädå...

Jag trodde ju att vi var en liten familj...både jag och barnen ser det ju som så i alla fall...men uppenbarligen så är vi inte det, eller i alla fall så ser inte hjärtat det som så...utan där är vi helt borträknade :-(

Det är i alla fall så det känns...och det känns inte bra!

Därför blev jag riktigt arg i dag...på grund av frustrationen över hela förhållandesituationen.

Men jag blir också ledsen över att det är som det är...för jag vill FRAMÅT !!!

Jag vill prata om framtiden, planera framåt...jag vill inte ta dag för dag där ingenting händer...

De dagar vi har framför oss är ju just....FRAMTIDEN!!!

Och jag HOPPAS, jag HOPPAS på någon form av förändring...att slippa känslan av ensamhet fastän man är 2.

I dag har det varit en sådan dag där saker har gjort ont och jag har gråtit i massor.

Saker kommer över mig och oftast blir jag helt nerslagen utav allting...jag har gråtit i omgångar hela förmiddagen, hjärtat har gjort så ont och det har exploderat i förtvivlan, sorg och saknad.

Men jag har även gråtit över den situation som är...ovissheten om framtiden.

Jag vet vad jag vill men den jag har ett förhållande med vet ingeting...jag frågar gång efter gång vad han vill ha ut av vårt förhållande, vad han vill med framtiden...men antingen får jag inget svar eller så säger han att han tycker det är bra som det är. Men det tycker INTE jag...vi har haft ett förhållande i 17 månader och ingeting har hänt. Han lever på lite som om han fortfarande vore själv...Jag vill ta vårt förhållande framåt och jag vill planera för framtiden...i alla fall så vill jag prata om framtiden.

Jag vill inte att vi ska sitta på varsitt håll och bara träffas på helgerna typ...för det är precis vad vi gjort alla dessa månader!!! Och jag vet inte om jag ser det som ett förhållande precis...i alla fall inte nu då det gått så pass lång tid.

Men eftersom jag tycker om honom så mycket så håller jag mig fortfarande fast men frågan är bara hur länge kommer jag kunna acceptera att det står still? Jag vill ju som sagt framåt, jag vill se framåt...jag bär en önskan om att återigen få bära på ett barn och föda fram det till detta liv. Det är en önskan jag burit på i stort sett hela tiden ända sedan yngsta guldkornets födelse...i snart 6 år alltså...något som jag och mitt ex pratade om också men så slog han ju omkull hela mitt liv och lämnade mig.

Jag blev jättesjuk och har fått arbeta mig tillbaka hit  jag står i dag...jag har lätt för att falla ner, lätt för att gråta. Tänker tillbaka på det liv jag haft, saknar det jag hade, sörjer att det blivit så här, bär på mina önskningar och mitt hopp....om att en gång få bli lycklig och känna att jag lever igen...men just i dag gör det ont !!

men innan jag försöker stänga mina blå så måste jag ju skriva ett par rader här.

Egentligen har jag väl inte så mycket att skriva om men...

Var ju upp med barnen till kusin och hennes familj och hälsade på en stund nu i kväll. Kusin hade gjort en saffranskaka i långpannan som var jättegod...dessvärre tyckte inte yngsta tösen om den så det är nog ingen idé att ta efter receptet och gör en likadan skulle jag tro...får nog bli vanliga kanelbullar i stället och kanske saffranslängder med vit choklad.

Pratade lite kring julen och eventuellt så kanske jag och barnen firar ju uppe hos min kusin och hennes familj...om jag orkar vill säga för det är många personer där hemma då. Mest av allt vill jag ju spola tillbaka till julen 2008 (jaa och 2009) då vi var familjen...det gör ont att vi inte är en familj längre. Tycker ju så otroligt mycket om barnens pappa och jag bär med mig honom långt där inne i mitt hjärta...kanske en dag...hoppas en dag...min stora kärlek.

Funderar över detta med julklappar..vad i helsike ska jag köpa åt barnen? Jag får ju inte så mycket pengar över då det som skall betalas ska betalas...egentligen hamnar jag på minus men jag låter det gå som det gått med så många andra skulder då jag varit sjuk...jag är i ett jävla skuldträsk och det är snudd på att jag ska prova ansöka till skuldfällan IGEN för detta är ohållbart snart !

Nåja, dags att krama kudden nu....skulle helst velat krama en mänsklig sådan men ingen sådan finnes här intill.

Hjärtat sitter ju hemma och ugglar i sin lägenhet han...vet inte hur han ser på vårt förhållande. Jag börjar tycka att det inte liknar något...men jag älskar honom också, på sitt sätt och vill det ska funka men det ligger på han just nu...jag vill framåt och om inte han vill det snart....jaa....